Vi ses igen!

Det är baseball-match. En hammondorgel spelar ljudligt, publiken står förväntansfullt kring banan. I mitten går en präst. Han viftar med händerna, får igång stämningen bland åskådarna. Jag sitter på främsta raden och undrar vad han har där att göra. Flera andra präster går omkring och gör samma sak.

Efter att ha vaknat med denna bilden i huvudet vet jag inte vad jag ska tänka om mig själv. Är helt ointresserad av sport, i synnerhet baseball. Tänker sällan på präster.

Senare, när jag kom hem från skolan idag, var det oundvikligt att jag skulle somna igen (var uppe svinsent igår yolo ju). Här tog drömmen en annan karaktär. En fransk gammal konstnärsgubbe hade en konstskola i ett lustigt hus. Han påpekade vikten av att vara god och ärlig i det man gör, en fin person. Vi elever skulle leta efter saker i naturen och förklara människans öde med hjälp av dem.

Sen vaknade jag igen.

Vad fan vill mitt undermedvetna mig? Handlar det om att vi i vår värld förlorat äkthet (prästen säljer ut sig på bästa sändningstid, konstnären försöker depserat lära några ungdomar om empati)? Eller försöker dessa uppmana mig att, likt sporten eller konsten, ta steget jag inte hitills förmått mig att göra?

Samrtidigt kan man ställa sig kritisk till alla övertolkningar av drömvärlden. Läser just nu Erica Jongs feministklassiker "Rädd att flyga". Förutom att diskutera om äktenskap, fri sexualitet och manlig dominans är den väldigt kritisk till Freud och psykoanalysen, som är grunden till mycket av drömtolkandet vi håller på med idag.

Bäst är det när Jong driver med psykoanalytikers sätt att se på saker; om en kvinna drömmer om att hon har gipsat ben efter en skidolycka, skulle psykoanalytikern förmodligen förklara detta med att hon genom detta strävar efter att bli man, och nöjt visar upp fallossymbolen som det gipsade benet är.

Ibland kan jag tycka att den verkliga världen är ännu mer komplicerad att hantera. Min drömvärld är ju ändå bara min konstruktion, och även det absurda i den är skapat av mig själv och kan därför bemästras. Svårare blir det att försöka sätta sig in i det andra gör. Signaler som kan vara svårt att veta om de faktiskt är menade eller bara intolkade av mig. Jag är inte helt dum på psykologi, så ambivalensen och förrvirringen som människor består av är något jag är van vid att tolka. Men ibland kan även en aspirerande kognitiv terapeut brista.

Kanske är det där drömmarna hjälper till? Snarare än att förvirra ger de klarhet. Eller så hade Erica Jong en poäng. Jag får sova på saken.