I'm not a playboy, I'm not a poet
Jag lyssnar på The Go-Betweens "Sixteen Lovers Lane". Inte för att det är min favoritskiva, eller för att jag inte skulle kunna leva utan de modfällda jangle-poparna från Oceanien. Nej, det var den tradiga popromantiska idén att försöka illustrera och hantera mina känslor genom en lagom cool indieskiva som fick mig att sätta på första spåret, "Love goes on!". En nötblandning från marknaden för att tillfredsställa mina behov av att ha köpt något snaskigt ingår också här.
Konstigt nog funkar det.
"I tried to tell you
I can only say it when we're apart
About this storm inside of me
And how I miss your quiet, quiet heart"
Stora känslor inpressat i små röster och vemodigt klingande melodier. Vill jag identifiera mig med en viss state of mind, så är det dessutom lätt att tolka varje rad, varje ord, som om det har med mig själv att göra. Även om man ett år senare inte förstår hur man kunde vara så ljudblind.
Popmusiken behövs för just detta. För där popmusiken inte levererar rent musikaliskt, så kan den sköra känslan från band som "Jesus and Mary Chain", "Flaming Lips" eller "Teenage Fanclub" koncentrerat skildra både den rena glädjen och den djupa ångesten som vilar i allas kistor - även om vissa vill låtsas stå över dessa mer banala sinnesstämningar.
Man fångas av popen för att den fångar vår vackra och samtidigt skenbara västvärld. Eufori, svek, dekadens, otrohet, lycka, sorg. Det behöver inte vara i form av övertydliga texter, utan kommer snarare i en lätt poetisk form.
The Auteurs är den största popkärleken jag haft, och jag vet inte om jag kommer möta samma sak igen. Det här är helt enkelt så genomträngande som popen kan bli. I "Junk Shop Clothes". I "New French Girlfriend". I "Unsolved Child Murder". Sångaren Luke Haines har en svag röst, som kompenseras av hans mörka insikter om livet.
Jag ser inte popmusikerna som genier i vanlig mening. Ett geni pressar samtiden till bristningsgränsen med sitt skapande, eller närmar sig åtminstone med sin ambition något verkligt viktigt. Typ Johann Sebastian Bach och hans livslånga arbetsplikt att tjäna sin starka tro genom komponerande av musik. Eller Michelangelo Antonioni som med sina filmer fångade precis det där som genomsyrar hela efterkrigstiden.
Om popmusikerna är genier, så är det inte för att de är stora poeter eller intellektuella krafter att räkna med. Istället har de något annat att berätta om vår samtid, ofta enklare, men fortfarande starkt. Vilket gör det till en lika självklar sak att grotta ner sig i som Miles Davis jazzhistoria. Det är olika sidor av benstommen som utgör vår maskinella värld.
Popmusiken bör dock undvika att tro att den är viktigare än den är. Inget provocerar mig så mycket som när popartister skriker sanningar bortom deras fattning. Det klingar falskt. R.E.M.:s "Everybody Hurts" kan inte tas seriöst när fyra amerikanska ungkarlar vars vardag består av att turnera, dricka och spela kort står bakom verket.
Popmusiker kan hellre tala om det de vet, nämligen hur det är att leva som en liten varelse i en stor, svår värld.
"Visions of blue,
I'm angry, I'm wise.
And you, you're under cloudy skies."
16 Lovers-Lane börjar lida mot sitt slut. Tomteblosset slocknar snart.
Jag drar en suck, sätter på Grizzly Bears "Yellow House" för att återigen omslutas av melankoli i stämmor och i klang. "Can't you feel the knife?"
Kommentarer
Postat av: Tänker
Tänkte på en sak.
Trots att vi lever i ett samhälle som ses av många nästan som en utopi, drar vi alltid med oss en bitter eller nästan melankolisk attityd/känsla. Det har alltid förbluffat mig hur individen tycks finna det negativa i sin tillvaro. Jag menar kolla på de fattigare samhällena i världen, de har trots allt en optimistisk livssyn. Kan detta i något stadie möjligtvis ha med Maslows behovstrappa?
Svar:
Edvin Ek
Trackback
