Vi ses igen!

Det är baseball-match. En hammondorgel spelar ljudligt, publiken står förväntansfullt kring banan. I mitten går en präst. Han viftar med händerna, får igång stämningen bland åskådarna. Jag sitter på främsta raden och undrar vad han har där att göra. Flera andra präster går omkring och gör samma sak.

Efter att ha vaknat med denna bilden i huvudet vet jag inte vad jag ska tänka om mig själv. Är helt ointresserad av sport, i synnerhet baseball. Tänker sällan på präster.

Senare, när jag kom hem från skolan idag, var det oundvikligt att jag skulle somna igen (var uppe svinsent igår yolo ju). Här tog drömmen en annan karaktär. En fransk gammal konstnärsgubbe hade en konstskola i ett lustigt hus. Han påpekade vikten av att vara god och ärlig i det man gör, en fin person. Vi elever skulle leta efter saker i naturen och förklara människans öde med hjälp av dem.

Sen vaknade jag igen.

Vad fan vill mitt undermedvetna mig? Handlar det om att vi i vår värld förlorat äkthet (prästen säljer ut sig på bästa sändningstid, konstnären försöker depserat lära några ungdomar om empati)? Eller försöker dessa uppmana mig att, likt sporten eller konsten, ta steget jag inte hitills förmått mig att göra?

Samrtidigt kan man ställa sig kritisk till alla övertolkningar av drömvärlden. Läser just nu Erica Jongs feministklassiker "Rädd att flyga". Förutom att diskutera om äktenskap, fri sexualitet och manlig dominans är den väldigt kritisk till Freud och psykoanalysen, som är grunden till mycket av drömtolkandet vi håller på med idag.

Bäst är det när Jong driver med psykoanalytikers sätt att se på saker; om en kvinna drömmer om att hon har gipsat ben efter en skidolycka, skulle psykoanalytikern förmodligen förklara detta med att hon genom detta strävar efter att bli man, och nöjt visar upp fallossymbolen som det gipsade benet är.

Ibland kan jag tycka att den verkliga världen är ännu mer komplicerad att hantera. Min drömvärld är ju ändå bara min konstruktion, och även det absurda i den är skapat av mig själv och kan därför bemästras. Svårare blir det att försöka sätta sig in i det andra gör. Signaler som kan vara svårt att veta om de faktiskt är menade eller bara intolkade av mig. Jag är inte helt dum på psykologi, så ambivalensen och förrvirringen som människor består av är något jag är van vid att tolka. Men ibland kan även en aspirerande kognitiv terapeut brista.

Kanske är det där drömmarna hjälper till? Snarare än att förvirra ger de klarhet. Eller så hade Erica Jong en poäng. Jag får sova på saken.

Jag var på en konstutställning i Falun idag. Det som fatsnade var inte direkt konstverken, utan en lapp som hängde alldeles vid entrén. På flera rader stod det "Before I die I want to..." Meningen var att man skulle färdigställa meningen med sin egna tanke om vad man vill göra med sitt liv. Svar som "gifta sig", "rädda miljön" och "bekämpa cancer" var vanligt förekommande. Själv blev jag dock, trots det viktiga i dessa budskap, lite ställd. Är livet inte mer än att bilda familj och hoppas att allt blir fint och bra?

Hur hittar man livets sanna essens? Jag har sökt bland människor, filmer, miljöer, böcker, skivor, TV-spel. Genom filosofin, samhällsvetenskapen och psykologin. Genom allt detta har jag kommit långt på vägen. Men jag söker fortfarande.


Jakten på de där ögonblicken när något biter sig fast, och i bettet tar en tugga av en. Mötena som får dig att tappa hakan, fattningen, kontrollen och på kuppen skriva om din programmering med ett par tecken. Händelserna som innebär att du tvingas omdefiniera dig själv.


Jag bidrog själv med ett svar på "Before I die I want to..." Efter lite betänketid skrev jag med ett bestämt tag om kulspetspennan mitt budskap.


"Before I die I want to fuck myself over and over, all over again"


Antingen ser ni detta som den ultimata symbolen för självtillfredsställelse och narcissism - att vara så egenkär att man bara vill njuta av sin egen härlighet i någon absurd schizofren orgasm.


Det går också at tolka på ett annat sätt. Tanken att ge sig själv fingret, och överge sig själv. Om och om igen. Att aldrig fastna i ett ögonblick. Skriva om historien om sig själv.


Det är intressant att två så extrema motsatser kan tolkas in i samma mening. Och det säger rätt mycket om världen vi lever i.

Raskt
Rask takt
Stampa afrikatempo
Rytmiskt
Rasistiskt
Den trummande mannen kolonin såg
Var egentligen en människa, på eget bevåg
Men det väl alla idag
Så alla är bra
Och inte mycket mer kan sägas

Nöjd
med det mesta
Låt mig dig inte fresta
Filmen var ok
Killen var snygg
Feminist javisst
Men killen var snygg
Även den medvetna slukar män neddränkta i Sprite

Oskulden ska inte bevaras, inte förvaras
Du är fri, du är smart, du är medveten
Du knullar med nöjesindustrin
Med sönderfrätna Coca Cola-tänder, glänsande av colgate-tandkräm, blått mensblod
Alla lever som de vill
Alla väljer Disneyland och sväljer amfetamin
Man klarar sig om man vill, eller har i alla fall levt livet

Sexismen värsta ismen
Iscensätta konsten naken
Bli förnedrad för din kropp
Den utnyttjas
Du revolterar
Protesterar
Med din kropp
För Hollywood och väst är fritt, naken är vaken
Kristna högern har fel, religion är en pest är skit
Förutom islam då sparkar man nedåt, det vill säga om man ser sig stå över och kvinnor bär burka även mot manförtryck men det är inte alltid så om inte det har med högern påklätt med vänstern rasister naket att göra

Svårt att avgöra

Men brudhud är ändå najs om du gör det som du själv vill inte för männens skull i revolt mot männen utan männen varför nämner jag männen? 140 tecken om varför bilder på sig själv är egoistiskt

Vi ska dö i fritösolja du och jag
Bättre än de andra jävlarna
Man är tjock som smal, lång som kort, utsidan spelar ingen roll
Personliga preferenser finns inte du är fin som du är
Du har koll

Jag kan inget om nån annan säga
Alla vet bäst, mest jajamen
Förutom de som blivit dumma igen
Det är en lång väg att gå för att kunskap nå
Men när du är över har du full kontroll
Full koll, vissa spelar dur och andra spelar moll
det står på din paroll
Röstat rätt och med vett satt på sig passande etikett

Nu är du inte längre en slav i Sonys skugga
Fritt sug, fritt svälj, fritt vad du ska tugga
USA, USA, Sverige, USA, USA, USA, USA, Sverige, Storbritannien, USA, USA, USA, USA, USA, USA, USA, Sverige, USA, Frankrike, USA, USA

Urvalet är här personligt
Sansen på högsta nivå
Arbeta mer med andra

Du vet själv var du ska stå

Lyssnar på Kraftwerks debut, låter den hypnotiska basgången och flöjtspelet sätta takt på fantasin. Det är intressant hur krautrock, till skillnad från den mesta progressiva rocken, låter helt och håller tidlös. Nu gillar jag prog ändå, men det här inte en lika aktuell ljudbild idag som då. Men krautrocken står över detta, tidens tand biter inte på den tyska experimentsmusiken.

Min morbror har fått jobb - i Uppsala. Fascineras över hur snabbt livet helt kan ställas om för någon, och är väldigt glad över detta.

Själv har jag ett år kvar innan Uppsala, Linköping, eller Stockholm ens är på tapeten. Egentligen är jag väldigt sugen på att flytta ifrån Östersund nu. Det är en stad jag tycker om, men tanken att etablera sig på nytt, helt förutsättningslös, är väldigt lockande. Jag är i alla fall glad att spendera vad som förmodligen blir mitt sista år i Östersund med så bra vänner. Vänner som ibland är så fina att jag bara vill ge dem en medalj, alternativt en salt och blandat-påse.

Blev igår klar med filosofiuppgiften. Två nätter har förstörts av denna svårskrivna rapport, men när jag 2:00 klickade på skicka-knappen kände jag att det var mödan värt.

Idag hade jag människans språk. På sätt och vis är detta veckans roligaste lektion, att som 3:a komma in och mötas av alla förstaårsgymnasister.

Imorgon bär det av till Falun igen. På sätt och vis är detta topparna varje månad, det som håller igång en och motiverar en att fortsätta.

Skrev för ungefär 90 minuter sen klart min filmkrönika. Takeshi Kitano är temat. En regissör som på senaste tiden bara växt för mig. Efter att ha sett om Hana-Bi är det svårt att begära någonting mer för stunden. En otroligt filosofisk och deterministisk film, där en rullstolsbundens kamp mot depression varvas med den sköna historien om hur före detta polisen Nishi och hans dödssjuka fru åker mot norra Japan för att fly, eller kanske snarare möta, det oundvikliga slutet.

Nu måste jag väl ändå sova. Lite sömn behöver man ju. Trots allt.

Du är vad du väljer
Valet är ditt
Du är på marknaden i torgets mitt
Fem män har sanningen, i var mans pamflett
Bara du väljer, så väljer du rätt

Du är vad du var, det du gjorde och sa
Du kan fylla på arket, det är fortfarande samma blad
Och allt det du gör har du gjort, det finns skäl
Det kan härledas, tolkas
Försök inte
Historien är skriven, den skriver sig själv
Med historia i baktanken

Du är vad du gör, men du är ingenting
Alla dina handlingar, alla, de är motsträviga
Du gör ej vad du tänker, du tänker vad du ska göra
Lika medveten framåt som bakåt
Sträckt mellan dessa
En lång linje, röd linje, dödfödd

Du är som jag är och vi två är en
Två blad ur samma uppslag
De smetar av sig på varandra
Oskiljbara från varandra
Två sidor, som kunde blivit egna böcker
Det är inte deras saga

Du är i mitt hjärta, i min hjärna
Förmodligen genom satelitsignaler
För 299 kronor i månaden
I ett avtal på 6 månader
Det hör lite till att jag aldrig kommer närmre än så
Elektriska impulser i ett halvår
Inget som rör, en annans drama
Man kan alltid tro att man är med

Du förändrade mig
Att inte förändras
Jag vet när man ska backa ur

Du har svaret därborta
Långt bort, inifrån
Små steklar som vill in i dig
Knäktar som försvarar
Inget går att svara

Du är vad som behövs
Rätt på rätt plats, en last på fel plats
Platsen spelar inte alltid någon roll
Det bara råkar bli så
Vem som är konsumenten, arbetsgivaren
Vem som sätter agendan, plats, tid, kanal, frekvens

Du är som du ser dig själv
I ljus, i mörker, i kvadrat
Höjden av det basala

Du är eller inte
Mig kvittar det
Du kommer i många förklädnader
Du tog mig till slut

Du får inte lämna mig i den här sitsen
På golvet utan stol och ben

Du gjorde mig, jag gjorde mig aldrig fri

Kärleken är något väldigt fascinerande. Några naturnördar skulle väl nu kunna komma med den klassiska kommentaren att "det bara har med inbyggda hjärnimpulser att göra, det är endast kemi blablablabla". Jag säger - allting kan inte förenklas till formler och ekvationer! Kärleken är enligt min uppfattning mer än djuriska instinkter. Men vad är det då?

August Strindberg är en av de mer pessimistiska, men samtidigt mest fascinerande debattörerna inom detta område. I sin novellsamling "Giftas" ger han oss med sin bitska ton och svarta humor en dos tragiska historier som framför allt slår hål på äktenskapet och monogamin. Bilden Strindberg ger är komplex - han förkastar inte helt idén om att äkta kärlek kan finnas, men han visar på problem i hur vi förhåller oss till den i samhället. I en novell beskriver han till exempel om hur ett avdankat gift par får ny glöd när maken är på arbetsresa. Han börjar skriva passionerade kärleksbrev till frun, precis som han gjorde när de först träffades. De bestämmer för att göra en helgtripp tillsammans, bort från barnen och familjelivet. När de väl sätter planen i verket blir saker dock inte som tänkt. Passionen finns inte där längre. Det slutar med att de åker hem och fortsätter leva ett torrt äktenskap.

Den här novellen, och de 29 andra som utgör "Giftas", öppnade personligen upp ögonen för mig väldigt mycket. Jag tror att Strindberg menar att kärleken är en kraft som genomsyrar världen, men som stryps av traditioner och föreställningar om hur den bör te sig. På detta sättet är Strindberg en av de mest progressiva tänkarna om kärleken.

Jag tror också att en effekt av vårt alltmer individualiserade samhälle är att kärleken riktat sig väldigt mycket mot en själv. Man uppmuntrar helt enkelt narcissism. Du definieras utifrån egna värden, hur du klär dig, vilka åsikter du har, sättet du pratar på. I denna ideologi har man mycket tappat förståelsen för att på riktigt suga sig in i en annan människa och vekrligt älska denne.

Det tydligaste exemplet på denna narcissismen är något som många män verkar falla in i. Killar kan applicera egenkonstruerade ideal av drömtjejen/killen på en person de knappt eller inte ens alls känner. Trots att de lurar sig själv att kärleken handlar om den personen, är det egentligen bara ett förtvivlat försök att få sin egen världsbild bekräftad utanför en själv. Lite egoistiskt på ett sätt.

Men jag tror samtidigt på den sanna kärleken, det ska jag vara ärlig med. När man som människa inte låter sig styras av samhällets förväntningar alltför hårt, och vågar gå utanför oss själva, kan kärleken vara något fint. Men det handlar om ödmjukhet. Att inte förinta någon annan, eller att förlora sig själv, utan om att ömsesidigt ha ett utbyte och komplettera varandra.

Med det sagt vill jag också rikta en känga mot den "new age"-iga synen på kärlek som en kollektiv orgie. På samma sätt som jag är kritisk mot giftermålet och normerna kring parbildning, tycker jag att pratet om att helt utan förpliktelser älska allt och alla är som en kärlekens anarki. Kärleken är den djupodlad, personlig känsla. Jag tror inte att man älskar alla kroppar man möter, utan att kärleken grundar sig i att man hittar någonsom blir viktig för livet man lever. Att dela med sig av en sån djup känsla blir därför lite annorlunda än den med vänskap (som egentligen är lika djup). Men kärleken är mer pulserande, mer intensiv. Jag är medveten om att det inte behöver vara så, men jag vill ändå dra en skiljelinje mellan vänskap och kärlek. Kärlek är mer galet. Ja, där har vi ordet.

Kärlek är galenskap, egentligen. Varför skulle det annars kunna driva folk till att offra livet eller begå mord? Och en sån galen känsla kan bli problematisk att släppa tyglarna helt löst om.

Missförstå mig rätt, jag dömer ingen som tycker att det funkar att älska i plural. Men generellt tror jag att kärleken, som likt örnen svävar över alla andra känslor, måste hanteras med varsamhet just för att den är så speciell. De som dock klarar att flyga den mellan olika berg och dalar, och är kapabla att fullt ut leva i öppna förhållanden, ska självklart också göra det.

Jag låter Gang of Four avrunda dessa grubblerier med ett väl valt citat som behandlar förvirringen och tvetydigheten kärleken som begrepp fått i det moderna samhället:

"Your kiss so sweet, your sweat so sour, sometimes I'm thinking that I love you, but I know it's only lust"

Jag älskar Dalarna. Jag älskar de små byarna, som ibland osar nedgång och förfall men charmar med skönhet och gamla trähus. Jag älskar dialekterna, alltifrån falsettgången i Mora till barskheten i Orsamålet. Men mest älskar jag Falun. Staden, och sammanhanget där. På ett sätt är det mitt definitiva hem, samtidigt är jag främmande i min anonymitet. Jag känner Falun, men i Falun känner (nästan) ingen mig. Att smygspana på hipsters i galleri Falan, att promenera längs ån, att cykla upp mot Lugnet med dess skogar, parkeringar och idrottsplaner.

Jag älskar till och med att sitta på buss i sju timmar, med den trygga lilla gubben från Älvdalen som chaffuör. Han pratar alltid med den lille pojken som åker mellan Sveg och Orsa. De sätter alltid in en extrabuss på fredagarna. Det är många som delar min resa neråt Jämtland. Och vidare. Invandrare som hoppar av i Svenstavik och Åsarna. Enbarnsmorsan som pratar gamla folkhögskoleminnen i telefon på vägen från Mora till Falun.

Det är en speciell känsla det där. Att vara här och där, på väg. Lite mitt emellan. Upp och ner, trippandes mellan landskapen. Ens familj lever nu sin vardag 40 mil ifrån där jag lever min. Därför är det alltid lika fint att träffa på mina småsyrror, vara med när de pekar och berättar om var och en på deras klassfoton. Baka amerikanska pannkakor med kakao i. Hjälpa till att fixa Daft Punk-ringsignal åt minstingen.

Det har nu gått en månad sen jag började skolan igen. Det kommer att pågå i nio månader till, sen är det slut. Och tills dess kan jag acceptera - och faktiskt njuta - av att leva i två världar samtidigt. En värld i staden där jag växt upp, som uppfylls av skolan och vännerna. En annan värld i staden där familjen växer och gror.

You get the best of both worlds, som Miley Cyrus skulle ha sagt.

Just nu tänker jag på hur världen faktiskt kan överraska en. Att det bakom hörnet, även om man inte tror det, vilar en överraskning som kommer att förändra en. Denna tanke har kretsat i mig länge. Låt mig förklara.

Vi människor prövar sällan någonting nytt. Oftast gör vi samma saker med samma personer, och behöver aldrig ställas inför en lukt, en syn eller en tanke som inte slagit oss förut.

Men jag har funderat, och insett, att så inte alls behöver vara fallet. Jag känner det i kroppen. Kanske har jag sett för mycket film, där vi lär oss saker som kärlek vid första ögonkastet och hur man på blott en sekund kan få hela sin värld förändrad. Men det hindrar inte mig från att tro. Tro på överraskningen runt hörnet.

Vad väntar då runt hörnet? Jag tror att det är en alldeles fantastisk människa. En person som du av någon anledning inleder en konversation med. Och du märker att du tappar andan, för du hade inte räknat med det här. Du hade inte räknat med att likt en tavla av Jackson Pollock bara splattas ut mentalt.

Jag väntar fortfarande på det här mötet. I mindre skala har jag själv varit med om såna här möten. Kanske har de inte skett med omedelbar verkan, kanske var de inte av lika intensiv grad. Men de bevisar ändå min tes - utan att du vet det kan du faktiskt träffa en person som kommer få dig att tänka nytt.

Så lycka till allesammans, jag är övertygad om att ni kommer att krocka in i er outforskade framtid. Imorgon. Eller i övermorgon. Eller om två månader.

Söker du kommer du ändå till slut att stöta på detta möte. Och gör inte det världen till en lite vackrare plats?

Oh spirit, thou hast leavs't me in anguish and silent despair
Det är väl typ så det börjar?
Känslan, andligheten
Kultiverat optimerat i svunnen tid

Nej vi börjar om
Om
Om igen
Lite så
Upprepar
Upprepar
Upprepar

Tänkte fel
Minimalism är en mekanism
Siffror?
474600981
3,14 pi någonting
Omkretsen på djupet av djupet i matematiken

Jag är grotesk
I blodets rasande vagga styckas lik och fodras skrik
När lemmar lästas och tungor häftas
Jag är vacker
För ditt ljus ställer solen bak i ledet, sänker dimmern i vardagsrummet

Man kan inte göra allt på en gång
Men kanske göra något med en sång
Dop-dobi-doo
Yeah
Depression for confession
Oh yeah
Det var refrängen....

Tystnad är bästa metoden




...

...

Men bara som idé.
Eller om man inte har någon

Meta
Jag är meta
Bara genom att säga att jag är meta
Jag vill inte vara meta
Det här är jag, inte om mig
Inte om det som är om mig
In i den jävla befläckade oändligheten av pastischer, av förbättringar, försämringar, kommentarer på det som varit, det som är
Men inget kommer
Inget kommer

Jag flög upp i pannkakan och ner i grädden, med solen där någonstans
Himlen omfamnar mig ändå, om jag har en chans

Livet ger inte tid, åt en individ
Tiden får själv avgöra vem som ledde och vem som efter sprang
Vila i frid, du sanna individ

Sessionen är slut, jag tackar för mig
Jag är postmodernismens blinda lakej

Hur gjorde man nu?
Jag är matt på intryck, trött på att lyssna efter den rätta färgnyansen
Klarar inte längre att lukta på fågelkvittret, eller hålla tystnaden i min famn
Dun smeker allt jag vet, fågel fenix blev min profet
Återuppstå?
Lära sig på nytt?
Världen är tom på sinnen, vaporiseras med ett ryck

Så hur var det nu?
Höjden av värmen skiftar i hertz
Det sjätte sinnet kom inte till nytta
Förvirringen blir större, mer fjädrar än såhär har jag då aldrig sett maken till
Makan försvann hon också, i en perceptionens skillsmässa

Var det verkligen så?
Säkert?
Askan driver åt olika håll, vägen går från Rom men leder ingenstans
Till Rom
Till spillo
Dit ingen vänder om
Men kan man inte fortsätta blir vägen ändå lång

Vad?
Va?
Har fågeln ens en sång?
Det verkar som den gråter, tårar är på språng
Som blir en flod
Ett hav
Lika vilset för det
Nu vet jag att jag aldrig hade en profet

Det var finbesök i Östersund idag. Kungen och drottningen kom med helikopter till vår lilla vinterstad, och Carl Gustav den XVI höll ett hackigt tal i badhusparken. Det förvånar mig att en person som represneterat Sverige i 40 år inte lärt sig rätt grundläggande retorik, men samtidigt vet jag inte vad jag förväntade mig.

Kungabesöket i Östersund gör mig påmind om två saker. För det första hur meningslös monarkin är. Ett system som inte är förenligt med modern demokrati, och som framför allt är hämmande för personerna som själva föds in i detta sammanhang. Nej, det är inte bra för att det är tradition. Ville man ha kungen som stadschef kunde man i ett val rösta på honom som kandidat. Men det andra jag påminns om är samtidigt viklken liten poäng det är att ta striden mot monarkin. Efter att ha besökt detta evenemang står en sak klar; de flesta är snarare än kritiska väldigt glada att vi upprätthåller monarkin i Sverige. Jag försöker säga att det inte handlar om individen Carl Gustav eller Viktoria, utan om systemets bristfällighet. Men jag tror ärligt talat inte att folk vill lyssna. Och jag finner inte detta som en kamp jag prioriterar högt. Rasism, klasskillnader och sexism är exempel på stora frågor vi har att arbeta med inför framtiden. Där kommer jag att lägga krutet.

Just i fallet med monarkin, tror jag att det kommer att dö ut av sig själv efter ett tag. Och om Sverige inte är redo för det än, kommer jag att kämpa för det som är mer aktuellt, problem som är större. För när det kommer till kritan är kampen om Sverige som republik en principfråga snarare än ett omfattande samhällsproblem.

Knug out.

Det var mycket som gjorde mig arg idag. Så var det. Det beror väl i och för sig på. Vad är mycket? Två saker gjorde mig arg idag, och ibland är det nog så mycket att hantera.

Högerregeringen, som fått flest röster i det Norska valet, kommer nu att samarbeta med Fremskrittpartiet. Ett parti som inte delar samma nazistiska bakgrund som Sverigedemokraterna. Ett parti som inte är fullt så fumliga som Sverigedemokraterna. Ett parti som, oavsett detta, utgår ifrån samma värdegrund. Värdegrunden att vissa människor är mindre lämpliga än andra att vara medborgare i ett land. Tanken att man skapar ett bättre samhälle genom att motarbeta det som är annorlunda. Om man med annorlunda menar människor som inte råkar ha samma kulturella bakgrund som infödda Norskar.

Rädsla. Samma rädsla som fick Anders Behring Breivik att för två år sedan mörda dussintals ungdomar. Fremskrittpartiet kommer inte att utföra ett terrordåd. Men drivkraften i skräck inför det obekanta är densamma, den som kostade oskyldigt blod på det där sommarlägret i Utöya. Nu är det bara blodiga tårar som rinner ner för alla som naivt trodde att Norge skulle ta avstånd från såna värderingar. Men högern kommer att samarbeta med Fremskrittpartiet.

I det här läget kan jag i alla fall finna tröst i Sverige. Fredrik Reinfeldt har inte en enda gång från det att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen kompromissat med dem. Han för kampen mot hatet med järnhand, och tvekar inte att gå på hårt när det behövs. Att alliansen driver en politik jag ställer mig emot i många avseenden är sen en annan sak, jag är i alla fall stolt över att högern i Sverige står upp för jämlikheten.

Någonting annat som gjorde (och ofta gör) mig frustrerad var när IQ-test började diskteras i klassen. Som tur är går jag i en klass där man tar fasta på mänskliga värden, och vet att människan är mer än ett mätbart värde. Det hindrar dock inte mig från att provoceras av IQ-testet som fenomen. Ett försök att definiera och klassificera människors intelligens. Att sätta värde på någon. Jag kan inte komma ifrån att tycka att det är obehagligt vilken genomslagskraft IQ har i samhället, då det ständigt tas upp. Personen x har såhär mycket i IQ. Jag kan bara sucka åt vetenskapens tafatthet i att tro att allt kan graderas. Hur ska ett IQ-test kunna säga någonting om intelligensen hos en vemodig polis med författardrömmar i Österrike, eller om en ung tjej från en japansk bergsby som fått klara sig själv efter att hennes föräldrar omkom i en olycka? Har man tro i människan så möter man den i all sin skönhet och skitighet, man kan se att intelligens inte bara handlar om hur lätt man räknar algebra eller hur många prestigefyllda böcker man har läst.

Som tur var gjorde den här dagen mig också glad. Framför allt när jag inser vilka bra och fina människor som finns omkring mig, som går att leka Phoenix Wright och diskutera "coola killars" failighet med. Jag tackar också Boris, som sätter ton på denna nattens fingerknattrande med albumet Pink. Metal som till skillnad från det mesta i samma genre har en cool attityd som genomsyrar musiken. Inga growlande mutanter här inte, bara tre tuffa japaner som med elegans drar in lyssnaren i en drösig värld. Åh, och skivans tre första låtar är ungefär allt jag kan begära av livet just nu.

Farewell.