I skuggan av häggen
Det är natt. Hawkwinds Space Ritual ger min skrivstund i mörkret en intergalaktisk känsla. Men som mest kretsar i mitt sinne nu är alla dofter och intryck som kommer med sommarens ljus och blomstrande. Idag var jag med vännerna Kajsa och Moa på Andersön och greppade tag om årstidens styrka. Med allt detta börjar jag sakta men säkert blicka tillbaks i tiden, till tonerna av en harpa i dur.
Försöker fortfarande begripa att 2:an faktiskt snart är slut. När jag i början av hösten 2012 gick från samhälle till humanistiska programmet var jag fylld av förväntan, men också oklarhet. Förutom tre vänner kände jag ingen, och att hoppa in i andra halvlek på bortaplan är alltid ett drastiskt steg. Idag är jag så glad att jag tog det steget.
Ända sedan jag gjorde det där programbytet har alltid blivit mycket bättre än jag kunnat hoppas. Jag har stolt och obesvärat kunna vara mig själv. Jag har fått fantastiska lärare och grottat ner mig i det jag älskar mest. Men framför allt har jag mött så många fantastiska människor på humanistiska. Alla nördiga diskussioner vi gått in i på filmkunskapen, den glada tonen gentemot varandra, småprat om allt från allvarsamma samhällsfrågor till futtiga irritationsmoment i vardagen. Jag har inte bara kunnat känna mig trygg i min identitet som intelektuell excentriker, jag har också lärt mig otroligt mycket av de underbara personer som omgivit mig.
Häggen blommar och sommarlovet är här om blott tre veckor. Precis som förra året betyder slutet av en årskurs massvis med uppgifter att skriva ihop under sena kvällssessioner. Men jag kan inte låta bli att även med det i åtanke somna med ett leende på läpparna.
Försöker fortfarande begripa att 2:an faktiskt snart är slut. När jag i början av hösten 2012 gick från samhälle till humanistiska programmet var jag fylld av förväntan, men också oklarhet. Förutom tre vänner kände jag ingen, och att hoppa in i andra halvlek på bortaplan är alltid ett drastiskt steg. Idag är jag så glad att jag tog det steget.
Ända sedan jag gjorde det där programbytet har alltid blivit mycket bättre än jag kunnat hoppas. Jag har stolt och obesvärat kunna vara mig själv. Jag har fått fantastiska lärare och grottat ner mig i det jag älskar mest. Men framför allt har jag mött så många fantastiska människor på humanistiska. Alla nördiga diskussioner vi gått in i på filmkunskapen, den glada tonen gentemot varandra, småprat om allt från allvarsamma samhällsfrågor till futtiga irritationsmoment i vardagen. Jag har inte bara kunnat känna mig trygg i min identitet som intelektuell excentriker, jag har också lärt mig otroligt mycket av de underbara personer som omgivit mig.
Häggen blommar och sommarlovet är här om blott tre veckor. Precis som förra året betyder slutet av en årskurs massvis med uppgifter att skriva ihop under sena kvällssessioner. Men jag kan inte låta bli att även med det i åtanke somna med ett leende på läpparna.
Mina 200 favoritlåtar: näste låtsvit till rakning
Den högst komplicerade uppgiften att rangordna de 200 bästa låtarna från elgitarrens första klang till nu fortsätter här. Till skillnad från förut har jag lyckats rangordna dessa låtar, samt skrivit lite kort om dem. Nu närmar vi oss alltså de megadundersuperfantastiska melodierna som format min värld. Mycket nöje!
Världens 200 bästa låtar, plats 100-81
100.Arcade Fire - Rebellion (Lies)
De emotionella indierockarna från Montreal kan ibland vara lite svulstiga, men här lyckas de fånga all ångest och vemod helt rätt. Typ en låt att lyssna till när ens husdjur har dött, pianot och fiolen har verkligen en touch av begravning.
99.Prefab Sprout - Looking For Atlantis
80-talets mest underskattade band gör här en storatad entré in i 90-talets popscen, och öppningslåten sätter ton på pärlan Jordan: the Comeback. Om sångaren Paddy McAloon var kaxig när han ironiskt titulerade sig som The King of Rock 'N' Roll, har han här drabbats av storhetsvansinne, när han berättar om hur han äger vädret och byggde Atlantis.
98.Peter Gabriel - Shock the Monkey
Gabriels smittande sköna art rock-dänga funkar både som ett statement mot djurexperiment och som en rolig lek med ord. Han må ha varit bäst i Genesis, men här nådde han sin absoluta topp som soloartist. Jag kan faktiskt tänka mig att detta skulle funka på ett ap-party!
97.Animal Collective - Banshee Beat
Innan Animal Collective för ett år sen släppte det rätt dåliga albumet Centipede Hz som gjorde de mer populära för allmänheten, var deras experimentlusta och integritet på topp. Här är deras gitarrspel och skruvade texter totalt hänförande. Rader som "Someone in my dictionary is up to no good, I never find the very special words I should" och "I don't think that I like you anymore, I bought new feelings at the feelings store" hör till toppskicktet av modern poplyrik. Musik känns sällan såhär intim.
96.Charles Mingus - Trio And Group Dancers
Mingus hade djupa psykologiska problem, och denna 18 minuter långa avant-gardistiska omposition visar rätt tydligt att han var annat än den traditionella jazzmusikern. Hans skruvade basgångar blandas med virtuost gitarrspel och kaotiska blåssektioner. Ett måste för den som vågar ge sig in på mer obskyr musik.
95.John Cale - Paris 1919
Titelspåret till Cales orkestrerade art pop-skiva är spökligt och ljuvt. Jag kommer aldrig tröttna på att nynna "You're a ghost lalalalalala" för mig själv. Tänk er att gå in i en gammal stenbyggnad från 1700-talet, så har ni ungefär känslan från den här låten.
94.The Pogues - The Old Main Drag
"And now I'm lying here, I've hade to much booze, I've been shat on, and spat on, and raped and abused". Denna tragiska keltiska folkballaden stinker av rom och misär. En väldigt stark låt om att falla in i fattigdom, med skitig sång och dragspel som ingridienser.
93.Led Zeppelin - Dazed And Confused
Redan på Zeppelins debut från 1969 finns flera stilbildande hårdrockslåtar, men vidundret Dazed and Confused kammar klart hem priset som skivans höjdpunkt. Den psykedeliska öppningen, den mörka basgången, och självklart Plants tidlösa gitarrsolo, som aldrig senare överträffats i hårdrocken. En musikalisk bergsprängning.
92.Tom Waits - San Diego Serenade
En av de visaste låtarna Waits skrivit, om att gräset alltid är grönare på andra sidan, och hur vi aldrig kan uppskatta det vi har framför oss. Man känner verkligen doften från någon sunkig nattklubb i Kalifornien, och kan se trasiga själar grubbla över ett glas öl. Precis så här ska en jazzballad låta!
91.Van Der Graaf Generator - The Sleepwalkers
Van Der Graaf Generator är lätt ett av världens bästa band, och deras samlade talanger visas skickligt upp med denna nattsvarta, översköna, larger than life-upplevelse. David Jacksons melodiska saxofonspel, Guy Evans 18/16-delstakt och Peter Hammils klagande stämma inleder detta storverk, och innan det är slut har alla rytmer och känslolägen som finns utforskats.
"And every range of feeling is there in the dream, and every logic's reeling in the force of the scream - The senses sting."
90.Sonic Youth - 'Cross the Breeze
Daydream Nation förändrade alternativrock-scenen med sina kakofoniska ljudexperiment. Även om de flesta endast har hört den lite mer poppiga introlåten Teenage Riot, så börjar saker på riktigt med denna oljudliga indiestandard. Kim Gordons desperata utrop tar låten till nya höjder.
"Let's go walk upon water, now you think I'm Satans daughter"
89.The Band - The Unfaithful Servant
The Bands bruna skiva är en djupdykning i det nordamerikanska musikarvet, där både inbördeskriget och fackföreningar utrorskas. I The Unfaithful Servant sätter folkigt gitarrspel, banjoplinkande och sorgsna trumpeter stämningen. Förtjusande Americana, minst sagt.
88.My Bloody Valentine - Soon
Shoegazen, och för den delen hela indierocken, nåde en helt ny nivå med Loveless, och den avslutande Soon är fullkomligt hypnotiserande med sina distade elgitarrer, den knappt hörbara sången och de mystiska synthljuden. Såhär låter drömmar.
87.Funkadelic - Maggot Brain
Det sägs att bandledaren George Clinton satte in gitarristen Eddie Hazel i en studio och uppmanade honom att spela som om hans mamma hade dött. Oavsett uppkomst, är resultatet ett 10 minuter långt gitarrsolo som utmärks snarare genom dess ledsamma återhållsamhet än högljudda raseri. Inte det mest funkiga Funkadelic gjorde, men tillsammans med (Not Just) Knee Deep och One Nation Under A Groove helt klart det bästa.
"Mother earth is pergnant for the third time, for you all have knocked her up. I have tasted the maggots in the mind of the universe. I was not offended, for I knew I had to rise above it all, or drown in my oown shiat"
86.Boris - Flower Sun Rain
De Japanska drone metal-gudarna tar det här betydligt lugnare än vanligtvis, och bygger succesivt upp något som nästan låter som en allsångs låt, nåt som skulle kunna sjungas av tusentals personer när jorden går under. Det är fasansfullt tungt, så lär er gärna denna tills domedagen kommer.
85.Nick Cave & the Bad Seeds - People Ain't No Good
Nick Cave lämnar här både sina post-punkrötter och alternativrockperiod, med en pianoballad så förtärande och genomsvart att bara han kunnat skriva den. Här proklamerar han bittert att människor helt enkelt inte är goda, och berättar parallellt en tårdryparhistoria om ett kärlekspars uppgång och fall som kan få även den mest återhållsamma att bryta ut i gråt. Skillsmässan med PJ Harvey skakade om den buttre mannens hjärta, och här kommer det till fullt uttryck.
84.Bat For Lashes - Daniel
Få saker kan jämföras med den fantastiska känslan att stå längst fram på Hultsfred och höra Natasha Khan avsluta sin konsert med hennes dramatiska barockpopmästerverk. Daniel är känslan av något större, med sin dystra våg av folktronica och indianstämning. Man vill bara springa ut i naturen och älska mitt i skogen med en lysande fullmåne och hoande berguvar.
83.The Sisters of Mercy - Some Kind of Stranger
Andrew Eldritch var en egotrippad bandledare, men han var också den essentiella fronfiguren för gothrocken. Här är allt som mest jävligt; en ensam nattvarelses desperata utrop om kärlek och samhörighet i denna grymma värld. Det finns ingen ljusglimt i detta kollage av dystra gitarrer och utrop som: "Because the world is cruel and promises are broken"
82.Pink Floyd - Have A Cigar
Roy Harper gästar som sångare på denna bitande satir om musikindustrins blindhet för konst och öga för kosing. Här ifrån kommer den klassiska raden: "And did we tell you the name of the game, boy? We call it riding the gravy train". Gilmours solo i slutet och de elaka syntharna sätter verkligen ton på låtens pessimistiska budskap.
81.Ramones - Blietzkrieg Bop
"Hey ho, let's go". Och ungefär så började punken. Med referenser till nazitysklands krigsmetoder lyckas Joey Ramone och co. skapa en punkdänga som i sin banalitet och attityd får det mesta att blekna. Något att dansa, eller för den delen kriga till.
Fortsättning följer.
Mina 200 favoritlåtar: Det första hektot
I mina yngre dagar var jag nästan skrämmande ointresserad av musik. Detta var inget märkvärdigt under mina förskoleår, knappt något dagisbarn har väl utvecklad kultursmak vid 5 års ålder. Men i och med mina första trevande steg genom lågstadiet och framåt, var det tydligt att mitt liv inte formades av toner. När andra barn pladdrade om sexistiska Markoolio-hits hade jag fullt upp med att klicka mig igenom PS2:ans spelrepertoar, och plötsligt hade jag blivit 10 år utan någon större skillnad. Att klaga på Green Day var inget problem, men jag hade ingen egen "Wake Me Up When September Ends" att hänvisa till som bra musik. Mitt liv saknade soundtrack, och det skulle fortsätta så ett tag.
När jag började högstadiet var jag fortfarande historielös i ljudupplevelser. Radion nynnade glatt sina listettor, men min värld bestod endast av äventyrsspel och att rita. Men så hände något. Jag grävde fram "Led Zeppelin IV" ur faderns skivsamling. Efter det har ingenting varit sig likt. Från att inte hört talas om Nirvana och Bob Dylan, blev jag expert på populärmusikens historia.
Idag är musik ett av mina stora intressen; Allt ifrån den klassiska muskkens historia, till jazz, electro och rock. Jag har nu bestämt mig för att publicera en fet lista med mina 200 absoluta favoritlåtar. Jag har valt att inte inkludera klassisk musik, eftersom symfonier, operor, konserter och sonater inte riktigt går att definiera som regelrätta låtar.
Det har varit en hård kamp, med mycket sorg och tragik involverat. Men nu är den klar, och i detta inlägg kommer jag att publicera de första 100 låtarna, alltså plats 200-101. Eftersom jag hade enorma problem med att rangordna de 100 bästa, valde jag att skita i det med dessa. Istället följer en lista med banden i bokstavsordning. Hoppas att ni glädjs åt egna favoriter, provoceras av konstiga val eller kanske hittar något nytt att digga till.
Världens bästa låtar, plats 200-101:
Animal Collective – Peacebone
Animal Collective – My Girls
The Auteurs – Valet Parking
Baader Meinhof – Baader Meinhof
The Band – The Weight
The Beatles – A Day In the Life
Björk – Bachelorette
Blue Öyster Cult – (Don’t Fear) the Reaper
Bob Dylan – Visions of Johanna
Boredoms - 7→ (Boriginal)
Brian Eno – Golden Hours
The Chameleons – Mad Jack
The Chills – Heavenly Pop Hit
The Clash – Carreer Opportunities
Cocteau Twins – Lorelei
Curtis Mayfield – Pusherman
David Bowie – Five Years
David Bowie – Be My Wife
Depeche Mode – Enjoy the Silence
Eels – Grace Kelly Blues
Elvis Costello – Pump it Up
Feist – The Bad In Each Other
The Flaming Lips – Race for the Prize
Gang of Four – Life, It’s A Shame
Genesis – The Cinema Show
Gentle Giant – In A Glass House
Happy Mondays – God’s Cop
Herbie Hancock – Chameleon
Iron Maiden – Children of the Damned
The Jesus & Mary Chain – Just Like Honey
John Coltrane - My Favorite Things
Joni Mitchell – Big Yellow Taxi
Joy Division – Love Will Tear Us Apart
Kate Bush – Cloudbusting
King Crimson – 21st Century Schizoid Man
King Crimson – Lizard
King Crimson – Fracture
King Crimson – Starless
Kraftwerk – Trans-Europe Express
Led Zeppelin – Gallows Pole
Led Zeppelin – Ten Years Gone
Leonard Cohen – The Stranger Song
The Mamas & the Papas – California Dreamin’
Manic Street Preachers – Motorcycle Emptiness
Marillion – Script For A Jester’s Tear
The Mars Volta – Tetragrammaton
Marvin Gaye – I Heard It Through the Grapevine
Massive Attack – Unfinished Sympathy
Metallica – Master of Puppets
Miles Davis – So What
Miles Davis – Pharaoh’s Dance
Nas – It Ain’t Hard to Tell
Neutral Milk Hotel – Holland, 1945
Nick Cave & the Bad Seeds – O’ Malley’s Bar
Nick Drake – Cello Song
Nico – Chelsea Girls
Nina Simone – Ain’t Got No…I Got Life
Panda Bear – Bros
Patrick Wolf – House
Patti Smith – Free Money
Pink Floyd – Astronomy Domine
Pink Floyd – Time
Pink Floyd – Welcome to the Machine
Pink Floyd – High Hopes
Pixies – Debaser
PJ Harvey – Rid of Me
Primal Scream – I’m Comin’ Down
Radiohead – Paranoid Android
Red House Painters – Shadows
Roxy Music - If There Is Something
Roy Orbison – In Dreams
Rush – La Villa Strangiato
Sam Cooke – A Change Is Gonna Come
Serge Gainsbourg – Melody
Sigur Rós – Svefn-G-Englar
Sly & the Family Stone – Stand!
Sly & the Family Stone – Luv ’N’ Haight
The Smiths – The Headmaster Ritual
Soft Machine – Facelift
Sonic Youth – Hey Joni
Son Volt – Tear Stained Eye
The Stooges – I Wanna Be Your Dog
Super Furry Animals – God! Show Me Magic
Talk Talk – Eden
Talking Heads – The Big Country
Teenage Fanclub – Sometimes I Don’t Need to Believe In Anything
Television – See No Evil
Tom Waits – Ice Cream Man
Tom Waits – Heartattack and Vine
Tom Waits – Jersey Girl
Tom Waits - Underground
Tool – 10000 Days (Wings part 2)
The Triffids – Wide Open Road
Van Der Graaf Generator – Lost
Van Der Graaf Generator – Scorched Earth
XTC – All Along the Watchtower
Yeasayer – 2080
Yes – Roundabout
Yes - Heart of the Sunrise
Änglagård – Jordrök
Existens och sockerhalt
Mina armar hänger likt sega ormar. Efter ett intensivt idrottspass med en studerande från Mittuniversitetet igår verkar hela min kropp ha bestämt sig för att verka, kanske också antyda att mer träning är på sin plats? Mina försvarsmekanismer bestämmer sig för att jag ändå är awesome, och att min fysiska lamhet kompenseras av att jag är cool som lyssnar på TV On the Radio och Curtis Mayfield.
Vi har börjat med existensialism på filosofikursen. Ni vet, det där lilla känt som att finnas till, och ansvaret som kommer med det. Jag utforskade redan detta förra sommaren när jag läste Jean-Paul Sartres "Äcklet", men det är nu intresset börjat på riktigt. Vid första anblick tyckte jag att existensialism mest kändes som en förebild till nyliberalismen, med betoningen på att man har ansvar för sina egna handlingar och val. Men efter att ha dykt djupare in, inser jag att existensialismens tankar har en hel del vett i sig.
I existensialismen föregår existensen essensen för människans del. Enkelt förklarat; dina egenskaper är inte förutbestämda (som hos typ en lampa eller en dvärghamster), utan du har möjligheten att utvecklas. Med detta följer ångest, då man vet att allt som händer ligger i ens egna händer.
Samtidigt kan jag tycka att det då är paradoxalt hur få som faktiskt lever fritt. Ta bara mig - fick jag leva fritt skulle jag inte slösa timmar med att hjärndött slösurfa på min iPhone. Däremot har jag i Sartres namn försökt åstadkomma något - jag har i en vecka levt sockerfritt. Eller något liknande i alla fall...
För en vecka sedan bestämde jag mig för att det var nog - INGET mer snask, INGA mer slentrianmässiga fikaköp på skolan, kort sagt - SLUTA UPP MED SOCKRET. Men redan när min lillasyster ett par dagar efter bakat en morotskaka insåg jag att man rent socialt inte kan tacka nej till vissa godbitar. Men annars har min sockerdisciplin hållit väl; jag har inte köpt någonting onyttigt på över 200 timmar. Är jag en fri människa eller kommer jag att låta essensen gå före existensen? Tiden får avvisa.
Jag har börjat kolla på Dexter igen. Stannade efter säsong 3, vet inte varför riktigt. Nu har jag hursomhelst tagit mig igenom nästan hela säsong 4, med viss skepsism. För samtidigt som jag älskar själva Dexter Morgan och hans svårigheter att förstå världen, märker jag flera VÄLDIGT stereotypa och patriarkala element. För det första - ALLA TJEJER MÅSTE VERKLIGEN VISAS HALVNAKNA. Alltifrån journalisttjejen som bröstmasserar Quinn, till Debra som även hon måste dra av tröjan - och då inför Masuka som glatt kommenterar detta. Att Rita dessutom är tidernas mest färglösa och simplifierade fru gör det inte bättre. Hennes american wife-stil får klockorna att stanna, och de komplexa känslor hon emellanåt visar skall endast bagatelliseras som "kvinnotjafs". Att Debra också blir besatt av Frank när han kommer tillbaka, visar vidare hur serien framställer kvinnor som totalt självuppoffrande och accepterande för mäns oförätter. Debra kan liksom inte motså Franks charm, TROTS ATT HAN FÖRSVUNNIT I TVÅ ÅR UTAN ATT TA KONTAKT OCH ÄR 40 ÅR GAMMAL. Jag ser ingen ung kille i serien som dejtar en pensionerad tant?!
Sen verkar det som att ALLA kvinnokaraktärer ska dras med vita kränkta män. La Guerta måste ursäkta Angel för att hon offentliggör deras relation när han vill göra den hemlig (män och deras privata leksaker vettu...). Quinn verkar inte heller tåla en utskällning av Debra, och även om Frank spelar cool tycks Debra extremt mån om att inte "såra" honom. SPOILER: Att det sen blir Debras livsuppgift att hitta Franks mördare, gör att även seriens lik tycks kränkta, och vill att kvinnan ska återgälda dem.
Dexter är verkligen BARA Dexter - A-L-L-A andra suger. (Jag gillar Debra, men hon MÅSTE sluta bete sig som en minion åt männen på stationen). Dexters kolleger om några bör lära sig av existensialismens idéer.
So long people!
