Vi ses igen!

 

Och så gick mars månad förbi i ett svep.

 

Vad har jag då gjort, förutom att gjort en rapport om imperialismen, skrivit uppsats om språksociologi och annat skolrelaterat? Inget? Är mitt liv enkom att slita ihjäl mig för att slaviskt uppfylla samhällets bildningskrav? Är jag endast en liten spelbricka i ett samhälles plan att kontrollera och styra? 

 

Nja. Jag har trots allt haft det väldigt kul senaste veckorna. Inte minst 20:e-27:e mars, då jag och min finfina klass besökte Italien. Japp, jag har bott i en liten by kallad Chianni som ligger på ett berg. Utsikten över vinodlingar och gröna landskap var magnifik, bussturerna som kan liknas vid det Kalle & Co. får utstå med sin husvagn, var mindre fantastiskt.

 

Jag har nu prickat av flera monumentala norditalienska städer; Florens, Volterra och Pisa bland annat. Jag har även fått se hur det är att bo i en italiensk familj. För det första; det är INTE kul att äta bakverk till frukost VARJE morgon. Frukost är trots allt den viktigaste måltiden *mesig Svensk resonerar*. Att ljudnivån i KLASSRUMMET dessutom är högre än vad jag någonsin hört innanför Svearikes gränser, känns tämligen skrämmande. Annars var det väldigt trevligt att lära känna min italienare, gå på skogspromenader och bli utägd i Guitar Hero ingick där. 

 

Det förvånade mig att jag drabbades av Stendhal-syndromet. Inne i katedralen bredvid lutande tornet i Pisa stod jag nämligen inför arkitektur och måleri av skönhet jag sällan tidigare skådat. Det blev helt enkelt för mycket att ta in den över 800 år gamla kyrkans skönhet. 

 

Annars var sportlovet en duglig veckas avslappning. Såg Fanny och Alexander på drmaten i Uppsala. Mer barnsligt och dramatiskt än det filmiska originalet, men samtidigt kul att se något annat än de återhållsamma och kyliga skådespelarna i Bergmans film. 

 

Jag har även kapitulerat totalt inför funken! Det hela började med att jag började intensivlyssna på Sly & the Family Stones vemodiga klassiker "There's a Riot Goin' on" från 1971. Själen och inlevelsen i musiken är total, och skivan har nu för mig blivit en favorit. För ett par veckor sedan köpte jag dessutom deras andra magnum opus, "Stand!" från 1969. Med låtar som wah-wah-pedalbaserade "Don't Call me Nigger, Whitey", den antirasistiska allsånsdängan "Everyday People" och det kraftfulla titelspåret har mitt intresse för rockiga soulanthems bara växt och växt. Nu har jag införskaffat James Browns "Live at the Apollo" och Curtis Mayfields soundtrack till "Superfly". Jag gissar på att jag är genomfrälst likt en vilsen som just hittat tröst i mormonkyrkan inom bara några timmar.

 

Kommer framöver att göra en bloggserie där jag presenterar mina 200 favoritlåtar för övrigt. Egentligen är det väl rätt nördigt att rangordna och placera, vad gör till exempel plats 137 bättre än 145? Men jag gillar ändå listor, så länge man inte tar dem för seriöst. Det är bra att ha någon fast hållpunkt i vår värld, där antalet låtar som gjorts överstiger allt vi någonsin kommer att kunna lyssna på. 

 

So long, amigos, vagga lugnt och ha ett kyckligt påsklov!