Jul med Juholt
Eller ja, kanske inte direkt jul, men rubriken blir ju cool!
I alla fall, idag besökte Håkan Juholt Östersund. Vad han gjorde på början av dagen vet jag inte riktigt (förutom att han pratade på mittuniversitetet), men klockan 19:00 ikväll pratade han i alla fall om socialdemokraterna för oss SSU:are, vad de kämpar för och hur vi förlorat mycket av det som gör oss till ett bra land genom det borgeliga styret.
Det var jätteintressant att höra, jag blev framför allt jäkligt exhalterad av Håkans episka sätt att framföra sina budskap, med små armgester och talande pauser.
Det mest ultimata var dock att få en autograf och ett foto med karln, som var riktigt trevlig och härlig.
Nu skall jag sova, med pressen att göra en suverän engelskapresentation. Nåväl, jag ska prata i 120 sekunder, så svårt kan det ju inte vara...
I alla fall, idag besökte Håkan Juholt Östersund. Vad han gjorde på början av dagen vet jag inte riktigt (förutom att han pratade på mittuniversitetet), men klockan 19:00 ikväll pratade han i alla fall om socialdemokraterna för oss SSU:are, vad de kämpar för och hur vi förlorat mycket av det som gör oss till ett bra land genom det borgeliga styret.
Det var jätteintressant att höra, jag blev framför allt jäkligt exhalterad av Håkans episka sätt att framföra sina budskap, med små armgester och talande pauser.
Det mest ultimata var dock att få en autograf och ett foto med karln, som var riktigt trevlig och härlig.
Nu skall jag sova, med pressen att göra en suverän engelskapresentation. Nåväl, jag ska prata i 120 sekunder, så svårt kan det ju inte vara...
School kills yah!
Suck, det är inte alltid lätt att gå på gymnasiet. Samtidigt som det är väldigt roligt, med en trevlig klass och bra lärare, blir det ibland övermycket pluggande. Denna vecka är en sådan. Sitter just nu och rånördar det psykodynamiska perspektivet. Även om jag nästan kan det ut och in, är jag otroligt nervös för att inte få A.
Samtidigt har jag dessutom en engelskapresentation att tänka på, även om jag bara ska prata i två minuter.
Lägg därtill att jag, utan att vetat det, ska lämna in en tre sidor lång text om antiken i jämförelse med medeltiden tills på fredag. Det är med andra ord kämpigt just nu, men blir bättre efter den här veckan.
Men det samtidigt lite kul att vara under pressure, makes your brain sharper.
Nu skall jag fortsätta att studera, adieu!
Samtidigt har jag dessutom en engelskapresentation att tänka på, även om jag bara ska prata i två minuter.
Lägg därtill att jag, utan att vetat det, ska lämna in en tre sidor lång text om antiken i jämförelse med medeltiden tills på fredag. Det är med andra ord kämpigt just nu, men blir bättre efter den här veckan.
Men det samtidigt lite kul att vara under pressure, makes your brain sharper.
Nu skall jag fortsätta att studera, adieu!
Stora konstnärer blir skämt #3
Jag har insett att min humor på många sätt är väldigt fail. Den är nämligen väldigt baserad på långsökta kopplingar till ord och kräver ofta extrema nördkunskaper för att förstås. Jag fortsätter hur som helst i samma riktning, då i alla fall jag tycker att det är välidgt, väldigt roligt.
Jackson Pollock var en konstnär som ifrågasatte konsten rätt enormt. Allt han gjorde var nämligen att kasta färger på tavlorna. Vissa kallar detta för kladd, andra mästerlig konst. Jag tycker att det ser väldigt fräckt ut, bland annat The Stone Roses har tagit sina skivomslag och gjort i Pollock-aktig stil.
Dagens offer är alltså: "Number 1, 1950", 1950 av Jackson Pollock
Jackson Pollock var en konstnär som ifrågasatte konsten rätt enormt. Allt han gjorde var nämligen att kasta färger på tavlorna. Vissa kallar detta för kladd, andra mästerlig konst. Jag tycker att det ser väldigt fräckt ut, bland annat The Stone Roses har tagit sina skivomslag och gjort i Pollock-aktig stil.
Dagens offer är alltså: "Number 1, 1950", 1950 av Jackson Pollock
"Det är väl ingen konst?" HÖHÖHÖHÖHÖHÖ
Santa Lucia
"Ajajaj, är stackar'n så förvirrad att han inte fattar att det inte är den 13:e December?". Nejdå, helt borta är jag inte (även om jag trodde att idag var lördag tills typ nu ^^ ). Anledningen att jag refererar till Lucia, är för att det är aktuellt med länstidningens Luciatävling. Jämtlänningarna vältrar sig i valet av helgonmimik, det är ju trots allt denna lucia som skall representera vårat vintriga landskap.
När jag idag var vid rådhuset för att höra mina supersystrar sjunga med sina körer, uppenbarade sig också dessa entusiastiska kandidater till årets luciatävling mot slutet av "showen" (körerna hade sjungit näsan alla låtar). Upp stiger sju stycken tjejer, som jag inte alls tänker klaga på som personer, varför skulle jag ens överväga det?
Nej, det som stör mig, är hur denna tävling är så fixerad på våra sociala normer. Utan att egentligen döma någon, har jag kommit på ett problem med inte bara denna, utan de flesta luciatävlingarna i Sverige: Det är bara kvinnor som varit kandidater.
Och vad är det som är så konstigt med det då? Lucia var ju för guds skull en kvinna, då kan väl inte en man gestalta henne?! Vi snackar ju trots allt kristen tradition här!!! Ja, jag fattar dessa argument, men kan ändå inte undgå att tycka att det är tråkigt att hela luciagrejen ska vara så könsfixerad. Killar är stjärngossar, tjejer är tärnor, osv, osv. Det verkar som att alla gestaltningar av roller är begränsade till könet man ska gestalta, med andra ord är könet intressantare än personen.
Jag minns exempelvis i början av högstadiet, när jag och ett par till killar skulle klä ut oss i kjol och blus på skolavslutningen, mest som en kul del av showen. Lärarstyrelsen ansåg dock att det skulle "kunna uppröra äldre i publiken", varpå vi fick ha kläder anpassade för den traditionella mansnormen.
Precis så här känns lucian. Ja, jag vet att Lucia var en kvinna, men varför skulle inte en man kunna gestalta Lucian, precis som en tjej skulle kunna gestalta jultomten? Lucia är trots allt en form av teater, en konstart där det är uttrycket och inte de naturvetenskapliga reglerna som gäller.
"Vi vill inte ha någon fåfäng fjolla som förstör det fina med juletiden". Varför skulle det vara mer "fjolligt" än om valfri tjej gör exakt samma sak, det handlar om ett vitt skynke och ljus på huvuden juh! För mig går julen ut på att värdera alla människoliv, oavsett kön, tro eller någonting annat.
Då denna fråga knappt ens har lyfts, kan jag knappast döma någon för detta fenomen. Det ligger ju dock mycket social kontroll bakom att det aldrig har kommit upp. Just därför känner jag just nu en så stark vilja att ställa mig upp, med händerna i luften och skrika "Kvinna som man, alla kan luciarollen ta an!"
När jag idag var vid rådhuset för att höra mina supersystrar sjunga med sina körer, uppenbarade sig också dessa entusiastiska kandidater till årets luciatävling mot slutet av "showen" (körerna hade sjungit näsan alla låtar). Upp stiger sju stycken tjejer, som jag inte alls tänker klaga på som personer, varför skulle jag ens överväga det?
Nej, det som stör mig, är hur denna tävling är så fixerad på våra sociala normer. Utan att egentligen döma någon, har jag kommit på ett problem med inte bara denna, utan de flesta luciatävlingarna i Sverige: Det är bara kvinnor som varit kandidater.
Och vad är det som är så konstigt med det då? Lucia var ju för guds skull en kvinna, då kan väl inte en man gestalta henne?! Vi snackar ju trots allt kristen tradition här!!! Ja, jag fattar dessa argument, men kan ändå inte undgå att tycka att det är tråkigt att hela luciagrejen ska vara så könsfixerad. Killar är stjärngossar, tjejer är tärnor, osv, osv. Det verkar som att alla gestaltningar av roller är begränsade till könet man ska gestalta, med andra ord är könet intressantare än personen.
Jag minns exempelvis i början av högstadiet, när jag och ett par till killar skulle klä ut oss i kjol och blus på skolavslutningen, mest som en kul del av showen. Lärarstyrelsen ansåg dock att det skulle "kunna uppröra äldre i publiken", varpå vi fick ha kläder anpassade för den traditionella mansnormen.
Precis så här känns lucian. Ja, jag vet att Lucia var en kvinna, men varför skulle inte en man kunna gestalta Lucian, precis som en tjej skulle kunna gestalta jultomten? Lucia är trots allt en form av teater, en konstart där det är uttrycket och inte de naturvetenskapliga reglerna som gäller.
"Vi vill inte ha någon fåfäng fjolla som förstör det fina med juletiden". Varför skulle det vara mer "fjolligt" än om valfri tjej gör exakt samma sak, det handlar om ett vitt skynke och ljus på huvuden juh! För mig går julen ut på att värdera alla människoliv, oavsett kön, tro eller någonting annat.
Då denna fråga knappt ens har lyfts, kan jag knappast döma någon för detta fenomen. Det ligger ju dock mycket social kontroll bakom att det aldrig har kommit upp. Just därför känner jag just nu en så stark vilja att ställa mig upp, med händerna i luften och skrika "Kvinna som man, alla kan luciarollen ta an!"
Fint och vackert, men vore det verkligen mindre vackert om en man gjorde detta?
Stora konstnärer blir skämt #2
Jag fortsätter med att avdramatisera den mest känslosamma och tunga konsten med humor. Här kommer: The Starry Night, 1889 av Vincent Van Gogh
Inte undra på att han sålde så få tavlor...
Stora konstnärer blir skämt #1
Ja, jag vet. I sann "förakt mot kultur"-anda driver jag med konstens största namn, istället för att hylla dem. Men jag älskar kultur och tycker att konst är helcoolt. Därför gör jag mer än gärna banala vitsar av våra tiders största konstnärer, där ni får det första exemplet här: "Separation", 1900 av Edvard Munch...
"I Kristiana är det en tradition att trösta sig med något gott om ens älskade inte vill ha en....tror jag..."
En drift med könen
Jag tror inte det finns någon regissör som lekt lika mycket med filmmediets form som Jean-Luc Godard. När filmhistoriens stora europeiska filmer nästan uteslutande varit historiska dramer, kom Godard och skakade om filmvärlden med sina kaxiga, skakigt filmade actionkomedier. Sen att dessa "actionkomedier" dessutom är så långt ifrån de amerikanska spänningsklassikerna man kan komma, gör de ännu mer originella.
Kort sagt, Godard var en konstant innovatör, som från 59 och frammåt ständigt förnyat sig själv. Den filmen jag tänkte prata om är dock inte en av de senare, utan hans kortfilm "Charlotte et son Jules" (Svenskt översatt "Charlotte och hennes Jules) från 1960. Här ser vi var Tarantino tagit inspiration till sina filmer ifrån.
Filmen, som är 13 minuter lång, består nämligen av en enda lång monolog av Jean-Paul Belmondo. Efter att ha blivit dumpad, kommer hans gamla flickvän Charlotte, spelad av Anne Colette, tillbaka till lägenheten. I tron om att hon kommit för att åter bli ihop med honom, är han extremt otrevlig, mest för att vis ahur bra han klarar sig utan henne. Det blir många "idiot" och "merde" under denna kvart, allt medan Charlotte oberört dansar omkring, slickar på en glass och flinar under Jules aggresiva ordsalva.
Efter att tag avslöjas Jules riktiga känslor. Han berättar att han älskar henne och att hon väl ändå kommit för att bli ihop med henne. Slutet blir därför ytterst komiskt tillfredsställande.
Klicka på bilden så får du fram filmen ifråga
Kort sagt, Godard var en konstant innovatör, som från 59 och frammåt ständigt förnyat sig själv. Den filmen jag tänkte prata om är dock inte en av de senare, utan hans kortfilm "Charlotte et son Jules" (Svenskt översatt "Charlotte och hennes Jules) från 1960. Här ser vi var Tarantino tagit inspiration till sina filmer ifrån.
Filmen, som är 13 minuter lång, består nämligen av en enda lång monolog av Jean-Paul Belmondo. Efter att ha blivit dumpad, kommer hans gamla flickvän Charlotte, spelad av Anne Colette, tillbaka till lägenheten. I tron om att hon kommit för att åter bli ihop med honom, är han extremt otrevlig, mest för att vis ahur bra han klarar sig utan henne. Det blir många "idiot" och "merde" under denna kvart, allt medan Charlotte oberört dansar omkring, slickar på en glass och flinar under Jules aggresiva ordsalva.
Efter att tag avslöjas Jules riktiga känslor. Han berättar att han älskar henne och att hon väl ändå kommit för att bli ihop med henne. Slutet blir därför ytterst komiskt tillfredsställande.
Klicka på bilden så får du fram filmen ifråga
"Alla kvinnor borde ha ett kok stryk", Jules är inte den bästa personen
i världen att rädda ett förhållande...
Alla olika saker ses kan betyda
Nackdelen med att ha aliaset "ses", är att folk sällan vet vad som menas med detta. Ända sedan jag var en liten pojk och fick överväga vilka tre bokstäver som namn i spelet "Rayman 2", har ses varit lika tätt anknutet till min identitet, såsom the lizard king var för Jim Morrison. Mitt alias ses brukar ofta uppfattas som "vi ses", eller "hon ses som en stor kvinna". Faktum är att det faktiskt står för "super-evil-sheep", borde inte det vara tydligare?
Antagligen inte, kolla bara exemplena nedan...
När du ska välja alias, välj något mer...tydligt
Antagligen inte, kolla bara exemplena nedan...
När du ska välja alias, välj något mer...tydligt
Fem sätt att ta sig över Abbey Road utan att riskera att bli påkörd
"We can work it out!"
"Happines is a warm gun, so I'm fixing a hole!"
"I've got blisters on my fingers! Why don't we do it IN the road?"
"Flying, across the universe (or at least Abbey Road)"
"Let it be, let it be!"
En dikt skriven här och nu på tre minuter!
Frusen och nerkladdad, jag går genom huset
Så jag vände riktning
Kladdet hade nästan avlägsnat och värmen var tillbaka
Jag förstod inte varför
Åter kletig, åter kall, återvände jag till mitt träsk
Jag rör mig endast i en riktning; frammåt
Jag är en lämmel, jag är en hektisk revisor, jag är allt du inte vill vara
Det var en mystisk byggnad, vill jag minnas
För varje ny dörr, gick jag bakåt i livet
För varje ny våning, sjönk jag djupare
Så jag vände riktning
Såg alla dörrar jag passerat
Såg allt slit jag utfört, till ingen nytta
Jag gick tillbaks, mot ursprunget
Kladdet hade nästan avlägsnat och värmen var tillbaka
Port för port, steg för steg, hiss för hiss, kom jag närmare
Till slut var jag där jag började igen, vid husets ingång
Jag förstod inte varför
Efter allt detta sökande, var jag mer vilsen än någonsin
Jag har moonwalkat genom hela livet
Jag fann ingen annan lösning än att bränna ner huset
Det är bättre att se frammåt
Åter kletig, åter kall, återvände jag till mitt träsk
Oviss om att jag missat den enda chansen att se mitt förflutna
Jag rör mig endast i en riktning; frammåt
Hoppas att ingenting där bakom kommer till skada
Jag är en lämmel, jag är en hektisk revisor, jag är allt du inte vill vara
En skit utan historia
NOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!
Nu har jag äntligen sett den, blu-ray versionen av "Star Wars Episod VI: Return of the Jedi". Då undrar ni kanske vad som är så speciellt med det?
För er som inte varit uppdaterade på filmfronten de senaste månaderna, kan jag meddela att George Lucas gjort om filmens klimax. I scenen där kejsar Palpatine håller på att döda Luke Skywalker, ingriper Darth Vader genom att kasta Palpatine ner i dödsstjärnans avgrund. I både originalfilmen och den tekniskt uppdaterade versionen hör man bara Darth Vaders tysta andetag. I blu-ray versionen har man klippt in Darth Vaders "NOOOOOOOOOOO!" från "Star Wars Episod III: Revenge of the Sith".
Och nu har jag alltså själv vittnat denna förändning, denna demolering av ursprungsscenen. Min slutsats: Det var faktiskt inte så farligt. Det gjorde knappast filmen bättre, men då kejsar Palpatines dundrande blixtattacker och dramatisk musik ljuder samtidigt, blev det inte lika löljeväckande som jag hade trott.
Det är hur som helst tråkigt att George Lucas inte kan låta Star Wars-filmerna vara. Vad händer härnäst, kommer 3D-verisonerna som släpps 2017 innehålla Chewbacca som klär ut sig till en Jedi-riddare? Jag vågar inte ens gissa. Men denna förändring var dock inte lika dramatisk som man kan få för sig och jag rekommenderar alla som gillar film att kolla in Episod VI på blu-ray; även om jag vet att vissa ändå kommer att säga NOOOOOOOO!
Övriga saker jag kom att tänka på efter att ha sett om Return of the Jedi är:
1.Den datoranimerade sångduon som klipptsa in under musikframträdandet i Jabbas högkvarter känns så ofattbart malplacerat. En orange alien med pussmun som tar uppmärksamheten från den blåe orgelelefanten, vad fan är detta nu då?
2.Det är alltid lika härligt att se Leia strypa Jabba the Hutt, denna groteske jätteödla.
3.Chewbacca gör inte lika många ljud som i Episod V, vilket på sätt och vis är lite befriande...
4.Ewokerna är inte alls så dåliga som jag minns dem. Den här gången köper jag faktiskt att de spöar Storm Troopers, det är ju trots allt deras hemplanet. Men hur de kunnat förbereda två stockar fastspända i lianer för att ta kål på en AT-ST, det vete fanken....
5.Varför måste allt centrera kring Lukes relation till Dart Vader, borde han inte värdera sin dotter Leia lika mycket? Varför ombes Leia inte tränas upp till en Jedikrigare för att slåss mot rymdimperiet? Nej just det, Leia får nöja sig med att visas upp kedjad tillsammans med Jabba i rymdbikini. Fina könsideal Lucas!
6.Jag blir nästan lite besviken när filmen är slut. Jaha, rymdimperiet är störtat och alla Ewoks dansar som galningar; är allt bara chill nu? Det är nog därför The Empire Strikes Backs är min favorit av Star Wars-filmerna, man vet att karaktärerna mår skit och att det kommer att komma ännu mer skit. Känns lite mer spännande än att mysa i trädkojor...
Min slutsats är ändå att Episod VI faktiskt är en helt fantastisk film. Min 9-åriga lillasyster tyckte att detta var världens bästa film. Jag tycker också att den är älskvärd. Dock inte riiiktigt av samma klass som de två första, helt enkelt.
För er som inte varit uppdaterade på filmfronten de senaste månaderna, kan jag meddela att George Lucas gjort om filmens klimax. I scenen där kejsar Palpatine håller på att döda Luke Skywalker, ingriper Darth Vader genom att kasta Palpatine ner i dödsstjärnans avgrund. I både originalfilmen och den tekniskt uppdaterade versionen hör man bara Darth Vaders tysta andetag. I blu-ray versionen har man klippt in Darth Vaders "NOOOOOOOOOOO!" från "Star Wars Episod III: Revenge of the Sith".
Och nu har jag alltså själv vittnat denna förändning, denna demolering av ursprungsscenen. Min slutsats: Det var faktiskt inte så farligt. Det gjorde knappast filmen bättre, men då kejsar Palpatines dundrande blixtattacker och dramatisk musik ljuder samtidigt, blev det inte lika löljeväckande som jag hade trott.
Det är hur som helst tråkigt att George Lucas inte kan låta Star Wars-filmerna vara. Vad händer härnäst, kommer 3D-verisonerna som släpps 2017 innehålla Chewbacca som klär ut sig till en Jedi-riddare? Jag vågar inte ens gissa. Men denna förändring var dock inte lika dramatisk som man kan få för sig och jag rekommenderar alla som gillar film att kolla in Episod VI på blu-ray; även om jag vet att vissa ändå kommer att säga NOOOOOOOO!
Övriga saker jag kom att tänka på efter att ha sett om Return of the Jedi är:
1.Den datoranimerade sångduon som klipptsa in under musikframträdandet i Jabbas högkvarter känns så ofattbart malplacerat. En orange alien med pussmun som tar uppmärksamheten från den blåe orgelelefanten, vad fan är detta nu då?
2.Det är alltid lika härligt att se Leia strypa Jabba the Hutt, denna groteske jätteödla.
3.Chewbacca gör inte lika många ljud som i Episod V, vilket på sätt och vis är lite befriande...
4.Ewokerna är inte alls så dåliga som jag minns dem. Den här gången köper jag faktiskt att de spöar Storm Troopers, det är ju trots allt deras hemplanet. Men hur de kunnat förbereda två stockar fastspända i lianer för att ta kål på en AT-ST, det vete fanken....
5.Varför måste allt centrera kring Lukes relation till Dart Vader, borde han inte värdera sin dotter Leia lika mycket? Varför ombes Leia inte tränas upp till en Jedikrigare för att slåss mot rymdimperiet? Nej just det, Leia får nöja sig med att visas upp kedjad tillsammans med Jabba i rymdbikini. Fina könsideal Lucas!
6.Jag blir nästan lite besviken när filmen är slut. Jaha, rymdimperiet är störtat och alla Ewoks dansar som galningar; är allt bara chill nu? Det är nog därför The Empire Strikes Backs är min favorit av Star Wars-filmerna, man vet att karaktärerna mår skit och att det kommer att komma ännu mer skit. Känns lite mer spännande än att mysa i trädkojor...
Min slutsats är ändå att Episod VI faktiskt är en helt fantastisk film. Min 9-åriga lillasyster tyckte att detta var världens bästa film. Jag tycker också att den är älskvärd. Dock inte riiiktigt av samma klass som de två första, helt enkelt.
Ewokerna är ju betydligt bättre och skönare än jag minns dem. Snacka om comic relief!
Långsökta musikvitsar
Idag kände jag bara att vara allmänt dryg och posta en mix av egenpåhittade och klassiska musikvitsar:
-Hur många trummisar behövs det för att skruva en glödlampa? Nio stycken, en som skruvar och åtta som berättar hur mycket bättre Neil Peart skulle göra det...
-Är det någon som kan svara på hur många gånger medlemmarna i Run D.M.C. gått på toaletten? It's Tricky...
-Didn't you Read? It's a War hol(e) down there! They're all Loaded with Sterlings, trying to steal our Kale!
-Jag kan en rolig musikvits om The Smiths! Morrisey skulle köpa en.....Vänta lite, That Joke Isn't Funny Anymore!
-What do Ginger Baker and coffee have in common? They both suck without cream...
-Should we travel through the Roundabout? Yes
-Who are you listening to?
Jag ger upp där. Hoppas att NÅGON fattat NÅGOT av skämten, då de är extremt nördiga...
-Hur många trummisar behövs det för att skruva en glödlampa? Nio stycken, en som skruvar och åtta som berättar hur mycket bättre Neil Peart skulle göra det...
-Är det någon som kan svara på hur många gånger medlemmarna i Run D.M.C. gått på toaletten? It's Tricky...
-Didn't you Read? It's a War hol(e) down there! They're all Loaded with Sterlings, trying to steal our Kale!
-Jag kan en rolig musikvits om The Smiths! Morrisey skulle köpa en.....Vänta lite, That Joke Isn't Funny Anymore!
-What do Ginger Baker and coffee have in common? They both suck without cream...
-Should we travel through the Roundabout? Yes
-Who are you listening to?
-The Who
-The who?
-The Who
-Riight...And Who's next?
-Tommy
Jag ger upp där. Hoppas att NÅGON fattat NÅGOT av skämten, då de är extremt nördiga...
Den här killen lär det vara lätt att göra ett lååååååångsökt skämt om!
Den trötta kärleken
Söndag, jag har alltid haft svårt för söndagar...det spelar ingen roll att man är ledig, för mig känns det mest som en sista suck innan skolan börjar. Inte för att jag ogllar skolan, tvärtom, det är bara lite jobbigt att pluggressen smittar av sig på veckoslutet. Gäääääääsph! Har i alla fall sett till att få lite NO-arbete gjort, och har träffat mina gudföräldrar.
Well well, jag har ju inte direkt lidit idag. Såg nyss en fransk film från 70-talet, som är anledningen till rubriken. Filmen heter "Den första kärleken" och handlar om den 14-årige pojken Laurents intåg i vuxenvärlden. Vi får följa hans vardagsliv, med katolsk skolgång, alkohol, misslyckade flörtar och allt vad tonåren innebär. Filmen är förvånansvärt oglamourös för att vara gjord 1971 och tvekar inte att visa Laurents besök på en bordell, eller hans anskrämliga relation till sin moder.
Regissören Louis Malle gick själv på en katolsk skola som tonåring, och det känns som att filmen är lite av en nostalgisk tillbakablick över puberteten och det sexuella uppvaknandet. Detta på gott och ont. För trots att filmen rättframt vågar visa hur livet kan te sig för en ungdom, upplever jag den som en film sedd ur en väldigt manlig synvinkel.
Jag ifrågasätter inte att karaktärerna hinkar rödvin, eller att Laurent är nyfiken på det andra könet. Det som provocerar mig är hur Louis Malle fastnar i en maskulin norm där killar inte tänker på något annat än sex, och tjejer knappt bryr sig om hur de blir behandlade. Undantaget är skildringen av Laurent och hans mor, där man lägger in lite mer djup. Men det spelar ingen roll när samtliga andra karaktärer är stereotyper.
Jag ska förklara vad jag menar. Andra halvan av filmen utspelar sig på ett hälsohem, dit Laurent åker med sin mamma (och pappa, fast han är knappt där). Där träffar han en tjej som heter Hélené. Blygsamt, men stegvis lär han känna henne. Vid ett par tillfällen försöker han, men misslyckas med, att få henne i säng. Hon förklarar att hon vill vara kär i den hon gör det med. Mot slutet av filmen går han upp mitt på natten, vandrar till hennes rum och kysser henne så fort hon öppnar dörren. Provocerad, och chockad, säger hon åt honom att gå. Han frågar då vart Hélenés vän Daphné har sitt rum och går dit.
Nästa morgon får vi se att han spenderat natten med denna Daphné, utan att bry sig om Hélenés känslor. Senare smyger han upp till familjen, som kommer på honom med att inte ha sovit i rummet. Nu kommer konfrontationen, tänker jag.
Men nejdå. Hela familjen börjar skratta. Han är ju trots allt bara en ung grabb, varför ska man bry sig om man sårar en tjej som vill spara sin oskuld då? Killen väljer den lösaktiga tjejen, och har dessutom sex med sin mamma. Men vadå, det är ju bara tonåren, vem bryr sig?
Jag har inga problem med filmer som skildrar samvetslöshet, låg moral eller dylikt. Vad jag har problem med, är att få en stor jävla skrattsalva på mig, som om Louis Malle vill säga att allt detta är okej.
Jag rekommenderar er istället att se Louis Mallesbetydligt senare film "Vi ses igen barn". Även den är en film om tonåren. Den utspelar sig dock under andra världskriget, och har inget incestsex i filmen. Jag lovar.
Well well, jag har ju inte direkt lidit idag. Såg nyss en fransk film från 70-talet, som är anledningen till rubriken. Filmen heter "Den första kärleken" och handlar om den 14-årige pojken Laurents intåg i vuxenvärlden. Vi får följa hans vardagsliv, med katolsk skolgång, alkohol, misslyckade flörtar och allt vad tonåren innebär. Filmen är förvånansvärt oglamourös för att vara gjord 1971 och tvekar inte att visa Laurents besök på en bordell, eller hans anskrämliga relation till sin moder.
Regissören Louis Malle gick själv på en katolsk skola som tonåring, och det känns som att filmen är lite av en nostalgisk tillbakablick över puberteten och det sexuella uppvaknandet. Detta på gott och ont. För trots att filmen rättframt vågar visa hur livet kan te sig för en ungdom, upplever jag den som en film sedd ur en väldigt manlig synvinkel.
Jag ifrågasätter inte att karaktärerna hinkar rödvin, eller att Laurent är nyfiken på det andra könet. Det som provocerar mig är hur Louis Malle fastnar i en maskulin norm där killar inte tänker på något annat än sex, och tjejer knappt bryr sig om hur de blir behandlade. Undantaget är skildringen av Laurent och hans mor, där man lägger in lite mer djup. Men det spelar ingen roll när samtliga andra karaktärer är stereotyper.
Jag ska förklara vad jag menar. Andra halvan av filmen utspelar sig på ett hälsohem, dit Laurent åker med sin mamma (och pappa, fast han är knappt där). Där träffar han en tjej som heter Hélené. Blygsamt, men stegvis lär han känna henne. Vid ett par tillfällen försöker han, men misslyckas med, att få henne i säng. Hon förklarar att hon vill vara kär i den hon gör det med. Mot slutet av filmen går han upp mitt på natten, vandrar till hennes rum och kysser henne så fort hon öppnar dörren. Provocerad, och chockad, säger hon åt honom att gå. Han frågar då vart Hélenés vän Daphné har sitt rum och går dit.
Nästa morgon får vi se att han spenderat natten med denna Daphné, utan att bry sig om Hélenés känslor. Senare smyger han upp till familjen, som kommer på honom med att inte ha sovit i rummet. Nu kommer konfrontationen, tänker jag.
Men nejdå. Hela familjen börjar skratta. Han är ju trots allt bara en ung grabb, varför ska man bry sig om man sårar en tjej som vill spara sin oskuld då? Killen väljer den lösaktiga tjejen, och har dessutom sex med sin mamma. Men vadå, det är ju bara tonåren, vem bryr sig?
Jag har inga problem med filmer som skildrar samvetslöshet, låg moral eller dylikt. Vad jag har problem med, är att få en stor jävla skrattsalva på mig, som om Louis Malle vill säga att allt detta är okej.
Jag rekommenderar er istället att se Louis Mallesbetydligt senare film "Vi ses igen barn". Även den är en film om tonåren. Den utspelar sig dock under andra världskriget, och har inget incestsex i filmen. Jag lovar.
Ännu en manlig klichée på film; den glada horan som tycker om sitt jobb.
Trolltider...
"Fy faaahn va je hater dette jobbe!"
Nu tror ni kanske att detta citat kommer från en revisor eller tjänsteman som jobbar med fjolårsrapporter. Fast hur kan man hata jobb där man får grattis kaffe och kan ha roligt med dokumentförstöraren?
Nej, jobbet jag pratar om är (självklart ?) trolljägaryrket. Enligt den norska skräckkomedin "Trolljägaren" finns det nämligen troll i vårat samhälle! I filmen följer vi ett gäng högskoleungdomar som spelar in en dokumentär om tjuvjakt. Istället kommer de dock i kontakt med, just det, TROLLJÄGAREN. Denne skäggige karl har som arbetsuppgift att döda troll som går utanför sina reservat.
I stil med "The Blair Witch Project" är detta en fejkdokumentär filmad med handhållen kamera. Under filmens lopp får vi med skakig bild se hur dessa korkade varelser härjar i skogen. Ett troll går dock över gränsen, när det slukar ett får!
Trots att filmen påstår sig vara verklig, tror jag inte att troll existerar... men norges statsminister Jens Stoltenberg är av en annan åsikt. Han borde väl veta!
Om troll trots allt finns, har jag bara en sak att säga: OH MY GOOOOOOOOOOD!
Nu tror ni kanske att detta citat kommer från en revisor eller tjänsteman som jobbar med fjolårsrapporter. Fast hur kan man hata jobb där man får grattis kaffe och kan ha roligt med dokumentförstöraren?
Nej, jobbet jag pratar om är (självklart ?) trolljägaryrket. Enligt den norska skräckkomedin "Trolljägaren" finns det nämligen troll i vårat samhälle! I filmen följer vi ett gäng högskoleungdomar som spelar in en dokumentär om tjuvjakt. Istället kommer de dock i kontakt med, just det, TROLLJÄGAREN. Denne skäggige karl har som arbetsuppgift att döda troll som går utanför sina reservat.
I stil med "The Blair Witch Project" är detta en fejkdokumentär filmad med handhållen kamera. Under filmens lopp får vi med skakig bild se hur dessa korkade varelser härjar i skogen. Ett troll går dock över gränsen, när det slukar ett får!
Trots att filmen påstår sig vara verklig, tror jag inte att troll existerar... men norges statsminister Jens Stoltenberg är av en annan åsikt. Han borde väl veta!
Om troll trots allt finns, har jag bara en sak att säga: OH MY GOOOOOOOOOOD!
"Mums, Ahlgrens bilar!!!!!!!!!!!!!!"
Kan det vara Monet månne?
"Vad är det som är så speciellt med sånt kladd, det hade ju lika gärna kunnat vara gjort av en 6-åring!"
Nu gör varken Turner eller Monet abstrakt konst. Men båda dessa konstnärer var mer intresserade av deras känslor inför det de målade av, snarare än att försöka efterlikna det. Ett känt exempel är Monets målningar av näckrosor. Denne lille fransman satt i sin trädgård utanför Paris och målade av sin näckrosdamm hundratals gånger. Men istället för att bara måla dammen exakt som den såg ut, målade han istället hur han kände och upplevde den.
När jag själv ser dessa konstverk, kan jag inte förstå hur man avfärdar konst där känslan är viktigare än motivet. Det är väl klart att det är känslan som är det viktiga! Som i Monets fall: När han målade av näckrosdammen gjorde han det på sitt sätt. Då spelar det ingen roll hur exakta detaljerna är, för hans verk har personlighet.
Därför kommer jag alltid föredra konst som är gjord med en egen stil. Tänk dig bara om hundra personer skulle försöka måla en exakt kopia av näckrosdammen i Monet's trädgård. Då skulle de flesta målningarna nog bli rätt opersonliga, och dessutom inte beröra särskilt mycket.
För att sammanfatta det hela; vad du än gör, gör det på ditt eget sätt. För hur tråkigt vore det inte om alla vore likadana?
Detta är en fras jag ständigt hör när abstrakt konst kommer på tal. Ni vet, konstverk där ingenting specifikt porträtteras, som i exempelvis Mona Lisa eller Carl Larssons målningar. Begreppet kan ses som en allmän beskrivning av konst där man mer vill förmedla en känsla, än att framhäva exakta detaljer. Exempel här.
Runt tretton-tiden idag gick jag med min kära mor och 14-åriga lillasyster till moderna museet i Stockholm. Detta för att ta del av höstens utställning, med konstverk av JSW Turner, Cy Twombley och inte minst Claude Monet.När jag kollade på dessa konstverk, började jag tänka på just abstrakt konst och hur människor så lätt dissar den.
Nu gör varken Turner eller Monet abstrakt konst. Men båda dessa konstnärer var mer intresserade av deras känslor inför det de målade av, snarare än att försöka efterlikna det. Ett känt exempel är Monets målningar av näckrosor. Denne lille fransman satt i sin trädgård utanför Paris och målade av sin näckrosdamm hundratals gånger. Men istället för att bara måla dammen exakt som den såg ut, målade han istället hur han kände och upplevde den.
När jag själv ser dessa konstverk, kan jag inte förstå hur man avfärdar konst där känslan är viktigare än motivet. Det är väl klart att det är känslan som är det viktiga! Som i Monets fall: När han målade av näckrosdammen gjorde han det på sitt sätt. Då spelar det ingen roll hur exakta detaljerna är, för hans verk har personlighet.
Därför kommer jag alltid föredra konst som är gjord med en egen stil. Tänk dig bara om hundra personer skulle försöka måla en exakt kopia av näckrosdammen i Monet's trädgård. Då skulle de flesta målningarna nog bli rätt opersonliga, och dessutom inte beröra särskilt mycket.
För att sammanfatta det hela; vad du än gör, gör det på ditt eget sätt. För hur tråkigt vore det inte om alla vore likadana?
"Vad är det här för jävla havsflum?" Flum eller inte, dess skönhet överträffar till och med själva näckrosdammen!
Filmen som gud glömde
Hejsan, vem du nu är som läser detta. Jag är 16 år och bor i Östersund. Otroligt originellt va?
Nu kanske du som läsare bygger upp en bild av mig. Jämtland är länet i Sverige där flest har klamydia, vi har dessutom oändligt med skog och isbjörnar som springer vilda på gatorna; Med andra ord borde de flesta av oss vara sexgalna skogshuggare. Tyvärr är så inte fallet, även om man möt en och annan sån här
Nej, jag är faktiskt varken sexgalen eller skogshuggare, snarare motsatsen. Jag är kanske vad man skulle kalla en teoretisk person. En sådan som har mycket kunskap och tankar om allt från samhälle till mattematik, men som ändå knappt kan hantera en såg. Inte mig emot dock, för att referera till Animal Collectives psykedeliska popdänga My Girls: "There Isn't much that I feel I need, a solid soul and the blood I bleed".
I samma låt sjunger hipsterkungarna om vikten av att vara omgiven av fyra väggar med sin familj ("four walls and adobe slats for my girls)". De skulle nog inte vilja vara i James Brolins kläder (både bildligt och bokstavligt, med tanke på hans ständiga svettrand runt halsen). Han spelar nämligen huvudrollen i The Amityville Horror, i Sverige även känd som Huset Som Gud Glömde. Denna skräckfilm från 1979, handlar om en arketypisk amerikansk familj som flyttar in i en villa. Huset ifråga har tidigare varit platsen för en familjeslakt (av fadern i familjen), och det visar sig allt eftersom att rucklet lever!
Av min beskrivning att döma, kan man lätt få för sig att filmen är spännande, väl uppbyggd och läskig. Men precis som med Jämtlands-fallet, är allt inte riktigt vad man tror. Faktum är att det här är en skräckberättelse som aldrig riktigt utnyttjar sin potential. Under filmens gång händer förvisso en del djävulska ting; husets fönster smäller igen på en av de tre barnen i familjen, och det har en mental inverkan på James Brolins karaktär George. Summa summarum verkar huset dock rätt harmlöst. Det leker med småflickan i familjen och sysselsätter den korkade hunden genom att öppna upp hål i golvet. Visst kan det vara rätt jävligt ibland, men vilken människa har inte varit det?
Jag tycker att huset på Amityville behöver hårdna till lite. Om du nu vill skrämma livet ur folk, kanske det vore lämpligt att välta bokhyllor över dem?
När familjen flyr från huset gråter den floder av blod från väggar och trappsteg. Inte konstigt, den måste väl ha förstått hur den misslyckades att leva upp till förväntningarna för ett ondskans näste. Eller så fick det helt enkelt en allergishock av James Brolins nylle.
Mitt namn är Edvin Ek, och jag hoppas att DU kommer att återkomma till min blogg, som jag ska försöka uppdatera ett par gånger i veckan, med film, musik och samhällets normer som huvudsakliga teman. Tills nästa gång, låter jag er förfäras av James Brolins skägg. På återseende!
