Du är inte vad du är, du är vad du vill
"Blå är den varmaste färgen" går på bio i Östersund just nu. Jag gick och såg den med min vän Sofie. Tre timmar, fransk, om lesbisk kärlek. Det lät spännande.
Och spännande var det. Eftersom filmen tar tid på sig hinner man sätta in sig i hvudkaraktärerna Adéle och Emmas personligheter. Där den första delen handlar om att hitta en sexuell trygghet, visar den andra delen att allt knappast är bra bara för att man definierat sig själv. Adéle hamnar i en enormt traditionell kvinnoroll, då Emma är väldigt dominant och självupptagen. Det blir bara en av de som diskar och hörs.
Det är en film som får en att tänka mycket kring svårigheten i att upprätta jämlikhet i relationer. Det är också en intressant film i det att den skildrar människor av båda könen som inte är stereotyper.
Skyll det på den blåa, varma himlen om du så vill, men mycket av mina tankar de senaste dagarna har kretsat kring sexuell identitet, och hur man definierar sig själv. Det hela började med en diskussion i klassen om folks syn på sexualitet och förutfattade meningar, som sedan utvecklades till att handla om människans behov av att ha en sexualitet över huvudtaget.
Jag själv är extremt trött på all kategorisering. Inte bara manligt och kvinnligt, utan också hetero och homo. Att vi människor ens känner att vi måste ha en bestämd uppfattning om vilka vi tänder på, är i min mening helt absurd.
Man kan jämföra med andra saker utmärkande för en människa; typ dess intressen. Att jag är extremt intresserad av film är knappast något folk ser som något slutgiltigt och faktiskt med mig. Visst, det kanske är något man kopplar ihop med mig som person, men ingen kommer att bli förvånad om jag tre år senare fokuserat på typ konst istället, eller om jag ytterligare tre år fram i tiden föredrar arkitektur. Varför? För att samhällets syn på intressen inte är att man slaviskt ska välja en viss sida, utan som människa får välja vad man vill intressera sig för allt eftersom.
Tänk om samma inställning fanns kring sexualitet. Du föds, och får helt kravlöst ta de steg du vill. Vid 14 års ålder behöver du inte bestämma dig om du är intresserad av antingen kvinnor eller män.
Detta är det stora problemet jag finner med inte bara heterosexualitet (som med sin obehagliga normstatus i samhället är det huvudsakliga problemet, ska påpekas), utan även homo, bi och transsexualitet. Det sättet människor i fack, som de därefter förväntas utgå ifrån. Det upprätthåller också synen på kön som något väldigt viktigt hos en individ, något som ska påverka ens inställning gentemot personen ifråga.
Om alla skulle sluta slänga sig med olika epitet, hade det underlättat otroligt för exakt alla människors sex och kärleksliv. Människor som idag tillskriver sig en läggning som begränsar dem, skulle i ett queersamhälle inte behöva känna något hinder inför att mer förutsättningslöst älska.
Många anser att målet är ett samhälle där alla får ha vilken sexuell läggning de vill, men jag vill alltså problematisera den idén - sexuell läggning I SIG är per automatik något som hindrar fullständig sexuell frihet. Endast när en människa är en människa, och inte kan grupperas, som vi har nått mållinjen. Och den är inte i blått, utan i regnbågens alla färger.
Och spännande var det. Eftersom filmen tar tid på sig hinner man sätta in sig i hvudkaraktärerna Adéle och Emmas personligheter. Där den första delen handlar om att hitta en sexuell trygghet, visar den andra delen att allt knappast är bra bara för att man definierat sig själv. Adéle hamnar i en enormt traditionell kvinnoroll, då Emma är väldigt dominant och självupptagen. Det blir bara en av de som diskar och hörs.
Det är en film som får en att tänka mycket kring svårigheten i att upprätta jämlikhet i relationer. Det är också en intressant film i det att den skildrar människor av båda könen som inte är stereotyper.
Skyll det på den blåa, varma himlen om du så vill, men mycket av mina tankar de senaste dagarna har kretsat kring sexuell identitet, och hur man definierar sig själv. Det hela började med en diskussion i klassen om folks syn på sexualitet och förutfattade meningar, som sedan utvecklades till att handla om människans behov av att ha en sexualitet över huvudtaget.
Jag själv är extremt trött på all kategorisering. Inte bara manligt och kvinnligt, utan också hetero och homo. Att vi människor ens känner att vi måste ha en bestämd uppfattning om vilka vi tänder på, är i min mening helt absurd.
Man kan jämföra med andra saker utmärkande för en människa; typ dess intressen. Att jag är extremt intresserad av film är knappast något folk ser som något slutgiltigt och faktiskt med mig. Visst, det kanske är något man kopplar ihop med mig som person, men ingen kommer att bli förvånad om jag tre år senare fokuserat på typ konst istället, eller om jag ytterligare tre år fram i tiden föredrar arkitektur. Varför? För att samhällets syn på intressen inte är att man slaviskt ska välja en viss sida, utan som människa får välja vad man vill intressera sig för allt eftersom.
Tänk om samma inställning fanns kring sexualitet. Du föds, och får helt kravlöst ta de steg du vill. Vid 14 års ålder behöver du inte bestämma dig om du är intresserad av antingen kvinnor eller män.
Detta är det stora problemet jag finner med inte bara heterosexualitet (som med sin obehagliga normstatus i samhället är det huvudsakliga problemet, ska påpekas), utan även homo, bi och transsexualitet. Det sättet människor i fack, som de därefter förväntas utgå ifrån. Det upprätthåller också synen på kön som något väldigt viktigt hos en individ, något som ska påverka ens inställning gentemot personen ifråga.
Om alla skulle sluta slänga sig med olika epitet, hade det underlättat otroligt för exakt alla människors sex och kärleksliv. Människor som idag tillskriver sig en läggning som begränsar dem, skulle i ett queersamhälle inte behöva känna något hinder inför att mer förutsättningslöst älska.
Många anser att målet är ett samhälle där alla får ha vilken sexuell läggning de vill, men jag vill alltså problematisera den idén - sexuell läggning I SIG är per automatik något som hindrar fullständig sexuell frihet. Endast när en människa är en människa, och inte kan grupperas, som vi har nått mållinjen. Och den är inte i blått, utan i regnbågens alla färger.
A real human being
Människor är fascinerande varelser. Det mest fascinerande är hur merparten av oss i västvärlden tror sig leva civiliserat. Samhällsdugliga medborgare som förstår hur världen funkar.
Det är roligt, för jag ser ingen civilisation när jag går utanför dörren. Jag har så många gånger stött på tvåbenta varelser som till utseendet, och i viss mån sättet, är äkta människor. Men genom tiden har jag lärt mig att urskilja vilka som spelar och vilka som lever.
Det mest skrämmande med de som spelar, är att de i intressen, vardagssysslor och konversationsämnen ofta liknar vem som helst. Person x, bor i en trea, gillar tennis och kompisar, pratar ofta om plugg och relationer. Men i flera fall kan man märka att detta är ett skådespel, en täckmantel för att dölja det som vilar inombords; tomhet.
Det syns enklast i ögonen. Är man riktigt skicklig kan man genomborra någons pupiller i endast ett par sekunder för att märka vad som finns därinne. Tomma människor har följaktligen en tom blick, som om ögonen var två glänsande porslinskulor. Glasartat.
Även sättet folk pratar på, hur de lägger fram orden och med vilken ton de säger någonting, är avslöjande. De blir sällan upprörda, om det inte är på beställning för att bekräfta sin mänsklighet.
De här är de läskigaste varelserna jag vet, värre än Sverigedemokrater och rasister. Dessa människor har ofta varit med om skit i sitt liv, eller fått en ensidig bild av världen, som gör att de i missnöje går en hemsk väg. De är trasiga, men inte omänskliga. Om något är det exempel på tafatt, svag mänsklighet att gå en så feg väg som att hata folk efter etnicitet, sexualitet eller liknande. Dessa människor känner något. Inget bra, men de är engagerade i sin tillvaro, och kan därför föras på rätt väg igen.
Den tomma människan är det ingen mening att försöka någonting med. De behöver inte vara extra fördomsfulla eller hatiska, de finner ingen mening i sådant. De bryr sig inte om särskilt mycket. Dessa människor tror inte jag föds oempatiska och kalla, utan uppfostras i en tidsanda där man åsidosätter mänskliga värden för att lära barnet primitiva kunskaper om det praktiska i att leva; hur man pratar med andra människor, hur man sitter. Frågan varför ställs aldrig, det handlar inte om att fundera eller reflektera. Bara vara.
Dessa människor lämpar sig utförligt för byråkratin, det är trots allt byråkratin och människor som företräder detta förhållningssätt till livet som fostrat folk till den avtrubbning som behövs för ett sådant yrke.
Vår viktigaste uppgift i västvärlden idag handlar om att hindra sådana här människor från att kunna bli tomma. Inte genom att fylla dem med saker - tomheten slukar allting och tillintetgör det. Man måste få människor att bli varelser som finner mening i att ifrågasätta eller fundera över tillvaron. Ett filosofiskt förhållningssätt till livet är hörnpelaren i en civilisation, det som gör människor till människor.
För att klara detta måste vi förbättra så mycket. Skolan är viktigast, det är där man formas och får veta hur världen fungerar. Om inte lärarna kan göra eleverna till medvetna varelser, är det kört.
En film som handlar om detta, "Donnie Darko", rekommenderar jag starkt. Många tolkningar går att göra av detta udda High school-drama med en touch av sci-fi. Och en är kampen mellan intellektuellt leverne kontra systematisk inlärning.
Glöm inte att du är människa, och få andra att komma ihåg samma sak. Det är en den enda vägen att gå, då det är det enda alternativet som inte leder till likriktning.
Det är roligt, för jag ser ingen civilisation när jag går utanför dörren. Jag har så många gånger stött på tvåbenta varelser som till utseendet, och i viss mån sättet, är äkta människor. Men genom tiden har jag lärt mig att urskilja vilka som spelar och vilka som lever.
Det mest skrämmande med de som spelar, är att de i intressen, vardagssysslor och konversationsämnen ofta liknar vem som helst. Person x, bor i en trea, gillar tennis och kompisar, pratar ofta om plugg och relationer. Men i flera fall kan man märka att detta är ett skådespel, en täckmantel för att dölja det som vilar inombords; tomhet.
Det syns enklast i ögonen. Är man riktigt skicklig kan man genomborra någons pupiller i endast ett par sekunder för att märka vad som finns därinne. Tomma människor har följaktligen en tom blick, som om ögonen var två glänsande porslinskulor. Glasartat.
Även sättet folk pratar på, hur de lägger fram orden och med vilken ton de säger någonting, är avslöjande. De blir sällan upprörda, om det inte är på beställning för att bekräfta sin mänsklighet.
De här är de läskigaste varelserna jag vet, värre än Sverigedemokrater och rasister. Dessa människor har ofta varit med om skit i sitt liv, eller fått en ensidig bild av världen, som gör att de i missnöje går en hemsk väg. De är trasiga, men inte omänskliga. Om något är det exempel på tafatt, svag mänsklighet att gå en så feg väg som att hata folk efter etnicitet, sexualitet eller liknande. Dessa människor känner något. Inget bra, men de är engagerade i sin tillvaro, och kan därför föras på rätt väg igen.
Den tomma människan är det ingen mening att försöka någonting med. De behöver inte vara extra fördomsfulla eller hatiska, de finner ingen mening i sådant. De bryr sig inte om särskilt mycket. Dessa människor tror inte jag föds oempatiska och kalla, utan uppfostras i en tidsanda där man åsidosätter mänskliga värden för att lära barnet primitiva kunskaper om det praktiska i att leva; hur man pratar med andra människor, hur man sitter. Frågan varför ställs aldrig, det handlar inte om att fundera eller reflektera. Bara vara.
Dessa människor lämpar sig utförligt för byråkratin, det är trots allt byråkratin och människor som företräder detta förhållningssätt till livet som fostrat folk till den avtrubbning som behövs för ett sådant yrke.
Vår viktigaste uppgift i västvärlden idag handlar om att hindra sådana här människor från att kunna bli tomma. Inte genom att fylla dem med saker - tomheten slukar allting och tillintetgör det. Man måste få människor att bli varelser som finner mening i att ifrågasätta eller fundera över tillvaron. Ett filosofiskt förhållningssätt till livet är hörnpelaren i en civilisation, det som gör människor till människor.
För att klara detta måste vi förbättra så mycket. Skolan är viktigast, det är där man formas och får veta hur världen fungerar. Om inte lärarna kan göra eleverna till medvetna varelser, är det kört.
En film som handlar om detta, "Donnie Darko", rekommenderar jag starkt. Många tolkningar går att göra av detta udda High school-drama med en touch av sci-fi. Och en är kampen mellan intellektuellt leverne kontra systematisk inlärning.
Glöm inte att du är människa, och få andra att komma ihåg samma sak. Det är en den enda vägen att gå, då det är det enda alternativet som inte leder till likriktning.
I'm not a playboy, I'm not a poet
Jag lyssnar på The Go-Betweens "Sixteen Lovers Lane". Inte för att det är min favoritskiva, eller för att jag inte skulle kunna leva utan de modfällda jangle-poparna från Oceanien. Nej, det var den tradiga popromantiska idén att försöka illustrera och hantera mina känslor genom en lagom cool indieskiva som fick mig att sätta på första spåret, "Love goes on!". En nötblandning från marknaden för att tillfredsställa mina behov av att ha köpt något snaskigt ingår också här.
Konstigt nog funkar det.
"I tried to tell you
I can only say it when we're apart
About this storm inside of me
And how I miss your quiet, quiet heart"
Stora känslor inpressat i små röster och vemodigt klingande melodier. Vill jag identifiera mig med en viss state of mind, så är det dessutom lätt att tolka varje rad, varje ord, som om det har med mig själv att göra. Även om man ett år senare inte förstår hur man kunde vara så ljudblind.
Popmusiken behövs för just detta. För där popmusiken inte levererar rent musikaliskt, så kan den sköra känslan från band som "Jesus and Mary Chain", "Flaming Lips" eller "Teenage Fanclub" koncentrerat skildra både den rena glädjen och den djupa ångesten som vilar i allas kistor - även om vissa vill låtsas stå över dessa mer banala sinnesstämningar.
Man fångas av popen för att den fångar vår vackra och samtidigt skenbara västvärld. Eufori, svek, dekadens, otrohet, lycka, sorg. Det behöver inte vara i form av övertydliga texter, utan kommer snarare i en lätt poetisk form.
The Auteurs är den största popkärleken jag haft, och jag vet inte om jag kommer möta samma sak igen. Det här är helt enkelt så genomträngande som popen kan bli. I "Junk Shop Clothes". I "New French Girlfriend". I "Unsolved Child Murder". Sångaren Luke Haines har en svag röst, som kompenseras av hans mörka insikter om livet.
Jag ser inte popmusikerna som genier i vanlig mening. Ett geni pressar samtiden till bristningsgränsen med sitt skapande, eller närmar sig åtminstone med sin ambition något verkligt viktigt. Typ Johann Sebastian Bach och hans livslånga arbetsplikt att tjäna sin starka tro genom komponerande av musik. Eller Michelangelo Antonioni som med sina filmer fångade precis det där som genomsyrar hela efterkrigstiden.
Om popmusikerna är genier, så är det inte för att de är stora poeter eller intellektuella krafter att räkna med. Istället har de något annat att berätta om vår samtid, ofta enklare, men fortfarande starkt. Vilket gör det till en lika självklar sak att grotta ner sig i som Miles Davis jazzhistoria. Det är olika sidor av benstommen som utgör vår maskinella värld.
Popmusiken bör dock undvika att tro att den är viktigare än den är. Inget provocerar mig så mycket som när popartister skriker sanningar bortom deras fattning. Det klingar falskt. R.E.M.:s "Everybody Hurts" kan inte tas seriöst när fyra amerikanska ungkarlar vars vardag består av att turnera, dricka och spela kort står bakom verket.
Popmusiker kan hellre tala om det de vet, nämligen hur det är att leva som en liten varelse i en stor, svår värld.
"Visions of blue,
I'm angry, I'm wise.
And you, you're under cloudy skies."
16 Lovers-Lane börjar lida mot sitt slut. Tomteblosset slocknar snart.
Jag drar en suck, sätter på Grizzly Bears "Yellow House" för att återigen omslutas av melankoli i stämmor och i klang. "Can't you feel the knife?"
