Vi ses igen!

Den högst komplicerade uppgiften att rangordna de 200 bästa låtarna från elgitarrens första klang till nu fortsätter här. Till skillnad från förut har jag lyckats rangordna dessa låtar, samt skrivit lite kort om dem. Nu närmar vi oss alltså de megadundersuperfantastiska melodierna som format min värld. Mycket nöje!

 

100.Arcade Fire - Rebellion (Lies) 

 

De emotionella indierockarna från Montreal kan ibland vara lite svulstiga, men här lyckas de fånga all ångest och vemod helt rätt. Typ en låt att lyssna till när ens husdjur har dött, pianot och fiolen har verkligen en touch av begravning.

 

99.Prefab Sprout - Looking For Atlantis

 

80-talets mest underskattade band gör här en storatad entré in i 90-talets popscen, och öppningslåten sätter ton på pärlan Jordan: the Comeback. Om sångaren Paddy McAloon var kaxig när han ironiskt titulerade sig som The King of Rock 'N' Roll, har han här drabbats av storhetsvansinne, när han berättar om hur han äger vädret och byggde Atlantis. 

 

98.Peter Gabriel - Shock the Monkey

 

Gabriels smittande sköna art rock-dänga funkar både som ett statement mot djurexperiment och som en rolig lek med ord. Han må ha varit bäst i Genesis, men här nådde han sin absoluta topp som soloartist. Jag kan faktiskt tänka mig att detta skulle funka på ett ap-party!

 

97.Animal Collective - Banshee Beat

 

Innan Animal Collective för ett år sen släppte det rätt dåliga albumet Centipede Hz som gjorde de mer populära för allmänheten, var deras experimentlusta och integritet på topp. Här är deras gitarrspel och skruvade texter totalt hänförande. Rader som "Someone in my dictionary is up to no good, I never find the very special words I should" och "I don't think that I like you anymore, I bought new feelings at the feelings store" hör till toppskicktet av modern poplyrik. Musik känns sällan såhär intim.

 

96.Charles Mingus - Trio And Group Dancers

 

Mingus hade djupa psykologiska problem, och denna 18 minuter långa avant-gardistiska omposition visar rätt tydligt att han var annat än den traditionella jazzmusikern. Hans skruvade basgångar blandas med virtuost gitarrspel och kaotiska blåssektioner. Ett måste för den som vågar ge sig in på mer obskyr musik.

 

95.John Cale - Paris 1919

 

Titelspåret till Cales orkestrerade art pop-skiva är spökligt och ljuvt. Jag kommer aldrig tröttna på att nynna "You're a ghost lalalalalala" för mig själv. Tänk er att gå in i en gammal stenbyggnad från 1700-talet, så har ni ungefär känslan från den här låten.

 

94.The Pogues - The Old Main Drag

 

"And now I'm lying here, I've hade to much booze, I've been shat on, and spat on, and raped and abused". Denna tragiska keltiska folkballaden stinker av rom och misär. En väldigt stark låt om att falla in i fattigdom, med skitig sång och dragspel som ingridienser.

 

93.Led Zeppelin - Dazed And Confused

 

Redan på Zeppelins debut från 1969 finns flera stilbildande hårdrockslåtar, men vidundret Dazed and Confused kammar klart hem priset som skivans höjdpunkt. Den psykedeliska öppningen, den mörka basgången, och självklart Plants tidlösa gitarrsolo, som aldrig senare överträffats i hårdrocken. En musikalisk bergsprängning.

 

92.Tom Waits - San Diego Serenade

 

En av de visaste låtarna Waits skrivit, om att gräset alltid är grönare på andra sidan, och hur vi aldrig kan uppskatta det vi har framför oss. Man känner verkligen doften från någon sunkig nattklubb i Kalifornien, och kan se trasiga själar grubbla över ett glas öl. Precis så här ska en jazzballad låta!

 

91.Van Der Graaf Generator - The Sleepwalkers

 

Van Der Graaf Generator är lätt ett av världens bästa band, och deras samlade talanger visas skickligt upp med denna nattsvarta, översköna, larger than life-upplevelse. David Jacksons melodiska saxofonspel, Guy Evans 18/16-delstakt och Peter Hammils klagande stämma inleder detta storverk, och innan det är slut har alla rytmer och känslolägen som finns utforskats.

 

 

90.Sonic Youth - 'Cross the Breeze

 

Daydream Nation förändrade alternativrock-scenen med sina kakofoniska ljudexperiment. Även om de flesta endast har hört den lite mer poppiga introlåten Teenage Riot, så börjar saker på riktigt med denna oljudliga indiestandard. Kim Gordons desperata utrop tar låten till nya höjder.

 

89.The Band - The Unfaithful Servant

 

The Bands bruna skiva är en djupdykning i det nordamerikanska musikarvet, där både inbördeskriget och fackföreningar utrorskas. I The Unfaithful Servant sätter folkigt gitarrspel, banjoplinkande och sorgsna trumpeter stämningen. Förtjusande Americana, minst sagt.

 

88.My Bloody Valentine - Soon

 

Shoegazen, och för den delen hela indierocken, nåde en helt ny nivå med Loveless, och den avslutande Soon är fullkomligt hypnotiserande med sina distade elgitarrer, den knappt hörbara sången och de mystiska synthljuden. Såhär låter drömmar. 

 

87.Funkadelic - Maggot Brain

 

Det sägs att bandledaren George Clinton satte in gitarristen Eddie Hazel i en studio och uppmanade honom att spela som om hans mamma hade dött. Oavsett uppkomst, är resultatet ett 10 minuter långt gitarrsolo som utmärks snarare genom dess ledsamma återhållsamhet än högljudda raseri. Inte det mest funkiga Funkadelic gjorde, men tillsammans med (Not Just) Knee Deep och One Nation Under A Groove helt klart det bästa.

 

 

86.Boris - Flower Sun Rain

 

De Japanska drone metal-gudarna tar det här betydligt lugnare än vanligtvis, och bygger succesivt upp något som nästan låter som en allsångs låt, nåt som skulle kunna sjungas av tusentals personer när jorden går under. Det är fasansfullt tungt, så lär er gärna denna tills domedagen kommer.

 

85.Nick Cave & the Bad Seeds - People Ain't No Good

 

Nick Cave lämnar här både sina post-punkrötter och alternativrockperiod, med en pianoballad så förtärande och genomsvart att bara han kunnat skriva den. Här proklamerar han bittert att människor helt enkelt inte är goda, och berättar parallellt en tårdryparhistoria om ett kärlekspars uppgång och fall som kan få även den mest återhållsamma att bryta ut i gråt. Skillsmässan med PJ Harvey skakade om den buttre mannens hjärta, och här kommer det till fullt uttryck.

 

84.Bat For Lashes - Daniel

 

Få saker kan jämföras med den fantastiska känslan att stå längst fram på Hultsfred och höra Natasha Khan avsluta sin konsert med hennes dramatiska barockpopmästerverk. Daniel är känslan av något större, med sin dystra våg av folktronica och indianstämning. Man vill bara springa ut i naturen och älska mitt i skogen med en lysande fullmåne och hoande berguvar.

 

83.The Sisters of Mercy - Some Kind of Stranger

 

Andrew Eldritch var en egotrippad bandledare, men han var också den essentiella fronfiguren för gothrocken. Här är allt som mest jävligt; en ensam nattvarelses desperata utrop om kärlek och samhörighet i denna grymma värld. Det finns ingen ljusglimt i detta kollage av dystra gitarrer och utrop som: "Because the world is cruel and promises are broken"

82.Pink Floyd - Have A Cigar

 

Roy Harper gästar som sångare på denna bitande satir om musikindustrins blindhet för konst och öga för kosing. Här ifrån kommer den klassiska raden: "And did we tell you the name of the game, boy? We call it riding the gravy train". Gilmours solo i slutet och de elaka syntharna sätter verkligen ton på låtens pessimistiska budskap.

 

81.Ramones - Blietzkrieg Bop

 

"Hey ho, let's go". Och ungefär så började punken. Med referenser till nazitysklands krigsmetoder lyckas Joey Ramone och co. skapa en punkdänga som i sin banalitet och attityd får det mesta att blekna. Något att dansa, eller för den delen kriga till. 

 

Fortsättning följer.