Vi ses igen!

Första blogginlägg

Andra blogginlägg

Vi har nu kommit igenom 60% av listan. Japp, we're getting closer. Det börjar brännas, det är något i luften, så att säga. Jag tror att den som läst tidigare listplaceringar inte blir så överraskade; ÄNNU mer prog, alternativrock och new wave-musik. Men jag hoppas att även detta underhåller.

Världens 200 bästa låtar, plats 80-61

80.Björk - Hyperballad

Björk har alltid haft ett öra för det udda, och hennes säregna mix av ljudexperiment, triphop och folkelement känns som en härlig kontrast till typ Beyoncé (som för den delen knappast är dålig). Här står hon på toppet av ett berg, och kastar ner stenar, med fantasin att de är människokroppar. Känns som en anthem för alla crazy cat ladies, och Björks Isländska brytning på engelskan är ytterst charmerande.

79.The Auteurs - Unsolved Child Murder

Jag har hört att Luke Haines drömde att just denna låt blev listetta i England, innan han vaknade och insåg att han aldrig skulle bli populär som Oasis. The Auteurs blev aldrig folkets favoriter i britpoprörelsen, men ser man tillbaka idag är det tydligt att de flesta förutom just The Auteurs känns som band mer hyllade av hype än av faktisk kvalitet. Här beskrivs den grymmaste av jantelagshistorier, en småbys reaktion på ett barnamord. Spekulationer om hur de ska göra med mördaren, hatbrev och skvaller driver denna hemska historia framåt, det mysiga trumpetackompanjemanget och den tralliga fiolen gör det hela nästan mer skrämmande. Lyssna på den och känn hur det lilla samhällets greniga fingrar greppar tag om din nacke.

"If I die before my parents die"

78.R.E.M. - Shaking Through

Debutalbumet Murmurs titel beskriver både Michael Stipes otydliga sångstil och det lite suggestiva soundet. Bland jangle-gitarrer och skumma texter lyser Shaking Through klarast, med varmt pianoplinkande och inlevelsefull sång.

77.Joy Division - Decades

Emos, ballader om obesvarad kärlek, Chopins begravningsmarch; allt detta är som ett besk på lekplatsen jämfört med Ian Curtis farväl till världen. Detta spåret avslutar albumet Closer, och släpptes två månader efter det att Curtis hängde sig själv maj 1980. Självmordet är påtagligt i en synthbakgrund av hopplöshet, och Curtis ledsamma text om förlorad naivitet och besvikelse. "Weary inside, now our heart's lost forever, can't replace the fear, or the thrill of the case" och "Watched from the wings as the scenes were replaying, we saw ourselves now as we never had sene" är rader som får det att vända i magen på en. Tycker du att livet är segt, så inser du nog att du har det rätt bra med denna låten i hörlurarna.

76.Portishead - Roads

Att hålla andan, blunda, och lyfta från marken. Ungefär den känslan får man när Rhodes-pianot vemodigt ekar i öppningen till triphopens kanske definitiva höjdpunkt. När man tror att det inte går att feelin' more blue, kommer det knappa trumkompet och Beth Gibbons svala, jazziga stämma in. Och när stråkar och elgitarr deltar i sorgespelet, är det svårt att inte se i blått. 

"In this moment, how can it feel this wrong?"

75.The Who - Baba O'Riley

En klassiker som alla med en radio eller TV har hört. Sönderspelningen till trots, får jag aldrig nog av denna art rock-pärla, som sammanfattar varför tidiga 70-talet var rockmusikens kreativa höjdpunkt. Det euforiska synthintrot, Pete Townsends ironiska riff, Roger Dalterys power och det kalabalikartade slutet där violin och klaviatur tävlar. Generellt tycker jag att Who är löjligt överhypade, där fillers på album mer är regel än undantag. Men har samlade dem sina förmågor och satte fingret på ungdomsgenerationens förvirring.

74.Porcupine Tree - Arriving Somewhere But Not Here

Progrocken lever än, och piggsvinen från England är ett av de mest lyckade exemplen på det. Med Pink Floyds spade:iga konceptalbum som förebild har de skapat ett fräscht, rent sound, lite som om Kent, Brian Eno och Beach Boys skulle gå ihop och bli gitarrvirtuoser allesammans. Tillsammans med det 17-minuter långa praktverket Anesthetize (som också är högst rekommenderad), är detta deras magnum opus. Från introts nästan religiösa känsla, till den känslostarka huvuddelen, och den dramatiska upptrappningen, är detta en färd där du verkligen anländer annanstans än där du var.

73.Talking Heads - No Compassion

Här är David Byrne ännu mer bitsk och krass än vanligt. Det buttra, punkiga introt blir nästan som en varning för låtens känslokalla budskap. "They say compassion is a virtue, but I don't have the time" sammanfattar smart hur det kapitalistiska idealet att lyckas innebär förlusten av medmänsklighet. Med knivskarp ironi gnäller Byrne vidare med fraser som "Talk to your analyst, isn't that what they're paid for?" och "Be a little more selfish, it might do you som good". En djupdykning i västvärldmänniskans dåliga samvete över att ha övergivit omtanke för individuell vinning.

72.Pixies - Levitate Me

Alternativrockens definitiva gudar gav samtida musikvärlden en nykick med sina sena 80-talsalbum. Även om jag föredrar surrealistiska Surfer Rosa och surfiga Doolittle som skivor betraktat, är sista spåret på debut EP:n Come on Pilgrim  Pixies när de är på topp; skiftningen från brutala baskaggar till vackert klingande gitarrer, och Black Francis vädjande text om att få sväva upp till Gudarna varvat med obskyra referenser till David Lynch, gör detta till en intensiv färd genom gängets galna musiklandskap.

71.TV On the Radio - Blues From Down Here

TV On the Radio är ett av 00-talets artistiskt sett mest fulländade indieband. När andra nöjer sig med ett mysigt gitarrkomp och en mesig sångare som sjunger om tonårsfyllor eller ett kafé de gillar, framstår de experimentella herrarna från New York som betydligt kraftfullare och mogna. Här ylar de fram en bitterljuv visa, en mastig massa av electrobeats och dova trumpetklanger. Bara att börja låten med att med enorm inlevelse sjunga "From the depths I called you" tydliggör att detta inte blir någon lättsam färd.

70.The Stone Roses - I Wanna Be Adored

Basgången. Jag glömmer aldrig den basgången. Som ur en mörk skog av oroliga ljud gör den entré, ödesmättad och moloken. Gitarren gör följeslag, och skogen sätts i brand när huvudriffet skriker. Och så Ian Browns upprepade fraser "I don't have to sell my soul, he’s already in me" samt, såklart, "I wanna be adored!". Där resten av Stone Roses låtar gungar glatt med 60-talspop som förebilder, blir detta en härlig mörk flykt.

69.Massive Attack - Safe From Harm

Ett spökljud, tiggt bassline, sot trumkomp och samplingar; och så var triphopen född. DJ-kollektivet från Bristol mixar här rap, soulig kvinnokraft, breakbeat och kuslig mardrömsstämning till ett elektroniskt anförande om att försvara det man älskar. Att den här singeln fortfarande låter coolare än all elektronisk musik som gjorts sedan dess, visar på Massive Attacks otroliga fingertoppkänsla och tidlöshet.

68.The Velvet Underground - All Tomorrow's Parties

Ett minimalistiskt pianokomp, ibland är det allt som behövs. Lou och gänget förnyade hela popmusiken med det till omslaget bananprydda debutalbumet, och denna mörka klagan från Nico som sjunger om osäker identitet. Det låter som ingenting annat, men ändå så självklart.

67.The Avalanches - Live At Dominoes

Varje stund med de australienska ljudmixarna är en fest av smaker, färger och stilar. Det är svårt att föreställa sig att det går att göra såhär bra musik på endast samplingar av gamla vinylskivor. Men The Avalanches lyckades med sin klipp-och-klistra-metod, och därför funkar det på något konstigt sätt att de blandar ner Daft Punk-aktiga robotröster, fioler, gnisselläten och svängiga synthar.

66.Dead Kennedys - Kill the Poor

Det är ingen slump att Dead Kennedys hamnade på plats 66; den låt från hardcorepunkens stora mästerverk, "Fresh Fruit For Rotting Vegetables", är verkligen djävulsk i sin enorma satir av högerpolitikens omänsklighet. Jag kan into beskriva hour fullkomligt jag ÄLSKAR texten: "The sun beams down on a brand new day, no more welfare tax to pay", "Jobless millions whisked away, at last we have more room to play" och "Jane Fonda on the screen today, convinced the liberals it's okay" är rader som alltid får mig att le.

65.XTC – The Ballad of Peter Pumpkinhead

En annan politisk låt, där punkaggresiviteten från den förra här istället kommer i ton med ett munspel och Andy Partridges energiska sång. Historien om politikern Peter Pumpkinheads uppgång och fall är en tragisk resa, där han likt en modern Jesus fördelar resurser till alla, men som genom ett mordattentat dör likt en martyr.

64.King Crimson – Epitaph

Under 60-talet var världen livrädd för ett kärnvapenkrig, och med Vietnamkrigets våldsamheter växte oron för hur morgondagen skulle se ut. Ur detta politiska klimat växte King Crimson, ett av tidernas bästa rockband, fram. Den här sorgesången över atombombens fasor är så mäktig och uppgiven att man nästan känner det radioaktiva avfallet samla sig kring en. Med en mellotron (även känt som spökorgel), den latinoklingande akustiska gitarren och Greg Lakes hjärtskärande sångprestation blir det här den ultimata krigsballaden.

”Knowledge is a deadly friend when no one set the rules, the fate of all mankind I see is in the hand of fools”

63.Antony & the Johnstons – Hope There’s Someone

”Hope there’s someone to take care of me, when I die”. Det här är världens mest ledsamma låt, utan tvivel. INGET är så uppslitande som denna oroliga pianoballad om osäkerheten inför efterlivet. Antonys röst är härligt androgyn, och man tror sig nästan ha hamnat i graven när låtens ekande nynnande tystnar in i slutet.

62.Genesis – The Musical Box

Jag var inte redo på vad jag skulle möte när jag lyssnade på The Musical Box första gången. Idag känns det så abstrakt att tänka på tiden innan jag kände till den, då jag i dagsläget förmodligen hört denna ljuvliga Odysse över 100 gånger. Redan efter de milda tre första minuterna, med folkigt gitarrspel och flöjtspel med ”Bamse i trollskogen”-touch var jag fast. Men det är utbrottet därefter som jag alltid kommer minnas. Steve Hackett leverar här ett furiöst gitarrsolo som på något konstigt sätt lyckas blanda det hårda, sofistikerade och mysiga. Den surrealistiska texten om en pedofilgubbes dröm att våldta en sjuksköterska känns först lite utspårad, men är ändå fantastisk i sin absurditet. Avslutningen kan vara det mest episka någonsin.

”Why don’t you touch me?!!!!!”

61.Animal Collective – For Reverend Green

Avey Tare och gänget i definitiv högform. Sickligt skiftar denna freak-folkens praktverk mellan undersköna stämmor, elektronisk aggresivitet och tigerrytande. Innan 2007 kunde deras låtar mer bli experimentiella ljudkollage utan att leda någonstans, och i och med Merriweather Post Pavillion hade de kanske förlorat lite av den artistiska glöden. Men här har de perfekt balanserat deras sound, allt det bästa med djurkollektivet. Kakofonin i slutet gör hela låten <3.