Mina 200 favoritlåtar: Håll i hatten, tro inte på hypen
Tiden går, men listan består, och nu är topplaceringarna faktiskt inte så långt borta. Jag har dock på senaste tiden insett hur meningslöst rangordning av saker är. Jag menar, visst kan det finnas låtar som betytt mycket för mig, men hur ska jag kunna mäta mina upplevelser med något av typ Tom Waits eller Yes matematiskt? Olika artister, popdängor och stilar har tillsammans format mig, och att sätta värde på dessa med en siffra är egentligen helt poänglöst. Det är snarare alla låtarna jag skrivit om tillsammans som format den jag är, så se denna listan mer som en samling av fantastiska musikminnen. Continuing now.
60.The Auteurs – Show Girl
Total dekadens. Den här tragiska berättelsen om en svinig man som knarkar ner en strippdansös och gifter sig med henne är så depp som det kan bli.
59.Sly & The Family Stone – Just Like A Baby
En av få låtar som både fyller sin funktion som vaggvisa och bakgrundsmusik till slow love. Med ömsinthet mumlar Sly Stone en hymn till sin ”baby” (läs: pangbrud eller blöjbarn). Så ljuvt, och ändå så hett.
58.The Feelies – The Boy With the Perpetual Nervousness
Den här låten borde vara för cool för att kunna existera. För även om omslaget till skivan Crazy Rythms må se urtöntig ut, är detta definitionen av collegerockig fräckhet. Funkiga trumrytmer, apatiska stämning och groovy bas formar denna indiepärla.
”The boy next door is into bigger things, the boy next door is me”
57.Super Furry Animals – (Drawing) Rings Around the World
Som en psykedelisk leksaksfabrik tar den här rockaren lyssnaren med storm, genom att mixa ultrasöt tuggummipop med skumma rymdljud. Jag skulle lätt bli astronaut om jag fick höra den här låten när jag åker igenom atmosfären.
56.Magma - Hortz Fur Dëhn Stekëhn West
En rymdrockopera på låtsasspråket Kobaïanska – låter det cheesy. Kanske, men franska Magma blandar skickligt jazz, Carl Orff-körer och tunga trummor med känsla. Det här är ungefär så pampigt och fantasifullt musik kan bli.
55.James Brown – Lost Someone
Vilken smärta! Vilken äkta känsla! På livealbumet Live at the Apollo sätter James Brown fingret på allt vad soul innebär i en elva minuter lång inspelning av sin succésingel. Kårarna reser sig längs ryggen för varje sorgset skrik James skriker ut. En ”jag blev lämnad”-låt som verkligen ger känslan av avsaknad.
54.The Chills – Pink Frost
”I wanna stop crying, but she’s lying there dying”. Nya Zeeländarnas bitterljuva popvisa om bevittnandet av en älskads död träffar hjärtat med vemodigt gitarrplinkande.
53.Tom Waits – Hold On
Den gamle whiskeypoeten kan även i gamla dagar leverera, och det är tydligt i denna ballad från 1999. När livet känns som hårdast, när allt hopp är ute, då behöver man denna låt. Den hjärtskärande texten rymmer rader som ”With charcoal eyes and Monroe hips, she went and took that California trip. Egentligen borde den här låten vara mycket högre, men jag försöker att tona ner min crush med Tompan, därför får han glatt nöja sig med plats 53.
52.Daft Punk – One More Time
Housedängan som får alla andra partylåtar att blekna. Den naiva texten om att fira och dansa kan irritera till en början, men bit för bit inser man att budskapet inte behöver kompliceras; lev livet för i helvete! En gång till. Och en till.
51.Captain Beefheart & his Magic Band – Electricity
Det är sällan som blues kan låta hippt, men Captain Beefheart är ett undantag, och Electricity står sig än idag. Thereminen gör upplevelsen extra exotisk, det låter nästan som att en såg blandat in sig i bluesskalorna.
50.David Bowie – The Bewlay Brothers
En udda folkrock-visa som inte lika direkt griper tag i en som Bowies större klassiker, men som för mig varit en favorit ändå sedan jag första gången hörde Hunky Dory i början av högstadiet. Det är en mystisk och klurig Bowie som här slänger fram fras efter fras som fascinerar.
”It was midnight back o’ the kitchen door, like the grim face of the cathedral door”
49.The Kinks– The Village Green Preservation Society
En låt för alla Göran Högglunds därute, om hur allt var bättre i barndomen och hur viktigt det är att bevara fornminnen. Det konservativa temat kan ändå inte låta bli att framstå som charmigt i Ray Davies händer, då detta är 60-talets kanske bästa poplåt.
48.King Crimson – The Great Deceiver
I kontrast mot föregående låt är det här en grym uppgörelse med kapitalism och snobbliv på andras bekostnad. Det kaotiska blåsinstrumentintrot blandas friskt med tillbakalutad vers och en rykande avslutning med ett av Robert Fripps häftigaste solon.
”In the night he’s a star in the milky way, he’s a man of the world by the light of day”
47.Magazine – Motorcade
”Here comes the motorcade!”. Magazine visste hur man gjorde punk större än ett par aggresiva riff, och det märks tydligt här, med ett snyggt gitarrsolo och orgelliknande synth. Det här är episkt.
46.Peter Hammill – A Louse Is Not A Home
Bara den domedagsartade början med ett dovt piano antyder att detta blir en tung resa. Peter Hammill viker här ut alla sina känslor i ett anfall av saxofoner, tjut och flöjter. En låt för den öde ön.
45.Sonic Youth – Schizophrenia
Psykisk sjukdom har sällan gestaltats så bra i toner. Thurston Moores instabila sång i introt, det sjuka mellanspelet med en galen Kim Gordon och en festlig noise-avslutning à la dissonant ljudlandskap. Så mycket bättre än Fight Club.
44.Led Zeppelin – When the Levee Breaks
En afrikansk elefant. Ett fraktfartyg. Det är fortfarande inte lika tungt som denna avslutning på Led Zeppelins fjärde platta. Det burkiga ljudet, med Jimmy Pages skramliga elgitarr och Robert Plants ödesmättade sång, möter en som ett ton ren bly. Och när munspelet tar över showen är det bara att låta sig krossas av den bluesiga bergmassan.
43.Fela Kuti – Zombie
”Zombie do not go unless you tell him to go”. En av de starkaste politiska låtarna som gjorts, där Fela Kuti jämför Nigerias militärdiktatur med vandrande döda. Och han gör det med takt. Här blandas friskt afrikansk folkmusik, jazz och funky groove, till genren idag känd som afrobeat. Ett definitivt måste till demonstrationsspellistan.
42.Depeche Mode – Black Celebration
80-talets synthpop brukar oftast leda till associationer som dansbart, fånigt och lite bratigt. Depeche Mode krossar alla dessa fördomar mot synthen med detta; en låt med total avsaknad av ljusglimtar, hopp och glädje. ”Let’s have a black celebration, to celebrate the fact, that we’ve seen the back of another black day” sjunger Dave Gahan, ”Igen, igen” skriker jag, redo att åter omslutas av definitivt mörker.
41.Jethro Tull – Thick As A Brick (Part 1)
Jethro Tull tog progrocken till nya höjder när de 1972 släppte en skiva bestående av en enda låt. Vinylformatet omöjliggjorde dock att det 44 minuter långa mästerverket kunde spelas utan avbrott, därför får endast del ett av två en plats på denna lista. Den ironiska texten som ska föreställa en fiktiv pojkes krassa inställning gentemot mänskligheten rymmer både konstiga rim och träffsäkra poänger. Jethro Tulls folkmusikaliska sida får här också ta plats, där Ian Andersson med sin blockflöjt passionerat tar sig igenom denna rocksvit.
Mina 200 favoritlåtar: näste låtsvit till rakning
Den högst komplicerade uppgiften att rangordna de 200 bästa låtarna från elgitarrens första klang till nu fortsätter här. Till skillnad från förut har jag lyckats rangordna dessa låtar, samt skrivit lite kort om dem. Nu närmar vi oss alltså de megadundersuperfantastiska melodierna som format min värld. Mycket nöje!
89.The Band - The Unfaithful Servant
82.Pink Floyd - Have A Cigar
Give me a cup of charm
Yipppie-yippie-ya-ya-yeahj! Är klar med min månliga filmkrönika för 100% Östersund. Denna gången behandlade den stumfilmen och varför den är så tidlös. Tänker inte ge er någon försmak, faktiskt, men det summa summarum en både informativ och tänkvärd text om "the silent era".
And now for something completely different! Har märkt att jag inte bloggar nämnvärt mycket om musik. Detta kan tyckas besynnerligt, musik är trots allt mitt största intresse, efter film vill säga. Och nej, jag är inte typen som gillat "I Can't live without music" på Facebook, för att därefter lyssna på Coldplay, LMFAO, Westlife, Adele och Beyonce . Det är kontraproduktivt. Ungefär lika ambivalent är det när personer säger att de "lyssnar på all sorts musik". Detta betyder i regel det motsatta; att de bara lyssnar på trist uppbyggd popmusik, som är väldigt normal, ordinär, genomsnittlig och framför allt vanlig.
Nej, jag tillhör den sällsynta arten som faktiskt har ett självdrivet intresse för musik som konstform. Med andra ord är jag själv aktiv i vad jag vill lyssna på...Vilket jag inte kan påstå att man är om ens enda väg till musik är det som andra omkring en pratar om. Jag tror att denna självständighet är en förutsättning för att få en så kallad musiksmak. Hade jag inte letat upp och lyssnat in mig på olika sorters artister tror jag till exempel alrig att jag skulle få en riktig musiksmak.
Men nu har jag det. Och det jag tänkte fokusera på nu är bandet R.E.M.:s debutalbum. R.E.M. bildades 1980 och var under största delen av 80-talet del av college rock-rörelsen. Ursprunget till uttrycket var de alternativa radiostationerna i Nordamerika under 80-talet, där universitetselever som en subkultur körde mycket post-punk, skramlande gitarrpop och New Wave-musik. De var alltså väldigt alternativa under sina första år som band. De rönte senare större framgång med albumen "Green", "Out of Time" och "Automatic for the People". Vem har inte hört den, kanse lite väl smöriga, hitten "Losing My Religion"?
Nåväl, visst är dessa album bra, men jag kan inte låta bli att förbannad när folk lovordar denna period av bandets karriär så mycket. Det är välproducerat, känslosamt, med mycket stråkar och sorgsna texter. Men det tenderar också att dra åt det sentimentala och arena-rockiga.
Nej, R.E.M.:s definitiva mästerverk är "Murmur" från 1983. Om sångaren Michael Stipe och resten av gänget senare i karirären tenderade att vara ett ekologiskt U2, stod de med Murmur mer som ett kollektiv med mystisk, grubblande och inåtvändhet som signum. Musiken kan beskrivas som dimhöljd, då man verkligen får känslan att vara vilse i en skog utan att se något när man lyssnar.
Nu kanske ni antar att R.E.M. är någon musikalisk motsvarighet till "Bamse i Trollskogen", men där tror ni fel! Samtidigt som soundet ibland kan upplevas som lite mossigt, finns det samtidigt en extremt mycket skönhet och attityd över det. Michael Stipes extremt skumma texter sjungs ofta med vackra stämmor. Mike Mills basgång är häftig men avslappnad. Peter Bucks gitarr klingar sagolikt och låter nästan lite rasslande. Bill Berrys trumkomp är simpelt men med attityd. Kort sagt; det här är ett band som bemästrar flera spektrum samtidigt.
Man kan alltså beskriva Murmur som en skiva som är ljuv, udda, mossig, folkig, klirrande och cool på samma gång. För mig är det här 1983:s bästa skiva, med Philip Glass' soundtrack till "Koyaaniqasti" och Talking Heads "Speaking in Tongues" som utslagna konkurrenter. Jag älskar Murmur för att den inte talar om vad man ska känna. Det är verkligen som att gräva ner sig i en hög av löv under en stock; hur beskriver man den känslan? Glad? Sorglig? Nej, vissa saker kan faktiskt inte ens vi beskriva. Och jag är tacksam att R.E.M. lyckats fånga detta med sin alternativrock.
Efter skulle R.E.M. fånga många fler lyssnare och vara mer tydliga med vilken av smaklökarna de tillfredställer med sin musik. Men även om skivor som "Automatic for the People" förmodligen föredras på tallriken av majoriteten, kommer jag alltid att föredra den lite mer mångkryddade debuten. Vissa skulle kalla den fattig på smak och klia sig på huvudet. Jag nöjer mig med att ryckas med i förrvirringen.
Som en kniv genom hjärtat
"Play me my song, here it comes again"
En besatthet som jag har för mig att jag inte tagit upp här på bloggen än (för jag har ju varit så ofattbart produktiv), är den jag har för Genesis. Ni vet, det där bandet som de flesta hört namnet på, men sällan hört någon låt av. Trots att Genesis är en av världens 20 bästsäljande artister någonsin, verkar det ha gått förbi de flesta människors sinnesuppfattning.
Och tur är väl delvis det. Genesis storsäljande album och hitlåtar är nämligen fullkomligt vidriga. Med Phil Collins som sångare torterade bandet en hel generation människor med låtar som denna. Det var fult klädda gubbar som gjorde irriterande poprock och skrattade hela vägen till banken efter att ha fått människor att betala för deras djävulskap till musik. Phil Collins solokarriär var inte bättre, med flera smöriga Disney-sånger på CV:t (exempel).
Nej, min besatthet har ingenting med denna turbulenta period att göra. Min kärlek till Genesis är för de album de gjorde under första halvan av 70-talet. På den här tiden var Phil Collins endast trummis, medan Peter Gabriel axlade rollen som bandets sångare och textförfattare. Svinlånga progrocklåtar med flöjtsolon, absurda texter och lite vimsighet stod på menyn.
När jag gick i 7:an var jag....well, jag var inte världens mest funktionella tonårskille. När de flesta klasskamrater ägnade sig åt sportaktiviteter och ungdomsslang, brukade jag mestadels döda timmarna genom att nörda TV-spel med neddragna persienner och fundera för mig själv. Även om jag inte kan påstå att jag var deprimerad, kände jag mig inte direkt som ett lyckopiller. Kanske var det för att jag kände mig rätt ensam i mitt sätt att tänka och vara.
Hursom helst så var denna period rätt jobbig. Jag var rätt negativ till sinnes och levde inuti mitt huvud rätt mycket. Det var någon gång under vårterminen i 7:an som jag stötte på Genesis för första gången. För mig sa namnet ingenting, vad var detta för sorts musik? Jag tyckte att titeln Dancing With the Moonlit Knight lät rätt cool, även om låten var fasansfullt lång (8 minuter). Så jag lyssnade...
Har ni någon gång varit med om en upplevelse där eran värld vänds upp och ner? Det här var en sådan upplevelse för mig. Från och med Peter Gabriels inledande a capella-röst var jag som i en ny värld. Jag visste helt allvarligt inte att musik kunde låta såhär. Det var vackert, gripande, dramatiskt....Det var ärligt
.
Från att knappt ha lyssnat på någon musik över huvudtaget (med undantag för Crazy Frog...), blev jag på ett par veckor förvandlad till en total musiknörd. Det fanns något fascinerande i den där musiken, totalt befriad från ytlighet. Jag fick reda på att genren Genesis tillhörde kallades progressiv rock, kreativ rock med influens från klassisk musik och med långa episka verk, som hade sin storhetsera under 70-talet. Efter detta upptäckte jag andra progressiva rockband, som King Crimson, Pink Floyd och Yes, band som än idag är några av mina absoluta favoriter.
Men allt detta började med Genesis! Det var soundtracket till mesta delen av min högstadietid. Trots att vardagslivet var rätt dystert, fann jag ny kraft i denna musik.
Idag är jag en lite mer epic person, kanske delvis för at tjag lyssnat på så epic musik. Även om inte alla håller med. Jag har ofta fått konstiga miner när jag exhalterat pumpat på The Musical Box på högsta volym. Min pappa sa en gång lite humoristiskt hur jobbigt introt till Firth of Fith är. Idag bad min syster mig frankt att STÄNGA AV The Knife. När jag frågade varför sa hon kort och gott: "Jag tycker helt enkelt att det låter dåligt".
Detta förblir ett mysterium för mig. Hur kan man inte gilla det här?! Men det viktigaste för mig är inte att omgivningen ska instämma till vad jag lyssnar på. I så fall hade jag antagligen suttit i en källarlokal med en folköl i handen och skakat armarna till LMFAO vid det här laget. Nej, överambitiös 70-talsrock med obskyra takter och mellotroner är och förblir min kärlek.
När allt kommer omkring, är inte musiken ett sätt att uppleva sin personlighet i ljud?
The watcher of the skies
Långsökta musikvitsar
-Hur många trummisar behövs det för att skruva en glödlampa? Nio stycken, en som skruvar och åtta som berättar hur mycket bättre Neil Peart skulle göra det...
-Är det någon som kan svara på hur många gånger medlemmarna i Run D.M.C. gått på toaletten? It's Tricky...
-Didn't you Read? It's a War hol(e) down there! They're all Loaded with Sterlings, trying to steal our Kale!
-Jag kan en rolig musikvits om The Smiths! Morrisey skulle köpa en.....Vänta lite, That Joke Isn't Funny Anymore!
-What do Ginger Baker and coffee have in common? They both suck without cream...
-Should we travel through the Roundabout? Yes
-Who are you listening to?
Jag ger upp där. Hoppas att NÅGON fattat NÅGOT av skämten, då de är extremt nördiga...
