Vi ses igen!

Kärleken är något väldigt fascinerande. Några naturnördar skulle väl nu kunna komma med den klassiska kommentaren att "det bara har med inbyggda hjärnimpulser att göra, det är endast kemi blablablabla". Jag säger - allting kan inte förenklas till formler och ekvationer! Kärleken är enligt min uppfattning mer än djuriska instinkter. Men vad är det då?

August Strindberg är en av de mer pessimistiska, men samtidigt mest fascinerande debattörerna inom detta område. I sin novellsamling "Giftas" ger han oss med sin bitska ton och svarta humor en dos tragiska historier som framför allt slår hål på äktenskapet och monogamin. Bilden Strindberg ger är komplex - han förkastar inte helt idén om att äkta kärlek kan finnas, men han visar på problem i hur vi förhåller oss till den i samhället. I en novell beskriver han till exempel om hur ett avdankat gift par får ny glöd när maken är på arbetsresa. Han börjar skriva passionerade kärleksbrev till frun, precis som han gjorde när de först träffades. De bestämmer för att göra en helgtripp tillsammans, bort från barnen och familjelivet. När de väl sätter planen i verket blir saker dock inte som tänkt. Passionen finns inte där längre. Det slutar med att de åker hem och fortsätter leva ett torrt äktenskap.

Den här novellen, och de 29 andra som utgör "Giftas", öppnade personligen upp ögonen för mig väldigt mycket. Jag tror att Strindberg menar att kärleken är en kraft som genomsyrar världen, men som stryps av traditioner och föreställningar om hur den bör te sig. På detta sättet är Strindberg en av de mest progressiva tänkarna om kärleken.

Jag tror också att en effekt av vårt alltmer individualiserade samhälle är att kärleken riktat sig väldigt mycket mot en själv. Man uppmuntrar helt enkelt narcissism. Du definieras utifrån egna värden, hur du klär dig, vilka åsikter du har, sättet du pratar på. I denna ideologi har man mycket tappat förståelsen för att på riktigt suga sig in i en annan människa och vekrligt älska denne.

Det tydligaste exemplet på denna narcissismen är något som många män verkar falla in i. Killar kan applicera egenkonstruerade ideal av drömtjejen/killen på en person de knappt eller inte ens alls känner. Trots att de lurar sig själv att kärleken handlar om den personen, är det egentligen bara ett förtvivlat försök att få sin egen världsbild bekräftad utanför en själv. Lite egoistiskt på ett sätt.

Men jag tror samtidigt på den sanna kärleken, det ska jag vara ärlig med. När man som människa inte låter sig styras av samhällets förväntningar alltför hårt, och vågar gå utanför oss själva, kan kärleken vara något fint. Men det handlar om ödmjukhet. Att inte förinta någon annan, eller att förlora sig själv, utan om att ömsesidigt ha ett utbyte och komplettera varandra.

Med det sagt vill jag också rikta en känga mot den "new age"-iga synen på kärlek som en kollektiv orgie. På samma sätt som jag är kritisk mot giftermålet och normerna kring parbildning, tycker jag att pratet om att helt utan förpliktelser älska allt och alla är som en kärlekens anarki. Kärleken är den djupodlad, personlig känsla. Jag tror inte att man älskar alla kroppar man möter, utan att kärleken grundar sig i att man hittar någonsom blir viktig för livet man lever. Att dela med sig av en sån djup känsla blir därför lite annorlunda än den med vänskap (som egentligen är lika djup). Men kärleken är mer pulserande, mer intensiv. Jag är medveten om att det inte behöver vara så, men jag vill ändå dra en skiljelinje mellan vänskap och kärlek. Kärlek är mer galet. Ja, där har vi ordet.

Kärlek är galenskap, egentligen. Varför skulle det annars kunna driva folk till att offra livet eller begå mord? Och en sån galen känsla kan bli problematisk att släppa tyglarna helt löst om.

Missförstå mig rätt, jag dömer ingen som tycker att det funkar att älska i plural. Men generellt tror jag att kärleken, som likt örnen svävar över alla andra känslor, måste hanteras med varsamhet just för att den är så speciell. De som dock klarar att flyga den mellan olika berg och dalar, och är kapabla att fullt ut leva i öppna förhållanden, ska självklart också göra det.

Jag låter Gang of Four avrunda dessa grubblerier med ett väl valt citat som behandlar förvirringen och tvetydigheten kärleken som begrepp fått i det moderna samhället:

"Your kiss so sweet, your sweat so sour, sometimes I'm thinking that I love you, but I know it's only lust"