Vi växer alltid när vi föryngras
Ett brak hörs vid dörren. Det är någon som vill in, in hit. Själv sitter jag och grubblar, försjunken i tankar om hur jag ska tänka, och var jag faktiskt står. Det blir ett konstigt gyckel med hjärnan, det där att tänka på hur man tänker. Kan jag verklig förändra mitt sätt att tänka själv? Jag tror inte det, endast andra kan utmana min hjärna, som trots allt är begränsad i sig själv.
Såhär sitter jag i några sekunder, och glömmer nästan bort att gå och kolla vem det är som vill komma in på stadsmuseet. Hoppas att det inte är för sent. Det är inte det. Jag springer till ingången och ser en kvinna med barnvagn. Hon ska just till att gå. Ironiskt att den som söker sig tillbaks till historien var så nära att inte få tillträde till den.
Jag öppnar upp så att barnvagnen kommer in. I ett skimmer av nyfikenhet blickar den lilla parveln som knappt kan prata in i mina ögon, och går sedan snabbt vidare. Det finns ju så mycket att se.
Det har inte varit så mycket barn på museet. Mest har nyfikna pensionärer kommit in, som verkat ha försökt greppa sina egna barndomsminnen genom Östersunds egna ungdomstid. Staden och människan går alltid han i hand.
Barnet ser inte på det med samma ögon. Med lockigt hår och en smilande tyggroda i handen möter den här lillen utställningen på ett helt annat sätt. Järnvägen, Karlslunds grundande och John Ericssons vetenskapliga gärningar finns inte här. Istället finns en udda utformad häst, en lustig hatt, en stormig sjö. Intrycken som verkligen betyder något. Saker finns inte för att de gjort nytta, för att de förändrat och påverkat samhället. De finns där för att de berikar, utvidgar sinnet.
Fler borde gå på museet med den infallsvinkeln. Det skadar inte att i det stramt historiska och vetenskapliga tänket släppa in en bris av förundran.
Mamman och barnet lämnar mig åter ensam att sitta och fundera. Jag svävar bort till Hawkwinds intergalaktiska rockopera "Space Ritual". Jag vet inte om jag är vid en reception eller i ett asteroidbälte. Kanske både och. Spelar svaret så stor roll trots allt?
