Snow Country
Den första snön kom i torsdags. Tafatt föll den ner på marken, för att i nästa ögonblick smälta bort. Om regnet är änglarnas tårar, vad är snön då? Änglarnas mjäll? Vintern är i alla fall det närmsta vi kommer det antika idealet - en värld sedd i vitt. Ironiskt nog är detta ett av historiens största missförstånd - grekerna och romarna hade färg på nästan alla tempel, fresker, statyer och byggnader. Men färgen hade flagnat av med tiden, och vi ville så gärna tro på att de, våra eviga förebilder, grundade denna stilperfektion medvetet. Men det är vi själva som kom på det. Alltså kan man säga att snön kommer närmare drömmen än man någonsin gjorde för två årtusenden sedan.
Jag välkomnade vintern med att titta på Tim Burtons makabra rysaräventyr "Sleepy Hollow" samma kväll. Komma in the mood for winter. I'm in the mood for winter, tradilalala. Det som ändå satt sinnesstämningen mest är Peter Watkins "Edvard Munch" från 1974, som jag såg förra veckan. Denna nära på fyra timmar långa biografi över den plågade expressionisten från Kristiania använder en dokumentär stil, där personer inblandade i konstnärens liv liksom blir intervjuade. Det är en fantastisk mix av låtsasreportage, konstnärliga sekvenser och sorgliga dialoger, med Munchs dagböcker som utgångspunkt. Identifierar mig mycket med filmen, på samma sätt som jag identifierar mig med Thomas Manns "Tonio Kröger" och "Döden i Venedig". Den fångar känslan av hur det är att leva, och fångar omgivningen. I alla fall som jag upplever den. Är tyvärr ej själv känd konstnär, men jag får väl jobba på det.
"Edvard Munch" är förmodligen en av de bästa filmer som gjorts, och möjligen min nya favoritfilm. Jag skakades om av att se den. Till skillnad från andra biografier så ger den en djupgående förståelse i vad som formar och utvecklar en person. Det är nästan skrämmande hur Watkins lyckas gå innanför skinnet på Munch, och vilken förståelse som här finns för samhällets strömningar och framför allt de virriga känslorna av ensamhet, kärlek, olycka och förtvivlan som formar en människa.
Snön kommer att falla vidare snart. Jag är rädd att jag kommer tro mig vandra genom 1800-talets Norge och gråta över världen. Men i bästa fall så är verklighet och fiktion helt skilda saker, som många så lätt vill ha det.
Jag välkomnade vintern med att titta på Tim Burtons makabra rysaräventyr "Sleepy Hollow" samma kväll. Komma in the mood for winter. I'm in the mood for winter, tradilalala. Det som ändå satt sinnesstämningen mest är Peter Watkins "Edvard Munch" från 1974, som jag såg förra veckan. Denna nära på fyra timmar långa biografi över den plågade expressionisten från Kristiania använder en dokumentär stil, där personer inblandade i konstnärens liv liksom blir intervjuade. Det är en fantastisk mix av låtsasreportage, konstnärliga sekvenser och sorgliga dialoger, med Munchs dagböcker som utgångspunkt. Identifierar mig mycket med filmen, på samma sätt som jag identifierar mig med Thomas Manns "Tonio Kröger" och "Döden i Venedig". Den fångar känslan av hur det är att leva, och fångar omgivningen. I alla fall som jag upplever den. Är tyvärr ej själv känd konstnär, men jag får väl jobba på det.
"Edvard Munch" är förmodligen en av de bästa filmer som gjorts, och möjligen min nya favoritfilm. Jag skakades om av att se den. Till skillnad från andra biografier så ger den en djupgående förståelse i vad som formar och utvecklar en person. Det är nästan skrämmande hur Watkins lyckas gå innanför skinnet på Munch, och vilken förståelse som här finns för samhällets strömningar och framför allt de virriga känslorna av ensamhet, kärlek, olycka och förtvivlan som formar en människa.
Snön kommer att falla vidare snart. Jag är rädd att jag kommer tro mig vandra genom 1800-talets Norge och gråta över världen. Men i bästa fall så är verklighet och fiktion helt skilda saker, som många så lätt vill ha det.
You buy the sunday paper on a saturday night
Vissa söndagar är South Park-söndagar. Egentligen är det mycket med serien ifråga jag inte gillar. Kiss och bajs-humor, långdragna upprepningar av komiska poänger och en rätt dryg ton är exempel på svagheter hos Trey Parker och Matt Stones små animerade figurer i Colorado. Men South Parks styrka, och anledningen att jag ändå orkar kolla ett halvt dussin avsnitt en söndageftermiddag, ligger i satiren över vårt falska samhälle i väst.
Ta bara avsnittet "The Last of the Meheecans", där pojkarna leker att de skyddar amerikanska gränsen från mexikanska immigranter. En av pojkarna, utklädd till stereotyp mexikanare med sombrerohatt och mustach, startar ett upplopp i USA vilket får mexikanare att fly över till Mexico, eftersom USA ändå är långt ifrån ett drömland. Utan Mexikanare får USA plötsligt en skyhög arbetsbrist inom fleratlet yrkeskategorier. Konflikten tar här en vändning, och gränspatrullerna försöker istället hindra mexikanare från att fly tillbaka till Mexico. En skarp samhällskommentar som i bästa fall får valfri SD-are som sett avsnittet att tänka om lite.
Lyssnat ovanligt mycket på Beach Boys den senaste veckan - 60-talsbandet som hamnat lite utanför. De var långt ifrån lika coola som The Doors, The Velvet Underground eller The Rolling Stones, och har alltid fått stå i skuggan av Beatles när det kommit till popperfektionism. Själv blir jag alldeles salig av balansen mellan eufori och återhållet vemod som finns på deras mästverk "Pet Sounds". Jag drömmer mig bort i stämmorna och lalandet, tolkar texterna i förhållande till mitt eget liv och ser världen som en stor våg, redo att mötas med ett leende på läpparna och en surfingbräda under fötterna.
Ja, Beach Boys är faktiskt så bra att de kommer att få en plats på nästa del i min bloggserie över världens 200 bästa låtar. Vilken får ni lista ut själva, men det är kanske inte så svårt om man kan sin pophistoria. Eller om man spelat Bioshock Infinite.
I fredags tog min klass skolfoto. Efter principen less is more klädde vi oss alla i svårt och tittade allvarligt in i kameran, med Jean-Paul Sartres citat "Dömda till frihet" disponerat på tre pappersskyltar. Man kan kalla det pretentiöst, vilket det kanske lite är. Men framför allt är det någonting jag kommer kunna kolla tillbaka på med stolthet.
Ta bara avsnittet "The Last of the Meheecans", där pojkarna leker att de skyddar amerikanska gränsen från mexikanska immigranter. En av pojkarna, utklädd till stereotyp mexikanare med sombrerohatt och mustach, startar ett upplopp i USA vilket får mexikanare att fly över till Mexico, eftersom USA ändå är långt ifrån ett drömland. Utan Mexikanare får USA plötsligt en skyhög arbetsbrist inom fleratlet yrkeskategorier. Konflikten tar här en vändning, och gränspatrullerna försöker istället hindra mexikanare från att fly tillbaka till Mexico. En skarp samhällskommentar som i bästa fall får valfri SD-are som sett avsnittet att tänka om lite.
Lyssnat ovanligt mycket på Beach Boys den senaste veckan - 60-talsbandet som hamnat lite utanför. De var långt ifrån lika coola som The Doors, The Velvet Underground eller The Rolling Stones, och har alltid fått stå i skuggan av Beatles när det kommit till popperfektionism. Själv blir jag alldeles salig av balansen mellan eufori och återhållet vemod som finns på deras mästverk "Pet Sounds". Jag drömmer mig bort i stämmorna och lalandet, tolkar texterna i förhållande till mitt eget liv och ser världen som en stor våg, redo att mötas med ett leende på läpparna och en surfingbräda under fötterna.
Ja, Beach Boys är faktiskt så bra att de kommer att få en plats på nästa del i min bloggserie över världens 200 bästa låtar. Vilken får ni lista ut själva, men det är kanske inte så svårt om man kan sin pophistoria. Eller om man spelat Bioshock Infinite.
I fredags tog min klass skolfoto. Efter principen less is more klädde vi oss alla i svårt och tittade allvarligt in i kameran, med Jean-Paul Sartres citat "Dömda till frihet" disponerat på tre pappersskyltar. Man kan kalla det pretentiöst, vilket det kanske lite är. Men framför allt är det någonting jag kommer kunna kolla tillbaka på med stolthet.
