Feminist javisst?
"Jag vill inte kalla mig feminist". Något jag hört många säga den senaste tiden, som i hög grad används av folk som ändå aktivt förespråkar jämställdhet.
Det är en fras som utgjort grunden till en hätsk debatt mellan de som kostar på sig att använda ordet feminist och inte. Kort sagt - en språklig debatt.
Något man bör ha i åtanke när man diskuterar detta är följande:
Samtidigt som 'feminist' är det språkligt bästa ordet att beskriva situationen i världen idag (se SAOL), är debatten kring ordet inte en ideologisk sådan.
Jag skulle själv säga att det handlar om en klassfråga - där privilegierade ungdomar med en gynnsam socioekonomisk ställning titulerar sig som feminister, och detta skrämmer många som inte delar samma förmånliga situation.
När kaxiga tonåringar med perfekt koll på feministlexikonet (hbtqlia, cis, postkolonialistisk feminism) häver ur sig arga tweets och blogginlägg riktat mot en 'okunnig massa', blir effekten att dessa white rich kids leker missionärer, vilket visar vilken enorm klassomedvetenhet som de flesta feminister idag hyser.
På papperet kanske de är vänster, men den elitistiska uppfattningen att alla som inte når upp till deras nivå är idioter, visar hur de inte har förståelse för att människor föds med olika förutsättningar till personlig utveckling.
För trots allt: en kille från en arbetarfamilj i Åsarna innehar ingen maktposition gentemot en högutbildad tjej i Linköping som studerar sociologi på universitet. Det rättfärdigar inte att denne kille på Twitter skulle skriva "orkar inte med feminismen", men förklaringen kan finnas i att han inte haft ett privilegierat liv serverat, där såna värderingar är en rimlig följd.
När allt kommer till kritan, kommer dumförklaring av människor som inte tytt sig till feminismen att göra de vänligare sinnade. Bör alla bli feminister? Javisst! Men att forcera fram bruket av ordet är att börja i fel ände. Att istället fokusera på VAD som behöver förändras och VARFÖR, det kommer att skapa fler feminister än ett ord någonsin kan förmå.
What is love?
Kärleken är något väldigt fascinerande. Några naturnördar skulle väl nu kunna komma med den klassiska kommentaren att "det bara har med inbyggda hjärnimpulser att göra, det är endast kemi blablablabla". Jag säger - allting kan inte förenklas till formler och ekvationer! Kärleken är enligt min uppfattning mer än djuriska instinkter. Men vad är det då?
August Strindberg är en av de mer pessimistiska, men samtidigt mest fascinerande debattörerna inom detta område. I sin novellsamling "Giftas" ger han oss med sin bitska ton och svarta humor en dos tragiska historier som framför allt slår hål på äktenskapet och monogamin. Bilden Strindberg ger är komplex - han förkastar inte helt idén om att äkta kärlek kan finnas, men han visar på problem i hur vi förhåller oss till den i samhället. I en novell beskriver han till exempel om hur ett avdankat gift par får ny glöd när maken är på arbetsresa. Han börjar skriva passionerade kärleksbrev till frun, precis som han gjorde när de först träffades. De bestämmer för att göra en helgtripp tillsammans, bort från barnen och familjelivet. När de väl sätter planen i verket blir saker dock inte som tänkt. Passionen finns inte där längre. Det slutar med att de åker hem och fortsätter leva ett torrt äktenskap.
Den här novellen, och de 29 andra som utgör "Giftas", öppnade personligen upp ögonen för mig väldigt mycket. Jag tror att Strindberg menar att kärleken är en kraft som genomsyrar världen, men som stryps av traditioner och föreställningar om hur den bör te sig. På detta sättet är Strindberg en av de mest progressiva tänkarna om kärleken.
Jag tror också att en effekt av vårt alltmer individualiserade samhälle är att kärleken riktat sig väldigt mycket mot en själv. Man uppmuntrar helt enkelt narcissism. Du definieras utifrån egna värden, hur du klär dig, vilka åsikter du har, sättet du pratar på. I denna ideologi har man mycket tappat förståelsen för att på riktigt suga sig in i en annan människa och vekrligt älska denne.
Det tydligaste exemplet på denna narcissismen är något som många män verkar falla in i. Killar kan applicera egenkonstruerade ideal av drömtjejen/killen på en person de knappt eller inte ens alls känner. Trots att de lurar sig själv att kärleken handlar om den personen, är det egentligen bara ett förtvivlat försök att få sin egen världsbild bekräftad utanför en själv. Lite egoistiskt på ett sätt.
Men jag tror samtidigt på den sanna kärleken, det ska jag vara ärlig med. När man som människa inte låter sig styras av samhällets förväntningar alltför hårt, och vågar gå utanför oss själva, kan kärleken vara något fint. Men det handlar om ödmjukhet. Att inte förinta någon annan, eller att förlora sig själv, utan om att ömsesidigt ha ett utbyte och komplettera varandra.
Med det sagt vill jag också rikta en känga mot den "new age"-iga synen på kärlek som en kollektiv orgie. På samma sätt som jag är kritisk mot giftermålet och normerna kring parbildning, tycker jag att pratet om att helt utan förpliktelser älska allt och alla är som en kärlekens anarki. Kärleken är den djupodlad, personlig känsla. Jag tror inte att man älskar alla kroppar man möter, utan att kärleken grundar sig i att man hittar någonsom blir viktig för livet man lever. Att dela med sig av en sån djup känsla blir därför lite annorlunda än den med vänskap (som egentligen är lika djup). Men kärleken är mer pulserande, mer intensiv. Jag är medveten om att det inte behöver vara så, men jag vill ändå dra en skiljelinje mellan vänskap och kärlek. Kärlek är mer galet. Ja, där har vi ordet.
Kärlek är galenskap, egentligen. Varför skulle det annars kunna driva folk till att offra livet eller begå mord? Och en sån galen känsla kan bli problematisk att släppa tyglarna helt löst om.
Missförstå mig rätt, jag dömer ingen som tycker att det funkar att älska i plural. Men generellt tror jag att kärleken, som likt örnen svävar över alla andra känslor, måste hanteras med varsamhet just för att den är så speciell. De som dock klarar att flyga den mellan olika berg och dalar, och är kapabla att fullt ut leva i öppna förhållanden, ska självklart också göra det.
Jag låter Gang of Four avrunda dessa grubblerier med ett väl valt citat som behandlar förvirringen och tvetydigheten kärleken som begrepp fått i det moderna samhället:
"Your kiss so sweet, your sweat so sour, sometimes I'm thinking that I love you, but I know it's only lust"
August Strindberg är en av de mer pessimistiska, men samtidigt mest fascinerande debattörerna inom detta område. I sin novellsamling "Giftas" ger han oss med sin bitska ton och svarta humor en dos tragiska historier som framför allt slår hål på äktenskapet och monogamin. Bilden Strindberg ger är komplex - han förkastar inte helt idén om att äkta kärlek kan finnas, men han visar på problem i hur vi förhåller oss till den i samhället. I en novell beskriver han till exempel om hur ett avdankat gift par får ny glöd när maken är på arbetsresa. Han börjar skriva passionerade kärleksbrev till frun, precis som han gjorde när de först träffades. De bestämmer för att göra en helgtripp tillsammans, bort från barnen och familjelivet. När de väl sätter planen i verket blir saker dock inte som tänkt. Passionen finns inte där längre. Det slutar med att de åker hem och fortsätter leva ett torrt äktenskap.
Den här novellen, och de 29 andra som utgör "Giftas", öppnade personligen upp ögonen för mig väldigt mycket. Jag tror att Strindberg menar att kärleken är en kraft som genomsyrar världen, men som stryps av traditioner och föreställningar om hur den bör te sig. På detta sättet är Strindberg en av de mest progressiva tänkarna om kärleken.
Jag tror också att en effekt av vårt alltmer individualiserade samhälle är att kärleken riktat sig väldigt mycket mot en själv. Man uppmuntrar helt enkelt narcissism. Du definieras utifrån egna värden, hur du klär dig, vilka åsikter du har, sättet du pratar på. I denna ideologi har man mycket tappat förståelsen för att på riktigt suga sig in i en annan människa och vekrligt älska denne.
Det tydligaste exemplet på denna narcissismen är något som många män verkar falla in i. Killar kan applicera egenkonstruerade ideal av drömtjejen/killen på en person de knappt eller inte ens alls känner. Trots att de lurar sig själv att kärleken handlar om den personen, är det egentligen bara ett förtvivlat försök att få sin egen världsbild bekräftad utanför en själv. Lite egoistiskt på ett sätt.
Men jag tror samtidigt på den sanna kärleken, det ska jag vara ärlig med. När man som människa inte låter sig styras av samhällets förväntningar alltför hårt, och vågar gå utanför oss själva, kan kärleken vara något fint. Men det handlar om ödmjukhet. Att inte förinta någon annan, eller att förlora sig själv, utan om att ömsesidigt ha ett utbyte och komplettera varandra.
Med det sagt vill jag också rikta en känga mot den "new age"-iga synen på kärlek som en kollektiv orgie. På samma sätt som jag är kritisk mot giftermålet och normerna kring parbildning, tycker jag att pratet om att helt utan förpliktelser älska allt och alla är som en kärlekens anarki. Kärleken är den djupodlad, personlig känsla. Jag tror inte att man älskar alla kroppar man möter, utan att kärleken grundar sig i att man hittar någonsom blir viktig för livet man lever. Att dela med sig av en sån djup känsla blir därför lite annorlunda än den med vänskap (som egentligen är lika djup). Men kärleken är mer pulserande, mer intensiv. Jag är medveten om att det inte behöver vara så, men jag vill ändå dra en skiljelinje mellan vänskap och kärlek. Kärlek är mer galet. Ja, där har vi ordet.
Kärlek är galenskap, egentligen. Varför skulle det annars kunna driva folk till att offra livet eller begå mord? Och en sån galen känsla kan bli problematisk att släppa tyglarna helt löst om.
Missförstå mig rätt, jag dömer ingen som tycker att det funkar att älska i plural. Men generellt tror jag att kärleken, som likt örnen svävar över alla andra känslor, måste hanteras med varsamhet just för att den är så speciell. De som dock klarar att flyga den mellan olika berg och dalar, och är kapabla att fullt ut leva i öppna förhållanden, ska självklart också göra det.
Jag låter Gang of Four avrunda dessa grubblerier med ett väl valt citat som behandlar förvirringen och tvetydigheten kärleken som begrepp fått i det moderna samhället:
"Your kiss so sweet, your sweat so sour, sometimes I'm thinking that I love you, but I know it's only lust"
En ohämmad förtjusning
Som yngre strävade jag desperat efter att rymmas inom mansnormen. Mitt förakt för macho-kulturen var stort, och håller i sig än idag, men att ändå bli accepterad och respekterad i det patriarkala samhället var ändå alltid ett indirekt mål.
Egentligen är detta ironiskt. Jag har aldrig definierats eller uppfattas av min omgivning som en "fjolla" eller "bög", möjligtvis på grund av mitt djuprotade intresse av hormondränkta actionspel (som jag senare år rannsakat något). Kanske spelade faktumet in att jag gick på en rätt individualistisk grundskola i 10 år, som hade en högre toleransnivå än jag kan tänka mig på många andra högstadier.
Trots detta, kunde jag aldrig känna mig helt trygg i vår genusvärld. Detta eskalerade i tonåren, när jag inte längde bara kunde ses på som en gamer eller nörd. Jag blev väldigt principfast av mig, vissa skulle kanske kalla det moraltant, och tog tydligt avstånd från fördomar. Mina intressen utvecklades, och jag kände mig mer och mer malplacerad i mitt kön. I efterhand kan jag inte riktigt förstå varför just könet var problemet; "intelektuella" intressen och karaktärsdrag är det ju oftast männen som dominerar över i samhället ändå. Kolla bara en lista över de största författarna eller filosoferna; tänkande, djupsinniga MÄN. Men ändå utvecklade jag en ambivalent relation till mannen som kön, och samtidigt som jag osäkert vile bli sedd som en MAN, växte ett starkare behov. Detta behov var att distansera sig från mansnormen, avfärda mars och testosteron och allt vad det heter.
Detta håller i sig än idag. Nuförtiden kan jag ofta nästan ge mig själv inre pluspoäng när jag fnissar ljust eller slänger mig med något anglosaxiskt ord (typ adorable). Idag så log jag inombords när jag satte på Kate Bush i iPoden. Här går jag, man, och lyssnar glatt på "Hounds of Love".
Samtidigt inser jag mina begränsningar även på detta området. Ville jag helt och hållet störta mansnormen och räcka ett stort fuck you åt penisar och muskler, hade jag nog ännu mer desperat sökt efter saker som kan provocera. Bli transa, fejka homosexualitet, you name it. Jag behöver min dos av anti-maleness, men tror att det viktigaste i kampen mot genussamhället snarare är att skapa en personlighet som är oberoende av könsstrukturer.
På ett sätt kan jag därför uppleva att transsexuella är större slavar under könsnormerna än några andra. Genom att inte kunna leva med sin könstillhörighet, erkänner och accepterar man ett samhälle som definierar människor efter kön. Jag dömer ingen transsexuell, och förstår hur skadande det kan vara för en person som är otrygg med att leva upp till samhällets förväntningar på en man/kvinna. Allt jag försöker säga är att det är fruktansvärt att trycket på hur kvinnor och män ska bete sig är så stort, att man hellre byter kön och adapterar sig till det andra könets normer än att skita i vilket könsorgan man har och leva som den INDIVID man är. Återigen ser jag inget problem med transexualitet, jag menar bara att vi i ett samhälle där könen inte definierar oss inte skulle behöva att man anpassar sitt kön efter ens personlighet.
Även jag behöver arbeta med detta. Jag är varken någon muskelbyggare eller dragshow-artist, men lever i en värld där folk gärna vill bedöma personer utifrån hur de lyckas leva upp till en förväntad könsroll. Min förhoppning, och mitt mål, är nu varken att bli en karlakarl eller att gå emot den traditionella killen. Det är att stiga över könsbenämningarna, och uppfattas som en person.
Aideu mes copains!
Egentligen är detta ironiskt. Jag har aldrig definierats eller uppfattas av min omgivning som en "fjolla" eller "bög", möjligtvis på grund av mitt djuprotade intresse av hormondränkta actionspel (som jag senare år rannsakat något). Kanske spelade faktumet in att jag gick på en rätt individualistisk grundskola i 10 år, som hade en högre toleransnivå än jag kan tänka mig på många andra högstadier.
Trots detta, kunde jag aldrig känna mig helt trygg i vår genusvärld. Detta eskalerade i tonåren, när jag inte längde bara kunde ses på som en gamer eller nörd. Jag blev väldigt principfast av mig, vissa skulle kanske kalla det moraltant, och tog tydligt avstånd från fördomar. Mina intressen utvecklades, och jag kände mig mer och mer malplacerad i mitt kön. I efterhand kan jag inte riktigt förstå varför just könet var problemet; "intelektuella" intressen och karaktärsdrag är det ju oftast männen som dominerar över i samhället ändå. Kolla bara en lista över de största författarna eller filosoferna; tänkande, djupsinniga MÄN. Men ändå utvecklade jag en ambivalent relation till mannen som kön, och samtidigt som jag osäkert vile bli sedd som en MAN, växte ett starkare behov. Detta behov var att distansera sig från mansnormen, avfärda mars och testosteron och allt vad det heter.
Detta håller i sig än idag. Nuförtiden kan jag ofta nästan ge mig själv inre pluspoäng när jag fnissar ljust eller slänger mig med något anglosaxiskt ord (typ adorable). Idag så log jag inombords när jag satte på Kate Bush i iPoden. Här går jag, man, och lyssnar glatt på "Hounds of Love".
Samtidigt inser jag mina begränsningar även på detta området. Ville jag helt och hållet störta mansnormen och räcka ett stort fuck you åt penisar och muskler, hade jag nog ännu mer desperat sökt efter saker som kan provocera. Bli transa, fejka homosexualitet, you name it. Jag behöver min dos av anti-maleness, men tror att det viktigaste i kampen mot genussamhället snarare är att skapa en personlighet som är oberoende av könsstrukturer.
På ett sätt kan jag därför uppleva att transsexuella är större slavar under könsnormerna än några andra. Genom att inte kunna leva med sin könstillhörighet, erkänner och accepterar man ett samhälle som definierar människor efter kön. Jag dömer ingen transsexuell, och förstår hur skadande det kan vara för en person som är otrygg med att leva upp till samhällets förväntningar på en man/kvinna. Allt jag försöker säga är att det är fruktansvärt att trycket på hur kvinnor och män ska bete sig är så stort, att man hellre byter kön och adapterar sig till det andra könets normer än att skita i vilket könsorgan man har och leva som den INDIVID man är. Återigen ser jag inget problem med transexualitet, jag menar bara att vi i ett samhälle där könen inte definierar oss inte skulle behöva att man anpassar sitt kön efter ens personlighet.
Även jag behöver arbeta med detta. Jag är varken någon muskelbyggare eller dragshow-artist, men lever i en värld där folk gärna vill bedöma personer utifrån hur de lyckas leva upp till en förväntad könsroll. Min förhoppning, och mitt mål, är nu varken att bli en karlakarl eller att gå emot den traditionella killen. Det är att stiga över könsbenämningarna, och uppfattas som en person.
Aideu mes copains!
We are only wanting freedom
Det var fullmåne idag. Moln omringade detta demoniska men ack så förföriska klot. Denna vy såg jag från Frösön, strosandes mot busshållplatsen. Detta påminde mig om hur livet ibland kan vara som en film.
Fast ska jag vara ärlig så har mitt lov i övrigt inte varit särskilt filmiskt eller spännande. Jag har praktiskt taget gjort allt i min makt för att göra denna sportens vecka så osportig som möjligt, vilket primärt inneburit att lyssna på LP-skivor, penetrera björnars skallben i "Red Dead Redemption" och försöka lära mig diverse vänsterpolitikers uttalanden.
Den enda genre som skulle matcha dessa scenarion vore väl något TV 5-program lett av Gry Forsell med målet att få ut nördar i skidbacken. Då jag dock inte vill medverka i banala underhållningsprogram låter jag den möjligheten vara. Gry Forsell skulle antagligen bara utsätta mig för något grymt mandomsprov.
"Nu ska Edvin Ek från Östersund få ragga för första gången, vi har satt ut tre tjejer på banan. Vi får hoppas att han väljer väl, en av dem kommer gå hela vägen med honom!".
Publiken skrattar, det här är ju en möjlighet för denne tönt att få någonting VÄRDEFULLT att minnas från tonåren! Jag skrattar inte. Jag vill ju hellre sitta här vid min musikhörna och luuuuukta på vinylerna!
Nej, Hovdeliftarna, okänsligt könsumgänge och melodifestivalen lämnar jag åt de inskränkta själarna i vårat land. Istället har jag haft nöjet att kolla på en hel del trevliga filmer. Den som lämnaste det starkaste intrycket var "Fogden Sansho" från 1954. Detta Japanska mästerverk i regi av Kenji Mizoguchi handlar om allt annat än ejakulationer och europop! I 1100-talets Japan får kvinnan Tamaki och hennes två bar Zushio och Anju se människans inneboende mörker, när hon och barnen blir kidnappade och separeras från varandra. Barnen blir sålda som slavar och modern Tamaki tvingas jobba som prostituerad. Hur kan människan vara så grym?
"Fogden Sansho" är en minst sagt sorglig berättelse, där en värld utan respekt för andra människor skildras. Slavdrivaren Sansho är en vidrig jävel, med utspretande skägg och vana att brännmärka sina slavar när de försöker fly. Samtidigt finns det hopp. Sanshos son, den godhjärtade Taro, blir förtvivlad över sin faders livssyn och stöttar barnen så gott han kan.
Denna film är framför allt fantastisk för att hela berättelsen utgår ifrån en extremt mänsklig synvinkel. "Utan barmhärtighet är människan inte längre mänsklig" säger fadern tilll barnen i början av filmen. Det är svårt att motstrida de orden, framför allt efter att ha sett filmen.
Trots att detta verk har flera år på nacken och skildrar en nästan 1000 år gammal värld, är den fortfarande aktuell. Under de senaste månaderna har jag hört alltifrån saker som att man inte behöver bry sig om folk från andra världsdelar, till att invandrare i Sverige står under de "ursvenska" invånarna. Det är i såna här stunder jag bara skulle vilja hålla upp ett finger högt i luften, hyscha min omgivning och lägga "Fogden Sansho" i deras famnar och skrika: "Gå HEM, SE FILMEN OCH GRUNNA ÖVER VAD DEN HAR ATT SÄGA!".
Tyvärr kan nog denna filmen vara lika meningslös som argument om medmänsklighet och jämlikhet. I slutändan är det något man måste lära sig själv, om det så är genom att se på Japansk film som att dansa till Björn Ranelid. Hoppas att du lär dig den läxan.
Fast ska jag vara ärlig så har mitt lov i övrigt inte varit särskilt filmiskt eller spännande. Jag har praktiskt taget gjort allt i min makt för att göra denna sportens vecka så osportig som möjligt, vilket primärt inneburit att lyssna på LP-skivor, penetrera björnars skallben i "Red Dead Redemption" och försöka lära mig diverse vänsterpolitikers uttalanden.
Den enda genre som skulle matcha dessa scenarion vore väl något TV 5-program lett av Gry Forsell med målet att få ut nördar i skidbacken. Då jag dock inte vill medverka i banala underhållningsprogram låter jag den möjligheten vara. Gry Forsell skulle antagligen bara utsätta mig för något grymt mandomsprov.
"Nu ska Edvin Ek från Östersund få ragga för första gången, vi har satt ut tre tjejer på banan. Vi får hoppas att han väljer väl, en av dem kommer gå hela vägen med honom!".
Publiken skrattar, det här är ju en möjlighet för denne tönt att få någonting VÄRDEFULLT att minnas från tonåren! Jag skrattar inte. Jag vill ju hellre sitta här vid min musikhörna och luuuuukta på vinylerna!
Nej, Hovdeliftarna, okänsligt könsumgänge och melodifestivalen lämnar jag åt de inskränkta själarna i vårat land. Istället har jag haft nöjet att kolla på en hel del trevliga filmer. Den som lämnaste det starkaste intrycket var "Fogden Sansho" från 1954. Detta Japanska mästerverk i regi av Kenji Mizoguchi handlar om allt annat än ejakulationer och europop! I 1100-talets Japan får kvinnan Tamaki och hennes två bar Zushio och Anju se människans inneboende mörker, när hon och barnen blir kidnappade och separeras från varandra. Barnen blir sålda som slavar och modern Tamaki tvingas jobba som prostituerad. Hur kan människan vara så grym?
"Fogden Sansho" är en minst sagt sorglig berättelse, där en värld utan respekt för andra människor skildras. Slavdrivaren Sansho är en vidrig jävel, med utspretande skägg och vana att brännmärka sina slavar när de försöker fly. Samtidigt finns det hopp. Sanshos son, den godhjärtade Taro, blir förtvivlad över sin faders livssyn och stöttar barnen så gott han kan.
Denna film är framför allt fantastisk för att hela berättelsen utgår ifrån en extremt mänsklig synvinkel. "Utan barmhärtighet är människan inte längre mänsklig" säger fadern tilll barnen i början av filmen. Det är svårt att motstrida de orden, framför allt efter att ha sett filmen.
Trots att detta verk har flera år på nacken och skildrar en nästan 1000 år gammal värld, är den fortfarande aktuell. Under de senaste månaderna har jag hört alltifrån saker som att man inte behöver bry sig om folk från andra världsdelar, till att invandrare i Sverige står under de "ursvenska" invånarna. Det är i såna här stunder jag bara skulle vilja hålla upp ett finger högt i luften, hyscha min omgivning och lägga "Fogden Sansho" i deras famnar och skrika: "Gå HEM, SE FILMEN OCH GRUNNA ÖVER VAD DEN HAR ATT SÄGA!".
Tyvärr kan nog denna filmen vara lika meningslös som argument om medmänsklighet och jämlikhet. I slutändan är det något man måste lära sig själv, om det så är genom att se på Japansk film som att dansa till Björn Ranelid. Hoppas att du lär dig den läxan.
"Stand up and fight, for you know we are right, we must strike at the lies that have spread like disease through our minds"
Santa Lucia
"Ajajaj, är stackar'n så förvirrad att han inte fattar att det inte är den 13:e December?". Nejdå, helt borta är jag inte (även om jag trodde att idag var lördag tills typ nu ^^ ). Anledningen att jag refererar till Lucia, är för att det är aktuellt med länstidningens Luciatävling. Jämtlänningarna vältrar sig i valet av helgonmimik, det är ju trots allt denna lucia som skall representera vårat vintriga landskap.
När jag idag var vid rådhuset för att höra mina supersystrar sjunga med sina körer, uppenbarade sig också dessa entusiastiska kandidater till årets luciatävling mot slutet av "showen" (körerna hade sjungit näsan alla låtar). Upp stiger sju stycken tjejer, som jag inte alls tänker klaga på som personer, varför skulle jag ens överväga det?
Nej, det som stör mig, är hur denna tävling är så fixerad på våra sociala normer. Utan att egentligen döma någon, har jag kommit på ett problem med inte bara denna, utan de flesta luciatävlingarna i Sverige: Det är bara kvinnor som varit kandidater.
Och vad är det som är så konstigt med det då? Lucia var ju för guds skull en kvinna, då kan väl inte en man gestalta henne?! Vi snackar ju trots allt kristen tradition här!!! Ja, jag fattar dessa argument, men kan ändå inte undgå att tycka att det är tråkigt att hela luciagrejen ska vara så könsfixerad. Killar är stjärngossar, tjejer är tärnor, osv, osv. Det verkar som att alla gestaltningar av roller är begränsade till könet man ska gestalta, med andra ord är könet intressantare än personen.
Jag minns exempelvis i början av högstadiet, när jag och ett par till killar skulle klä ut oss i kjol och blus på skolavslutningen, mest som en kul del av showen. Lärarstyrelsen ansåg dock att det skulle "kunna uppröra äldre i publiken", varpå vi fick ha kläder anpassade för den traditionella mansnormen.
Precis så här känns lucian. Ja, jag vet att Lucia var en kvinna, men varför skulle inte en man kunna gestalta Lucian, precis som en tjej skulle kunna gestalta jultomten? Lucia är trots allt en form av teater, en konstart där det är uttrycket och inte de naturvetenskapliga reglerna som gäller.
"Vi vill inte ha någon fåfäng fjolla som förstör det fina med juletiden". Varför skulle det vara mer "fjolligt" än om valfri tjej gör exakt samma sak, det handlar om ett vitt skynke och ljus på huvuden juh! För mig går julen ut på att värdera alla människoliv, oavsett kön, tro eller någonting annat.
Då denna fråga knappt ens har lyfts, kan jag knappast döma någon för detta fenomen. Det ligger ju dock mycket social kontroll bakom att det aldrig har kommit upp. Just därför känner jag just nu en så stark vilja att ställa mig upp, med händerna i luften och skrika "Kvinna som man, alla kan luciarollen ta an!"
När jag idag var vid rådhuset för att höra mina supersystrar sjunga med sina körer, uppenbarade sig också dessa entusiastiska kandidater till årets luciatävling mot slutet av "showen" (körerna hade sjungit näsan alla låtar). Upp stiger sju stycken tjejer, som jag inte alls tänker klaga på som personer, varför skulle jag ens överväga det?
Nej, det som stör mig, är hur denna tävling är så fixerad på våra sociala normer. Utan att egentligen döma någon, har jag kommit på ett problem med inte bara denna, utan de flesta luciatävlingarna i Sverige: Det är bara kvinnor som varit kandidater.
Och vad är det som är så konstigt med det då? Lucia var ju för guds skull en kvinna, då kan väl inte en man gestalta henne?! Vi snackar ju trots allt kristen tradition här!!! Ja, jag fattar dessa argument, men kan ändå inte undgå att tycka att det är tråkigt att hela luciagrejen ska vara så könsfixerad. Killar är stjärngossar, tjejer är tärnor, osv, osv. Det verkar som att alla gestaltningar av roller är begränsade till könet man ska gestalta, med andra ord är könet intressantare än personen.
Jag minns exempelvis i början av högstadiet, när jag och ett par till killar skulle klä ut oss i kjol och blus på skolavslutningen, mest som en kul del av showen. Lärarstyrelsen ansåg dock att det skulle "kunna uppröra äldre i publiken", varpå vi fick ha kläder anpassade för den traditionella mansnormen.
Precis så här känns lucian. Ja, jag vet att Lucia var en kvinna, men varför skulle inte en man kunna gestalta Lucian, precis som en tjej skulle kunna gestalta jultomten? Lucia är trots allt en form av teater, en konstart där det är uttrycket och inte de naturvetenskapliga reglerna som gäller.
"Vi vill inte ha någon fåfäng fjolla som förstör det fina med juletiden". Varför skulle det vara mer "fjolligt" än om valfri tjej gör exakt samma sak, det handlar om ett vitt skynke och ljus på huvuden juh! För mig går julen ut på att värdera alla människoliv, oavsett kön, tro eller någonting annat.
Då denna fråga knappt ens har lyfts, kan jag knappast döma någon för detta fenomen. Det ligger ju dock mycket social kontroll bakom att det aldrig har kommit upp. Just därför känner jag just nu en så stark vilja att ställa mig upp, med händerna i luften och skrika "Kvinna som man, alla kan luciarollen ta an!"
Fint och vackert, men vore det verkligen mindre vackert om en man gjorde detta?
