Vi ses igen!

För 10 veckor sedan trodde jag att jag hade så mycket mer tid att spendera innan 3:an skulle dra igång. Jag vet, det låter jättelöjligt, och som jag konstaterade när jag pratade med en poolare idag är detta nästan lite 40-årskris. Men tiden rinner verkligen iväg.

 

Sommarlovet har för mig inneburit lite av en övergångsperiod. Det största är helt klart att min familj flyttat 40 mil från Östersund, till iydllen Falun. För en idyll är ändå vad det är, med dess ultimata mysfaktor och behagliga utbud för att vara en småstad. Ändå har jag inte lyckats komma in i staden rent naturligt än, mest för att det är svårt att hitta ett sätt att lära känna någon när man inte går i skola eller jobbar där. I all min stillhet har jag ändå under de veckor jag varit där i sommar fått en fin avslutning på det klassiska familjelivet, för att nu bo mer själv i lägenheten i Östersund.

 

Sen har sommaren också varit lite av en inre resa. Usch, låter som en spirituell guru nu, men kom tyvärr inte på något mindre ostigt att komma med. Vad jag menar är att jag ifrågasatt mycket av mitt tidigare jag, vilka val jag har gjort, vad jag tidigare har accepterat och tillåtit, och hur jag faktiskt passivt låtit vissa saker ske. Genom att i Falun varit fri från det sammanhang jag vanligtvis har, har jag kunnat observera mig själv utan avbrott eller att vara inne i allting. Det har varit väldigt nyttigt, och min förhoppning är att kunna avsluta sista året i gymnasiet mer på ett sätt jag vill.

 

Varvat med Dalarnas trygga landskap har sommaren även tillbringats med vänner. Det har både innefattat trivsamma fikastunder, nattliga konversatione och biobesök.

 

Jag är även glad att under sommaren mer bekvämt hittat tillbaks till kulturen på ett sätt som jag känner mig hemma i. Ett sammanhang där engagemang ersatt högmod och elitism, där jag kan uppslukas totalt av "Final Fantasy VII":s vackra rollspelsvärld, hänföras av popgenialiteten som heter Broken Social Scene, dyka ner i Rysslands matiga litteraturhistoria och självklart kolla på massvis med film. En nästan fulländad skildring av feminismens vikt i samhället fann jag i "Jeanne Dielman" från 1975. Fascination för hur blockbustern kan berätta något viktigt levererades i "The Lone Ranger". Allt det irrationella och diffusa som kan göra människor till skilda öar visade Godard prov på med enorm kraft i mästerverket "Föraktet".

 

3:an kan fan få börja nu.

Plats 200-101

Plats 100-81

Plats 80-61

Tiden går, men listan består, och nu är topplaceringarna faktiskt inte så långt borta. Jag har dock på senaste tiden insett hur meningslöst rangordning av saker är. Jag menar, visst kan det finnas låtar som betytt mycket för mig, men hur ska jag kunna mäta mina upplevelser med något av typ Tom Waits eller Yes matematiskt? Olika artister, popdängor och stilar har tillsammans format mig, och att sätta värde på dessa med en siffra är egentligen helt poänglöst. Det är snarare alla låtarna jag skrivit om tillsammans som format den jag är, så se denna listan mer som en samling av fantastiska musikminnen. Continuing now.

60.The Auteurs – Show Girl

 

Total dekadens. Den här tragiska berättelsen om en svinig man som knarkar ner en strippdansös och gifter sig med henne är så depp som det kan bli.

 

59.Sly & The Family Stone – Just Like A Baby

 

En av få låtar som både fyller sin funktion som vaggvisa och bakgrundsmusik till slow love. Med ömsinthet mumlar Sly Stone en hymn till sin ”baby” (läs: pangbrud eller blöjbarn). Så ljuvt, och ändå så hett.

 

58.The Feelies – The Boy With the Perpetual Nervousness

 

Den här låten borde vara för cool för att kunna existera. För även om omslaget till skivan Crazy Rythms må se urtöntig ut, är detta definitionen av collegerockig fräckhet. Funkiga trumrytmer, apatiska stämning och groovy bas formar denna indiepärla.

 

”The boy next door is into bigger things, the boy next door is me”

 

57.Super Furry Animals – (Drawing) Rings Around the World

 

Som en psykedelisk leksaksfabrik tar den här rockaren lyssnaren med storm, genom att mixa ultrasöt tuggummipop med skumma rymdljud. Jag skulle lätt bli astronaut om jag fick höra den här låten när jag åker igenom atmosfären.

 

56.Magma - Hortz Fur Dëhn Stekëhn West

 

En rymdrockopera på låtsasspråket Kobaïanska – låter det cheesy. Kanske, men franska Magma blandar skickligt jazz, Carl Orff-körer och tunga trummor med känsla. Det här är ungefär så pampigt och fantasifullt musik kan bli.

 

55.James Brown – Lost Someone

 

Vilken smärta! Vilken äkta känsla! På livealbumet Live at the Apollo sätter James Brown fingret på allt vad soul innebär i en elva minuter lång inspelning av sin succésingel. Kårarna reser sig längs ryggen för varje sorgset skrik James skriker ut. En ”jag blev lämnad”-låt som verkligen ger känslan av avsaknad.

 

54.The Chills – Pink Frost

 

”I wanna stop crying, but she’s lying there dying”. Nya Zeeländarnas bitterljuva popvisa om bevittnandet av en älskads död träffar hjärtat med vemodigt gitarrplinkande.

 

53.Tom Waits – Hold On

 

Den gamle whiskeypoeten kan även i gamla dagar leverera, och det är tydligt i denna ballad från 1999. När livet känns som hårdast, när allt hopp är ute, då behöver man denna låt. Den hjärtskärande texten rymmer rader som ”With charcoal eyes and Monroe hips, she went and took that California trip. Egentligen borde den här låten vara mycket högre, men jag försöker att tona ner min crush med Tompan, därför får han glatt nöja sig med plats 53.

 

52.Daft Punk – One More Time

 

Housedängan som får alla andra partylåtar att blekna. Den naiva texten om att fira och dansa kan irritera till en början, men bit för bit inser man att budskapet inte behöver kompliceras; lev livet för i helvete! En gång till. Och en till.

 

51.Captain Beefheart & his Magic Band – Electricity

 

Det är sällan som blues kan låta hippt, men Captain Beefheart är ett undantag, och Electricity står sig än idag. Thereminen gör upplevelsen extra exotisk, det låter nästan som att en såg blandat in sig i bluesskalorna.

 

50.David Bowie – The Bewlay Brothers

 

En udda folkrock-visa som inte lika direkt griper tag i en som Bowies större klassiker, men som för mig varit en favorit ändå sedan jag första gången hörde Hunky Dory i början av högstadiet. Det är en mystisk och klurig Bowie som här slänger fram fras efter fras som fascinerar.

 

”It was midnight back o’ the kitchen door, like the grim face of the cathedral door”

 

49.The Kinks– The Village Green Preservation Society

 

En låt för alla Göran Högglunds därute, om hur allt var bättre i barndomen och hur viktigt det är att bevara fornminnen. Det konservativa temat kan ändå inte låta bli att framstå som charmigt i Ray Davies händer, då detta är 60-talets kanske bästa poplåt.

 

48.King Crimson – The Great Deceiver

 

I kontrast mot föregående låt är det här en grym uppgörelse med kapitalism och snobbliv på andras bekostnad. Det kaotiska blåsinstrumentintrot blandas friskt med tillbakalutad vers och en rykande avslutning med ett av Robert Fripps häftigaste solon.

 

”In the night he’s a star in the milky way, he’s a man of the world by the light of day”

 

47.Magazine – Motorcade

 

”Here comes the motorcade!”. Magazine visste hur man gjorde punk större än ett par aggresiva riff, och det märks tydligt här, med ett snyggt gitarrsolo och orgelliknande synth. Det här är episkt.

 

46.Peter Hammill – A Louse Is Not A Home

 

Bara den domedagsartade början med ett dovt piano antyder att detta blir en tung resa. Peter Hammill viker här ut alla sina känslor i ett anfall av saxofoner, tjut och flöjter. En låt för den öde ön.

 

45.Sonic Youth – Schizophrenia

 

Psykisk sjukdom har sällan gestaltats så bra i toner. Thurston Moores instabila sång i introt, det sjuka mellanspelet med en galen Kim Gordon och en festlig noise-avslutning à la dissonant ljudlandskap. Så mycket bättre än Fight Club.

 

44.Led Zeppelin – When the Levee Breaks

 

En afrikansk elefant. Ett fraktfartyg. Det är fortfarande inte lika tungt som denna avslutning på Led Zeppelins fjärde platta. Det burkiga ljudet, med Jimmy Pages skramliga elgitarr och Robert Plants ödesmättade sång, möter en som ett ton ren bly. Och när munspelet tar över showen är det bara att låta sig krossas av den bluesiga bergmassan.

 

43.Fela Kuti – Zombie

 

”Zombie do not go unless you tell him to go”. En av de starkaste politiska låtarna som gjorts, där Fela Kuti jämför Nigerias militärdiktatur med vandrande döda. Och han gör det med takt. Här blandas friskt afrikansk folkmusik, jazz och funky groove, till genren idag känd som afrobeat. Ett definitivt måste till demonstrationsspellistan.

 

42.Depeche Mode – Black Celebration

 

80-talets synthpop brukar oftast leda till associationer som dansbart, fånigt och lite bratigt. Depeche Mode krossar alla dessa fördomar mot synthen med detta; en låt med total avsaknad av ljusglimtar, hopp och glädje. ”Let’s have a black celebration, to celebrate the fact, that we’ve seen the back of another black day” sjunger Dave Gahan, ”Igen, igen” skriker jag, redo att åter omslutas av definitivt mörker.

 

41.Jethro Tull – Thick As A Brick (Part 1)

 

Jethro Tull tog progrocken till nya höjder när de 1972 släppte en skiva bestående av en enda låt. Vinylformatet omöjliggjorde dock att det 44 minuter långa mästerverket kunde spelas utan avbrott, därför får endast del ett av två en plats på denna lista. Den ironiska texten som ska föreställa en fiktiv pojkes krassa inställning gentemot mänskligheten rymmer både konstiga rim och träffsäkra poänger. Jethro Tulls folkmusikaliska sida får här också ta plats, där Ian Andersson med sin blockflöjt passionerat tar sig igenom denna rocksvit. 

Falun blev inte den magiska platsen jag hade föreställt mig. Det är nu knappt en månad sedan jag med flyttbil åkte de 40 milen som skiljer Jämtlands enda stad från Dalarnas största. Min familj kommer att starta helt nya liv där, med nya människor, nya saker att göra, nya ställen att hänga på. Pappa ska bara om några dagar börja jobba som filmpedagog i Dalarna, och båda mina systrar förbereder sig inför att börja sina nya skolor om ett par veckor. Själv gick jag inte in med samma självklara "här ska jag bo"-känsla, mycket för att Östersund fortfarande är hemmet där jag har allt som är mig; vänner och bekanta, speciella platser, minnen. Det är knappast i ett nostalgiskt skimmer jag ser på det hela. Detta är trots allt staden jag i flera år såg som min fiende. Det är först det senaste året jag slutit fred med Östersund, då jag mycket tydligare sett dess vackra sida och då jag själv blivit mer klarsynt. Kanske är det dels därför Falun inte längre känns som en skön tillflyktsort, då jag nu faktiskt vill vara i Östersund så mycket som möjligt.

 

Det finns mycket fint med Falun. Precis som Östersund är det en mysig småstad. Centrum är inte stort, men ändå finns det mesta man kan tänka sig vilja ha tillhands i form av mysiga fik och butiker. Det är framför allt en otroligt vacker stad, som på 1600-talet var Sveriges näststörsta efter Stockholm. Gamla, traditionella hus blandas med moderna byggnader, gräsplättar och träd sticker upp lite här och var, och i en å porlar vatten genom staden. Det finaste är ändå torget, med en stor kyrka som pricken över i:et. Även utanför själva stadskärnan finns mysiga stadsområden, inte minst översköna knoppen där min familj flyttat in. Jag kan knappt beskriva hur välmående man blir av att vandra omkring i knoppen. Skogar, kvarter med varmt färgade hus, kullar och stigar avbyter varandra titt som tätt.

 

Samtidigt känns Falun så....svårt att tränga igenom. Lite som att jag står på ett museum och beskådar någonting fint, det är där, men ändå inte för mig att vara en del av. Jag har nu spenderat ungefär tre veckor i staden, och trots diverse försök att hitta ett sammanhang, har jag bara blivit den ensamma, nyinflyttade killen. Och det är nog inte mer än så jag kommer att bli. Under mina promenader, cykelturer, konstbesök och shoppingrundor har jag lyckats få en bild av människorna i Falun. Jag har även sett att det finns människor för mig där. På torget gick jag förbi en trio med svartklädda indiebrudar som verkade ha ett jätteintressant samtal. Jag kände igen karaktärsdragen direkt; skärpa, attityd, mognad. Jag ville säga hej, följa med dem till något trevligt fik och bara prata. Men hur skulle jag kunna göra det? Det är inte människor jag känner, bara del av en utställning jag kollar på.

 

Är det verkligen såhär svårt att möta en stad på riktigt? För utan kontakter, människor att tycka om, irritera sig på, kära ner sig i, är ett samhälle ingenting, bara tomma, kalla byggnader.

 

Nu är det bara ett år kvar i staden jag håller av, och jag känner smärtsamt nog att jag nyss upptäckt dess fulla potential. Jag lyssnar lite på Arcade Fire och försöker sätta ton på tankar och känslor. Det funkar faktiskt rätt bra.