En ohämmad förtjusning
Som yngre strävade jag desperat efter att rymmas inom mansnormen. Mitt förakt för macho-kulturen var stort, och håller i sig än idag, men att ändå bli accepterad och respekterad i det patriarkala samhället var ändå alltid ett indirekt mål.
Egentligen är detta ironiskt. Jag har aldrig definierats eller uppfattas av min omgivning som en "fjolla" eller "bög", möjligtvis på grund av mitt djuprotade intresse av hormondränkta actionspel (som jag senare år rannsakat något). Kanske spelade faktumet in att jag gick på en rätt individualistisk grundskola i 10 år, som hade en högre toleransnivå än jag kan tänka mig på många andra högstadier.
Trots detta, kunde jag aldrig känna mig helt trygg i vår genusvärld. Detta eskalerade i tonåren, när jag inte längde bara kunde ses på som en gamer eller nörd. Jag blev väldigt principfast av mig, vissa skulle kanske kalla det moraltant, och tog tydligt avstånd från fördomar. Mina intressen utvecklades, och jag kände mig mer och mer malplacerad i mitt kön. I efterhand kan jag inte riktigt förstå varför just könet var problemet; "intelektuella" intressen och karaktärsdrag är det ju oftast männen som dominerar över i samhället ändå. Kolla bara en lista över de största författarna eller filosoferna; tänkande, djupsinniga MÄN. Men ändå utvecklade jag en ambivalent relation till mannen som kön, och samtidigt som jag osäkert vile bli sedd som en MAN, växte ett starkare behov. Detta behov var att distansera sig från mansnormen, avfärda mars och testosteron och allt vad det heter.
Detta håller i sig än idag. Nuförtiden kan jag ofta nästan ge mig själv inre pluspoäng när jag fnissar ljust eller slänger mig med något anglosaxiskt ord (typ adorable). Idag så log jag inombords när jag satte på Kate Bush i iPoden. Här går jag, man, och lyssnar glatt på "Hounds of Love".
Samtidigt inser jag mina begränsningar även på detta området. Ville jag helt och hållet störta mansnormen och räcka ett stort fuck you åt penisar och muskler, hade jag nog ännu mer desperat sökt efter saker som kan provocera. Bli transa, fejka homosexualitet, you name it. Jag behöver min dos av anti-maleness, men tror att det viktigaste i kampen mot genussamhället snarare är att skapa en personlighet som är oberoende av könsstrukturer.
På ett sätt kan jag därför uppleva att transsexuella är större slavar under könsnormerna än några andra. Genom att inte kunna leva med sin könstillhörighet, erkänner och accepterar man ett samhälle som definierar människor efter kön. Jag dömer ingen transsexuell, och förstår hur skadande det kan vara för en person som är otrygg med att leva upp till samhällets förväntningar på en man/kvinna. Allt jag försöker säga är att det är fruktansvärt att trycket på hur kvinnor och män ska bete sig är så stort, att man hellre byter kön och adapterar sig till det andra könets normer än att skita i vilket könsorgan man har och leva som den INDIVID man är. Återigen ser jag inget problem med transexualitet, jag menar bara att vi i ett samhälle där könen inte definierar oss inte skulle behöva att man anpassar sitt kön efter ens personlighet.
Även jag behöver arbeta med detta. Jag är varken någon muskelbyggare eller dragshow-artist, men lever i en värld där folk gärna vill bedöma personer utifrån hur de lyckas leva upp till en förväntad könsroll. Min förhoppning, och mitt mål, är nu varken att bli en karlakarl eller att gå emot den traditionella killen. Det är att stiga över könsbenämningarna, och uppfattas som en person.
Aideu mes copains!
Egentligen är detta ironiskt. Jag har aldrig definierats eller uppfattas av min omgivning som en "fjolla" eller "bög", möjligtvis på grund av mitt djuprotade intresse av hormondränkta actionspel (som jag senare år rannsakat något). Kanske spelade faktumet in att jag gick på en rätt individualistisk grundskola i 10 år, som hade en högre toleransnivå än jag kan tänka mig på många andra högstadier.
Trots detta, kunde jag aldrig känna mig helt trygg i vår genusvärld. Detta eskalerade i tonåren, när jag inte längde bara kunde ses på som en gamer eller nörd. Jag blev väldigt principfast av mig, vissa skulle kanske kalla det moraltant, och tog tydligt avstånd från fördomar. Mina intressen utvecklades, och jag kände mig mer och mer malplacerad i mitt kön. I efterhand kan jag inte riktigt förstå varför just könet var problemet; "intelektuella" intressen och karaktärsdrag är det ju oftast männen som dominerar över i samhället ändå. Kolla bara en lista över de största författarna eller filosoferna; tänkande, djupsinniga MÄN. Men ändå utvecklade jag en ambivalent relation till mannen som kön, och samtidigt som jag osäkert vile bli sedd som en MAN, växte ett starkare behov. Detta behov var att distansera sig från mansnormen, avfärda mars och testosteron och allt vad det heter.
Detta håller i sig än idag. Nuförtiden kan jag ofta nästan ge mig själv inre pluspoäng när jag fnissar ljust eller slänger mig med något anglosaxiskt ord (typ adorable). Idag så log jag inombords när jag satte på Kate Bush i iPoden. Här går jag, man, och lyssnar glatt på "Hounds of Love".
Samtidigt inser jag mina begränsningar även på detta området. Ville jag helt och hållet störta mansnormen och räcka ett stort fuck you åt penisar och muskler, hade jag nog ännu mer desperat sökt efter saker som kan provocera. Bli transa, fejka homosexualitet, you name it. Jag behöver min dos av anti-maleness, men tror att det viktigaste i kampen mot genussamhället snarare är att skapa en personlighet som är oberoende av könsstrukturer.
På ett sätt kan jag därför uppleva att transsexuella är större slavar under könsnormerna än några andra. Genom att inte kunna leva med sin könstillhörighet, erkänner och accepterar man ett samhälle som definierar människor efter kön. Jag dömer ingen transsexuell, och förstår hur skadande det kan vara för en person som är otrygg med att leva upp till samhällets förväntningar på en man/kvinna. Allt jag försöker säga är att det är fruktansvärt att trycket på hur kvinnor och män ska bete sig är så stort, att man hellre byter kön och adapterar sig till det andra könets normer än att skita i vilket könsorgan man har och leva som den INDIVID man är. Återigen ser jag inget problem med transexualitet, jag menar bara att vi i ett samhälle där könen inte definierar oss inte skulle behöva att man anpassar sitt kön efter ens personlighet.
Även jag behöver arbeta med detta. Jag är varken någon muskelbyggare eller dragshow-artist, men lever i en värld där folk gärna vill bedöma personer utifrån hur de lyckas leva upp till en förväntad könsroll. Min förhoppning, och mitt mål, är nu varken att bli en karlakarl eller att gå emot den traditionella killen. Det är att stiga över könsbenämningarna, och uppfattas som en person.
Aideu mes copains!
Vi känner alla Jante...
Påsktiden är slut. Chokladäggen smälter långsamt ner, klibbar sig fast på de färgglada fjädrarna. Påskkärringarna flyger mot horisonten, ej urskiljbara från måsarna i skyn. Jesus har redan återvänt till himlen och jag inser att mina vilodagar snart är slut.
Well well, nu ska vi inte bli för poetiska här, man ska ju inte tro att man är något. Eller ja, nu vågar jag ju ändå påstå att jag är något, men i tak med att jag håller på att läsa "En flykting korsar sitt spår", har jag tänkt väldigt mycket på mitt liv, och hur samhällets småaktighet nästan alltid varit inpå mig.
Aksel Sandemose föddes 1899 i Danmark, men flyttade under tidigt 30-tal till Norge. Där kom han att 1933 fullborda en av nordens viktigaste romaner, "En flykting korsar sitt spår". Men något hans prosa påverkat än mer än litteraturen, är kanske psykologin. Aksel Sandemose var nämligen relativt samtida med Sigmund Freud, och i denna roman kan man hitta tydliga kopplingar till psyko-analysen. Men där Freud var mest intresserad av det undermedvetna, om basala instintker och hur de format människan, analyserar Sandemose främst mentaliteten som uppstår i ett litet samhälle. Uppväxt i Nyköping hade Sandemose själv erfarenhet av att växa upp i en liten by, och erfarenheterna han gjorde där ligger grund till detta till stor del självbiografiska verk.
Mest känt från boken är Jantelagen, tio budord som han menar är riktlinjerna alla blir påtryckta att följa:
1.Du skall inte tro att du är något
2.Du skall inte tro att du är lika god som vi
3.Du skall inte tro att du är klokare än vi
4.Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi
5.Du skall inte tro att du vet mera än vi
6.Du skall inte tro att du är förmer än vi
7.Du skall inte tro att du duger till något
8.Du skall inte skratta åt oss
9.Du skall inte tro att någon bryr sig om dig
10.Du skall inte tro att du kan lära oss något
Ni känner säkert igen dessa ord väl. För mig sammanfattar det här tragiskt nog mycket av mitt liv, även om självklart inte alla är en del av dessa benhårda regler.
Jag minns att jag redan som liten var ett svart får i flocken. De andra barnen på dagis ville låtsasköra plastbilar, jag ville ta upp all plats själv och ägna mig åt att bygga upp egna världar. Oftast fick jag sitta i personalrummet, där jag konstruerade kreatur av lera, och skapade små samhällen. Nu gick jag på ett dagis med en pedagogik där man skulle främja kreativitet och personlighet, så jag blev inte så allvarligt drabbad. Nej, den första stöten från samhället var när en läkare ville testa om jag hade en diagnos. Detta för att jag på en ordinarie barnundersökning inte ville fånga en boll eller gå längs en rak linje. Det där med linjen gillar jag! Folk som inte följer linjen måste det ju vara något fel på.
Lyckligtvis blev jag uppbackad av både mina föräldrar och lärare på mitt dagis; jag var okej.
Sen växte jag upp, skolan började. I lågstadiet var jag bråkstaken, den där galna killen som ingen vill ha att göra med. Jag nämnde inte lärare vid namn, var ifrågasättande och jagade tjejer med pussar. Nu skulle jag knappast stoltsera med denna period, men jag kan ändå inte alltför hårt döma mitt 6-åriga jag. Jag var en intelligent kille, men fångad i en för mig underlig värld, där jag inte passade in. På utvecklingssamtalen fick jag och mina föräldrar höra om hur jag misskötte mig, allt galet jag gjorde. Jag dömer inte någon, vad ska man säga om man har en elev som skapar problem? Men jag minns ändå hur knäckande det var, att varje termin gå till lärarrummet med en klump i halsen. Jag upplevde det verkligen som att jag var fel, hur jag än gjorde. Jag tror det var i 3:an som jag förtvivlat sa att det ändå inte var någon mening att gå på utvecklingssamtal, jag kommer ändå bara att få bekräftat hur fel jag var.
Men så vände myntet . I mellanstadiet gick jag stegvis från rabiat mini-gangster till mönsterelev. Jag hade förvisso en tendens att vara kompromisslös, och det hände mer än ofta att min handledare fick dra ut mig från klassrummet och snacka med mig i en kvart. Men ändå; jag visade mig klara de flesta ämnena exemplariskt. Jag fick läsa matteboken som var ett år över mig. Jag skrev fantasifulla historier och hade ett ovanligt brett vokabulär. I 5:an var jag 0,5 poäng ifrån alla rätt på alla kärnämnena i nationella provet.
Sen kom högstadiet. Istället för manisk vilde var jag nu en rätt återhållsam typ. Inte lika högljudd, inte lika bråkig, anpassad. Var det nu jag skulle kunna bli "normal"? Nejdå, även nu skulle jag gå den annorlunda vägen. Det började med att jag i 6:an åkte på filmfestival i Malmö med min pappa. Jag började bli seriöst intresserad av film, och på bara något år hade jag bockat av hundratals klassiker. Jag färgade håret rött. I min värld var det det coolaste som fanns. När jag dagen efter blev retad av någon i 9:an fick jag veta hur fel jag tydligen hade. Mitt ordförråd växte. Utan att skoja kunde jag i början av högstadiet knappt förstå den gargong som övriga klasskamrater utvecklade. Återigen var omvärlden mig främmande.
7:an. Vem var jag? När andra pratade om skidtricks, kollade jag på filmer av Tarkovsky, Kurosawa, Bergman, Fellini. Jag läste Franz Kafka. Hur kunde jag göra såhär? Jag kan inte säga att jag ej accepterade mig själv, jag stod för vem jag var, vad jag gillade och hur jag tänkte. Men det fanns alltid i bakhuvudet, hur jag skar mig med min omgvining. Vad skulle jag ens säga? Skulle jag diskutera om hur Pink Floyds låtar på Animals reflekterade över olika samhällsklasser. Skulle jag kanske jämföra asiatisk och amerikansk filmindustri?
Saker fortsatte. Jag började såsmåningom skriva filmkrönikor, bloggade, skrev. Skolan gick bra. Ändå kunde jag aldrig riktigt känna samhörighet med någon. Det var nog inte någons fel, jag gillade alla människor omkring mig. Jag förstod bara inte.
2011, första dagen på gymnasiet. Jag kände mig som en främling, hur skulle jag någonsin kunna förstå min omgivning? Vad var det för mening att utantill kunna världens filmhistoria, eller nyvaken kunna rabbla upp rockmusikens historia, om det ändå inte hjälpte mig i den verkliga världen? Jag sökte beteendevetenskap. Nu skulle jag nog komma i takt med alla andra.
Det visade sig att jag fortfarande inte ens delade samma världsbild med någon. Jag gick med i SSU för att kämpa för solidaritet och jämlikhet, jag försökte acceptera och första min omgivning. Ändå var jag bara en främling. Men jag utvecklades. Jag försökte vidga mitt tänk. Inte bara se på saker i detaljer, utan försöka uppfatta en helhet, sammanhanget. I psykologi-kursen lärde jag mig begrepp för den nyfikenhet som fått mig till beteendeprogrammet, på samhällskunskapen fick jag lära mig att aldrig se något ensidigt. Nyansera, omvärdera, kritisera. Saker började flyta samman. Äntligen förstod jag nog.
Samtidigt kände jag att det inte höll. Jag var fortfarande rädd att jag, hur jag än försökte tona ner mig själv, hur jag än försökte vara trevlig, hur jag än försökte anpassa mig, inte var okej. Var det fel att jag räckte upp handen på lektionen? Var det fel att jag ifrågasatte, omvärderade, nyanserade? Vad var det som var fel? Jag försökte. Istället för att referera till fransk film skämtade jag glatt. Var det ok? Inte? Ett till då. Konstigt nog verkade ingen infallsvinkel funka, varken då jag utplånade mig själv eller lät min personlighet lysa fram.
I 2:an bytte jag klass. Humanistisk linje. Kultur. Skulle detta funka då? Japp, faktiskt. Alla var inte likadana som mig, såklart. Men jag kände mig ändå inte distanserad. Det var som om att det faktiskt var okej att vara jag. Alla andra hade också sina egna personligheter, sina egna sätt. Och jag insåg att man inte behöver vara kloner för att förstå varandra, det gäller bara att man vill förstå något annorlunda än en själv.
Nu ser jag tillbaks på mitt förflutna med mycket klarare ögon än förut. Och när allt kommer till kritan, kan jag nog varken döma mig eller någon annan enskild individ. Oftast har det varit mönstrena som skapat alienationen. Strukturer. Och det är där som Sandemose kommer in i bilden. Jag tror att folk ofta är under påverkan av jantelagen mer än de är medvetna om. Även jag har varit det.
"Jag visste nog vad jag ville tala om och vad jag önskade uppnå, men det stod aldrig fullständigt klart för mig. Och jag måste ständigt vika i det jag sade. Jag var väl ute efter goda råd, men när jag en stund hade sett in i en människas blick vågade jag inte säga sanningen. Tingen blev alltid skeva, halvsanningar, halvlögner. Jag var rädd, och anpassade mig blixtsnabbt till den jag för ögonblicket talade med."
Problemet för mig har nog aldrig varit att acceptera andra, när allt kommer till kritan. Det är nog att rättfärdiga mig själv, inte bara i enrum, utan även som medmänniska till andra. Äntligen har jag korsat mitt spår.
