Mannen som "älskade" kvinnor
Woody. För de flesta är detta namn tätt kopplat till cowboy-dockan i "Toy Story", en sympatisk hjälte (om än med viss rädsla för förändring) som alltid finns där för Buzz och övriga leksaker.
Om vi däremot lämnar barnfilmsvärlden för ett tag, finns det en annan Woody som har gjort ett stort avtryck i vår populärkultur. Mannen som med sina filmer badar i självömkan, pessimism och utläggningar om kultur. Ladies and gentlemen, det är den ständigt aktuelle regissören Woody Allen jag pratar om. Inte nog med att han 1977 vann Oscar för bästa film med "Annie Hall", han har även kommit att vara en röst i den amerikanska filmscenen under 80, 90, 00, och även 10-talet.
Woody Allen är dock inte bara känd som filmskapare, utan även för sitt osunda förhållningssätt till kvinnor. När han 1991 skiljdes med Mia Farrow, blev den 55-årige jazzgubben tillsammans med sin exfrus adoptivdotter Soon-Yi Previn, då 20 jordsnurr gammal.
Idag är Woody på tapeten igen, men den här gången gäller det något mycket allvarligare än gubbsjuka. Mia Farrows andra adoptivdotter, Dylan Farrow, skriver i ett öppet brev till New York Times om hur Allen utnyttjade henne sexuellt när hon var blott sju år gammal.
Woody Allen - excentrisk kulturpersonlighet, ångestfylld ateist och förmodad pedofil. Ändå är jag inte så förvånad, och vill i ett filmhistoriskt retrospektiv visa prov på värderingarna som etablerats i Allens filmer, som visar på vilken sunkig syn på kvinnor han har.
-Manhattan (1979)
Woody spelar 42-åriga Isaac Davies som dejtar en 17-årig student. Han ser inget problem i att han agerar lärare för henne, där han lever utifrån övertygelsen att kunna frälsa hennes unga, okunniga hjärna, och tvingar med henne på caféer med sina djupa vänner och diskuterar samtidskonst.
-Hannah och hennes systrar (1986)
Mästar-lärlingförhållandet mellan kvinnor och män är här pinsamt påtagligt, där Max Von Sydow spelar den svåre konstnärsmannen som håller rena föredrag om arkitektur och klassisk musik för Barbara Hershey. En entusiastisk Michael Caine, i filmen gift med hennes syster, inleder en otrohetsaffär, där även han försöker vinna Barbaras hjärta genom att tipsa om böcker och konst. Kvinnan är en tom bok, och det är mannens uppgift att fylla henne.
Lägg dessutom till att Woody Allens egna karaktär ältar hypokondri och dödsångest för sin kvinnliga kollega, där hennes roll endast finns till för att ställa ledande frågor som skapar spelrum för Woody att ta över ännu mer av dialogen. Detta är ett klassiskt grepp i Woody Allens filmer, och blir tydligt när man närstuderar hans kvinnliga biroller.
Och sist men inte minst - sensmoralen. Hannah (spelad av Mia Farrow) - som är stark, ansvarstagande och står på egna ben, får i en vedervärdig avslutning en uppläxning av Michael Caine just för att hon alltid är en pelare som tror att hon ska lösa alla problem. Mannens ilska mot den enda kvinnliga rollen i filmen som inte är kuvad av män.
-Harry bit för bit (1997)
Woody Allens karaktär använder sig flitigt av uttrycket "bitch", pratar sig salig om hur det bästa som finns är blowjobs av prostituerade. Mycket riktigt hyr den vite medelklassmannen en svart prostituerad i filmen. Han pratar ängsligt om hur hela universumet kommer att förvandlas till ett "svart hål". "Black hole? That's what I make a living from" är den prostituerade kvinnans svar.
Detta är den förmodligen mest egocentriska film som någonsin gjorts, att den dessutom är en homage till Bergmans "Smultronstället"gör mig bara ännu mer arg.
-Förälskad i Rom (2012)
I en episod ur denna film skildrar hur en manic pixie dream girl spelad av Ellen Page förför Jesse Eisenberg med lösryckta citat om litteratur och konst. En löjlig bild av kvinnan som ytlig fresterska presenteras, och Woody Allen cementerar sin roll som sexist i Hollywood.
Med allt detta sagt, är jag inte särskilt förvånad om Woody Allen har förgripit sig på barn. För det spelar ingen roll hur hög kulturell och social status man har, förhållningssättet till den andre formas inte av vad man är och upplever, utan hur man gör det. Jag kan inte låta bli att tänka på den obehaglige skurken i Fritz Langs 30-tals klassiker "M", där en barnamödare proklamerar att han inte kan hjälpa det. Jag tror att Woody känner ungefär på samma sätt, där han ser behovet av ungdom i sina sexuella bemästranden lika viktig som att alla hans filmer ska ha identiskt typsnitt på förtexterna.
En eloge ska han i alla fall ha - han döljer inte sina värderingar i sina filmer. De är än idag dokument om en kulturell, vit medelklass som har allt men samtidigt inte har något - däribland feministisk insikt.
De 50 filmerna: 1.Spelets Regler
Under en självrannsakan i slutet av april kom jag till insikt om att jag, en filmnörd utan dess like, försummat några av tidernas största klassiker. Sommarlovet är snart här, och innan det är slut ska jag ha sett "De 50 filmerna". Först ut i ledet är den franska klassfarsen "Spelets Regler", som för sin 'bristande moral' bannlystes av franska regeringen och förstördes av nazisterna. I efterhand har filmen i Europa omvärderats som ett av de stora mästerverken och startskedet för det moderna filmspråket. 93 år senare, med ett Frankrike som nyss gått över till socialistiskt styre, har denna borgardriften fortfarande kraften att skrämmas tillbaks mot högerspökena?
1939 var inte bara början till andra världskriget, utan även året du Jean Renoir släppte sin besudlade sedekomedi. "Spelets Regler" sågs på sin tid som ett hårt angrepp mot de övre klasserna, och det är inte konstigt att förstå.
I filmens början får vi se hur journalister och åskådare som vilt närmar sig piloten André Jurieux; mannen som nyss slagit rekord över att flyga över atlanten. Samhället jublar, men André är väldigt besviken över att hans kärlek Christine inte kommit för att möta upp med honom. Christine, som sedan länge är gift med den vänstrerprasslande Robert, vill kompensera denna olägenhet med att bjuda in André till detta pars herrgård över helgen. Med ett dussin antal personer som deltar i tillställningen, verkar besöket till en början endast bestå av kaninjakt, ytligt prat och goda middagar. Men allt som vistelsen fortskrider, kommer både otrogenhet och klasskillnader upp till ytan. Kan societeten verkligen hålla sig till spelets regler?
Jag är vanligtvis inte mycket för komedier, särskilt inte med turbulenta fester, rumspringande och klacken högt i tak. Dock måste jag säga att jag är enormt imponerad av "Spelets Regler". Regissören Jean Renoir hade tidigare tacklat krigets fasor i sitt fånglägerdrama "Den Stora Illusionen" från två år tidigare. Även om Den Stora Illusionens tema av uppenbara skäl kan uppfattas som större och viktigare, skulle jag själv vilja påstå att Renoir i detta sitt senare banbrytande verk lyckas ta sig an ännu större teman. Där en krigsfilm lätt kan kännas daterad, undviker "Spelets Regler" skickligt att bli alltför präglad av sin samtid med att låta handlingen ta plats på ett ställe bortom kontakt med omvärlden. Avskild från aktuella konflikter och rådande samhälle, lyckas Renoir således skapa mallen för tidlöshet i film. För det här känns fortfarande fräscht, extremt fräscht.
Vad som imponerar mig mest i "Spelets Regler" är just hur dess utförande. Tidigare hade man aldrig riktigt tänkt på hur filmer ska stå sig i framtiden, och det gjorde kanske inte Renoir heller. Men oavsett tanken, så är resultatet just den perfekta förebilden för hur en film bör vara uttformad. Reglerna till spelet kan lika gärna tolkas som filmens demonstration av kameraarbete, dramaturgisk uppbyggnad, karaktärsgalleri och symbolik. Alla dessa kvalitér visas prov på i denna scen. Viktigt är att komma ihåg hur död filmen var på 30-talet. Det fanns ingen experimentlusta i filmerna, och de flesta skapelser var endast filmad teater. På sätt och vis kan man, enligt mig, säga att "Spelets Regler", som konstruktion, är den definitiva manifestationen av filmen som konstart. Detta för att den har allt; Skicklig klippning mellan situationer och karaktärer, en värld där bilderna talar lika mycket som personerna och sist men inte minst ett slut som knyter ihop allt det tidigare skickligt.
Vad som dock inte är lika fläckfritt som dess finess och struktur, är det egentliga innehållet. För även om filmens oljeduk är av guld, lyckas Renoir inte riktigt göra penseldrag som motsvarar standarden för konstverket och dess ramar. Vad jag menar är att även om hela spektaklet är en lektion i hur man gör film, lyckas temat och dialogerna inte beröra mig. Jag avgudar alltså filmen rent teoretiskt, men är mer tveksamt ställd inför den rent känslomässigt. Javisst, jag är sosse och älskar att se hur man driver med borgarklassens manér. Och ja, allting är nogrannt genomtänkt och ofta väldigt roligt. Men ibland känns det som att filmen skulle behöva lite mer själ, och inte bara stoltsera med alla dess goda egenskaper. Jag saknar kort och gott någon form av personlighet, som även om den finns i viss mån, går förlorad bland alla omtumlande kameraåkningar i salar och kök.
Summa summarum, "Spelets Regler" är en av de stora filmerna från 1900-talets första hälft, ett verk som ut ur ingenting kom på helt nya former och möjligheter för filmen som uttrycksmedel. Jag föredrar den dock mer som en modell, en stilmall, någonting att utgå ifrån, än som film i sig. Lite som en pistol. Den är mycket roligare att skjuta med, än att bli träffad av.
1939 var inte bara början till andra världskriget, utan även året du Jean Renoir släppte sin besudlade sedekomedi. "Spelets Regler" sågs på sin tid som ett hårt angrepp mot de övre klasserna, och det är inte konstigt att förstå.
I filmens början får vi se hur journalister och åskådare som vilt närmar sig piloten André Jurieux; mannen som nyss slagit rekord över att flyga över atlanten. Samhället jublar, men André är väldigt besviken över att hans kärlek Christine inte kommit för att möta upp med honom. Christine, som sedan länge är gift med den vänstrerprasslande Robert, vill kompensera denna olägenhet med att bjuda in André till detta pars herrgård över helgen. Med ett dussin antal personer som deltar i tillställningen, verkar besöket till en början endast bestå av kaninjakt, ytligt prat och goda middagar. Men allt som vistelsen fortskrider, kommer både otrogenhet och klasskillnader upp till ytan. Kan societeten verkligen hålla sig till spelets regler?
Jag är vanligtvis inte mycket för komedier, särskilt inte med turbulenta fester, rumspringande och klacken högt i tak. Dock måste jag säga att jag är enormt imponerad av "Spelets Regler". Regissören Jean Renoir hade tidigare tacklat krigets fasor i sitt fånglägerdrama "Den Stora Illusionen" från två år tidigare. Även om Den Stora Illusionens tema av uppenbara skäl kan uppfattas som större och viktigare, skulle jag själv vilja påstå att Renoir i detta sitt senare banbrytande verk lyckas ta sig an ännu större teman. Där en krigsfilm lätt kan kännas daterad, undviker "Spelets Regler" skickligt att bli alltför präglad av sin samtid med att låta handlingen ta plats på ett ställe bortom kontakt med omvärlden. Avskild från aktuella konflikter och rådande samhälle, lyckas Renoir således skapa mallen för tidlöshet i film. För det här känns fortfarande fräscht, extremt fräscht.
Vad som imponerar mig mest i "Spelets Regler" är just hur dess utförande. Tidigare hade man aldrig riktigt tänkt på hur filmer ska stå sig i framtiden, och det gjorde kanske inte Renoir heller. Men oavsett tanken, så är resultatet just den perfekta förebilden för hur en film bör vara uttformad. Reglerna till spelet kan lika gärna tolkas som filmens demonstration av kameraarbete, dramaturgisk uppbyggnad, karaktärsgalleri och symbolik. Alla dessa kvalitér visas prov på i denna scen. Viktigt är att komma ihåg hur död filmen var på 30-talet. Det fanns ingen experimentlusta i filmerna, och de flesta skapelser var endast filmad teater. På sätt och vis kan man, enligt mig, säga att "Spelets Regler", som konstruktion, är den definitiva manifestationen av filmen som konstart. Detta för att den har allt; Skicklig klippning mellan situationer och karaktärer, en värld där bilderna talar lika mycket som personerna och sist men inte minst ett slut som knyter ihop allt det tidigare skickligt.
Vad som dock inte är lika fläckfritt som dess finess och struktur, är det egentliga innehållet. För även om filmens oljeduk är av guld, lyckas Renoir inte riktigt göra penseldrag som motsvarar standarden för konstverket och dess ramar. Vad jag menar är att även om hela spektaklet är en lektion i hur man gör film, lyckas temat och dialogerna inte beröra mig. Jag avgudar alltså filmen rent teoretiskt, men är mer tveksamt ställd inför den rent känslomässigt. Javisst, jag är sosse och älskar att se hur man driver med borgarklassens manér. Och ja, allting är nogrannt genomtänkt och ofta väldigt roligt. Men ibland känns det som att filmen skulle behöva lite mer själ, och inte bara stoltsera med alla dess goda egenskaper. Jag saknar kort och gott någon form av personlighet, som även om den finns i viss mån, går förlorad bland alla omtumlande kameraåkningar i salar och kök.
Summa summarum, "Spelets Regler" är en av de stora filmerna från 1900-talets första hälft, ett verk som ut ur ingenting kom på helt nya former och möjligheter för filmen som uttrycksmedel. Jag föredrar den dock mer som en modell, en stilmall, någonting att utgå ifrån, än som film i sig. Lite som en pistol. Den är mycket roligare att skjuta med, än att bli träffad av.
"The awful thing about life is this; everybody has their reasons"
Pledging my time; De 50 filmerna
"I'm making an offer he can't refuse"
God kväll alla kära och asexuella! Maj månad har kommit igång, och jag har för första gången deltagit i ett 1:a maj tåg. Komiskt nog fick jag debutera med att hålla i megafonen och skrika arbetarramsor i astronomiska decibel-nivåer! Att jag sedan, på högsta volym, råkade sätta på en alarmsignal på ljudapparaten ifråga, är en mindre viktig detalj i mitt försök att glorifiera mig!
Det hela började med att jag inte fick något av mina individuella gymnasieval. Jag hade valt FYRA kurser (t.ex etik, internationella relationer), men ingen av dem blev av. Resultatet av detta blev att jag fick ta det som fanns av restplatser. Förstå vilken utsatthet. Men likt ett guldäpple som fallit ned från ett till synes ordinärt äppelträd, såg jag där en kurs jag visste skulle bli kul; Film och tv-kunskap.
För er som inte vet är film mitt absolut största intresse. Under mina mest intensiva högstadieperioder kollade jag på mer än en film per dag i snitt! Att jag dessutom spenderat otaliga timmar med att läsa OM film, gör bara min insatthet än djupare. Med andra ord, jag har koll på det här med film!
Jag ställde mig ändå en fråga; vilka riktigt viktiga filmer har jag missat? För de flesta skulle denna lista kunna fyllas rätt lätt. Okej, nu är jag hård, men jag känner ärligt talat knappt någon som har sett, eller ens känner till, hörnstenar i filmhistorien som "Citizen Kane", "8½" eller "Apocalypse Now". Tolka inte detta som ett dömande, jag pekar helt enkelt på att den stora massan vanligtvis redan har dussintals viktiga och världshyllade filmer de missat. Det guldfatet har jag dock redan nafsat i mig mycket av.
När det väl kom till kritan insåg jag ändock en sak; man har alltid sina luckor. Efter att ha fixat och trixat fic k jag till att det fanns en hel del riktiga klassiker och stilbildare jag missat totalt. Det är alltså dessa filmer som blev min lista, på 50 stycken cinematiska verk.
Vad ska jag då göra med denna lista? Enkelt: Jag ska se dessa 50 filmer innan sommarlovet slutar. Egentligen är det tämligen fånigt att sätta upp såna mål, men jag ser det även som ett sätt att skriva lite om film här. Målet är nämligen att blogga lite kort om alla filmer från listan jag ser. Ni förstår grejen va?
Jag tänker inte skriva mycket mer, utan ger er min lista, en sammanställning av upplevelser från vitt skilda decennier, nationer och genrer. The watching has begun:
C'est tou!
God kväll alla kära och asexuella! Maj månad har kommit igång, och jag har för första gången deltagit i ett 1:a maj tåg. Komiskt nog fick jag debutera med att hålla i megafonen och skrika arbetarramsor i astronomiska decibel-nivåer! Att jag sedan, på högsta volym, råkade sätta på en alarmsignal på ljudapparaten ifråga, är en mindre viktig detalj i mitt försök att glorifiera mig!
Black Box Recorder är för övrigt en briljant trio musikanter. Med låtskrivargeniet Luke Haines i spetsen, lyckas de mixa electronica med texter lika mörka och satiriska som Ricky Gervais vänstra hjärnhalva!
Men för att, som vissa påstår att Norrlänningar är förvånansvärt bra på, gå rakt på sak, så har min senaste vecka gått åt att konstruera en lista.
Det hela började med att jag inte fick något av mina individuella gymnasieval. Jag hade valt FYRA kurser (t.ex etik, internationella relationer), men ingen av dem blev av. Resultatet av detta blev att jag fick ta det som fanns av restplatser. Förstå vilken utsatthet. Men likt ett guldäpple som fallit ned från ett till synes ordinärt äppelträd, såg jag där en kurs jag visste skulle bli kul; Film och tv-kunskap.
För er som inte vet är film mitt absolut största intresse. Under mina mest intensiva högstadieperioder kollade jag på mer än en film per dag i snitt! Att jag dessutom spenderat otaliga timmar med att läsa OM film, gör bara min insatthet än djupare. Med andra ord, jag har koll på det här med film!
Jag ställde mig ändå en fråga; vilka riktigt viktiga filmer har jag missat? För de flesta skulle denna lista kunna fyllas rätt lätt. Okej, nu är jag hård, men jag känner ärligt talat knappt någon som har sett, eller ens känner till, hörnstenar i filmhistorien som "Citizen Kane", "8½" eller "Apocalypse Now". Tolka inte detta som ett dömande, jag pekar helt enkelt på att den stora massan vanligtvis redan har dussintals viktiga och världshyllade filmer de missat. Det guldfatet har jag dock redan nafsat i mig mycket av.
När det väl kom till kritan insåg jag ändock en sak; man har alltid sina luckor. Efter att ha fixat och trixat fic k jag till att det fanns en hel del riktiga klassiker och stilbildare jag missat totalt. Det är alltså dessa filmer som blev min lista, på 50 stycken cinematiska verk.
Vad ska jag då göra med denna lista? Enkelt: Jag ska se dessa 50 filmer innan sommarlovet slutar. Egentligen är det tämligen fånigt att sätta upp såna mål, men jag ser det även som ett sätt att skriva lite om film här. Målet är nämligen att blogga lite kort om alla filmer från listan jag ser. Ni förstår grejen va?
Jag tänker inte skriva mycket mer, utan ger er min lista, en sammanställning av upplevelser från vitt skilda decennier, nationer och genrer. The watching has begun:
- The Birth of A Nation (1915) - D.W. Griffith
- Intolerance (1916) - D.W. Griffith
- Körkarlen (1921) - Victor Sjöström
- Sunrise: A Song of two Humans (1927) - F.W. Murnau
- L'age D'or (1930) - Luis Buñuel
- M (1931) - Fritz Lang
- L'atalante (1934) - Jean Vigo
- Triumph Des Villen (1935) - Leni Riefenstahl
- La Regle Du Jeu (1939) - Jean Renoir
- The Magnificent Ambersons (1942) - Orson Welles
- Osessione (1943) - Luchino Visconti
- Les Enfants Du Paradis (1945) - Marcel Carné
- A Matter of Life and Death (1946) - Michael Powell, Emeric Pressburger
- Double Indemnity (1946) - Billy Wilder
- Sunset Boulevard (1950) - Billy Wilder
- Flicka och Hyacinter (1950) - Hasse Ekman
- Umberto D (1952) - Vittorio De Sica
- Ugetsu Monotagari (1953) - Kenji Mizoguchi
- Ordet (1954) - Carl Theodor Dreyer
- The Night of the Hunter (1955) - Charles Laughton
- Rebel Without a Cause (1955) - Nicholas Ray
- Apu Trilogy (1955-1959) - Satyajit Ray
- The Searchers (1956) - John Ford
- La Notti Di Cabiria (1957) - Federico Fellini
- Kumonosu-jō (1957) - Akira Kurosawa
- Letyat zhuravli (1957) - Mikhail Kalatozov
- Orfeu Negro (1959) - Marcel Camus
- Hiroshima - Mon Amour (1959) - Alain Resnais
- L'année Dernieère á Marienbad (1961) - Alain Resnais
- La Jetée (1961) - Chris Marker
- Lolita (1962) - Stanley Kubrick
- Le Mépris (1963) - Jean-Luc Godard
- La Battagila Di Algeri (1965) - Gillo Pontecorvo
- Marketa Lazarová (1967) - František Vláčil
- Jag Är Nyfiken - Blå/Gul (1967) - Vilgot Sjöman
- If... (1968) - Lindsay Anderson
- Kes (1969) - Ken Loach
- Andrei Rublev (1969) - Andrei Tarkovsky
- Sayat-Nova (1969) - Sergei Paradjanov
- Petra Von Kant (1972) - Rainer Werner Fassbinder
- El espíritu de la colmena (1973) - Victor Erice
- Turks Fruit (1973) - Paul Verhoeven
- O Thiassos (1975) - Theo Angelopoulos
- Picnic At Hanging Rock (1975) - Peter Weir
- 1900 (1976) - Bernardo Bertolucci
- Stalker (1979) - Andrei Tarkovsky
- Fitzcarraldo (1982) - Werner Herzog
- Requiem For A Dream (2000) - Darren Aronofsky
- Hable Con Ella (2002) - Pedro Almodovar
C'est tou!
En drift med könen
Jag tror inte det finns någon regissör som lekt lika mycket med filmmediets form som Jean-Luc Godard. När filmhistoriens stora europeiska filmer nästan uteslutande varit historiska dramer, kom Godard och skakade om filmvärlden med sina kaxiga, skakigt filmade actionkomedier. Sen att dessa "actionkomedier" dessutom är så långt ifrån de amerikanska spänningsklassikerna man kan komma, gör de ännu mer originella.
Kort sagt, Godard var en konstant innovatör, som från 59 och frammåt ständigt förnyat sig själv. Den filmen jag tänkte prata om är dock inte en av de senare, utan hans kortfilm "Charlotte et son Jules" (Svenskt översatt "Charlotte och hennes Jules) från 1960. Här ser vi var Tarantino tagit inspiration till sina filmer ifrån.
Filmen, som är 13 minuter lång, består nämligen av en enda lång monolog av Jean-Paul Belmondo. Efter att ha blivit dumpad, kommer hans gamla flickvän Charlotte, spelad av Anne Colette, tillbaka till lägenheten. I tron om att hon kommit för att åter bli ihop med honom, är han extremt otrevlig, mest för att vis ahur bra han klarar sig utan henne. Det blir många "idiot" och "merde" under denna kvart, allt medan Charlotte oberört dansar omkring, slickar på en glass och flinar under Jules aggresiva ordsalva.
Efter att tag avslöjas Jules riktiga känslor. Han berättar att han älskar henne och att hon väl ändå kommit för att bli ihop med henne. Slutet blir därför ytterst komiskt tillfredsställande.
Klicka på bilden så får du fram filmen ifråga
Kort sagt, Godard var en konstant innovatör, som från 59 och frammåt ständigt förnyat sig själv. Den filmen jag tänkte prata om är dock inte en av de senare, utan hans kortfilm "Charlotte et son Jules" (Svenskt översatt "Charlotte och hennes Jules) från 1960. Här ser vi var Tarantino tagit inspiration till sina filmer ifrån.
Filmen, som är 13 minuter lång, består nämligen av en enda lång monolog av Jean-Paul Belmondo. Efter att ha blivit dumpad, kommer hans gamla flickvän Charlotte, spelad av Anne Colette, tillbaka till lägenheten. I tron om att hon kommit för att åter bli ihop med honom, är han extremt otrevlig, mest för att vis ahur bra han klarar sig utan henne. Det blir många "idiot" och "merde" under denna kvart, allt medan Charlotte oberört dansar omkring, slickar på en glass och flinar under Jules aggresiva ordsalva.
Efter att tag avslöjas Jules riktiga känslor. Han berättar att han älskar henne och att hon väl ändå kommit för att bli ihop med henne. Slutet blir därför ytterst komiskt tillfredsställande.
Klicka på bilden så får du fram filmen ifråga
"Alla kvinnor borde ha ett kok stryk", Jules är inte den bästa personen
i världen att rädda ett förhållande...
NOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!
Nu har jag äntligen sett den, blu-ray versionen av "Star Wars Episod VI: Return of the Jedi". Då undrar ni kanske vad som är så speciellt med det?
För er som inte varit uppdaterade på filmfronten de senaste månaderna, kan jag meddela att George Lucas gjort om filmens klimax. I scenen där kejsar Palpatine håller på att döda Luke Skywalker, ingriper Darth Vader genom att kasta Palpatine ner i dödsstjärnans avgrund. I både originalfilmen och den tekniskt uppdaterade versionen hör man bara Darth Vaders tysta andetag. I blu-ray versionen har man klippt in Darth Vaders "NOOOOOOOOOOO!" från "Star Wars Episod III: Revenge of the Sith".
Och nu har jag alltså själv vittnat denna förändning, denna demolering av ursprungsscenen. Min slutsats: Det var faktiskt inte så farligt. Det gjorde knappast filmen bättre, men då kejsar Palpatines dundrande blixtattacker och dramatisk musik ljuder samtidigt, blev det inte lika löljeväckande som jag hade trott.
Det är hur som helst tråkigt att George Lucas inte kan låta Star Wars-filmerna vara. Vad händer härnäst, kommer 3D-verisonerna som släpps 2017 innehålla Chewbacca som klär ut sig till en Jedi-riddare? Jag vågar inte ens gissa. Men denna förändring var dock inte lika dramatisk som man kan få för sig och jag rekommenderar alla som gillar film att kolla in Episod VI på blu-ray; även om jag vet att vissa ändå kommer att säga NOOOOOOOO!
Övriga saker jag kom att tänka på efter att ha sett om Return of the Jedi är:
1.Den datoranimerade sångduon som klipptsa in under musikframträdandet i Jabbas högkvarter känns så ofattbart malplacerat. En orange alien med pussmun som tar uppmärksamheten från den blåe orgelelefanten, vad fan är detta nu då?
2.Det är alltid lika härligt att se Leia strypa Jabba the Hutt, denna groteske jätteödla.
3.Chewbacca gör inte lika många ljud som i Episod V, vilket på sätt och vis är lite befriande...
4.Ewokerna är inte alls så dåliga som jag minns dem. Den här gången köper jag faktiskt att de spöar Storm Troopers, det är ju trots allt deras hemplanet. Men hur de kunnat förbereda två stockar fastspända i lianer för att ta kål på en AT-ST, det vete fanken....
5.Varför måste allt centrera kring Lukes relation till Dart Vader, borde han inte värdera sin dotter Leia lika mycket? Varför ombes Leia inte tränas upp till en Jedikrigare för att slåss mot rymdimperiet? Nej just det, Leia får nöja sig med att visas upp kedjad tillsammans med Jabba i rymdbikini. Fina könsideal Lucas!
6.Jag blir nästan lite besviken när filmen är slut. Jaha, rymdimperiet är störtat och alla Ewoks dansar som galningar; är allt bara chill nu? Det är nog därför The Empire Strikes Backs är min favorit av Star Wars-filmerna, man vet att karaktärerna mår skit och att det kommer att komma ännu mer skit. Känns lite mer spännande än att mysa i trädkojor...
Min slutsats är ändå att Episod VI faktiskt är en helt fantastisk film. Min 9-åriga lillasyster tyckte att detta var världens bästa film. Jag tycker också att den är älskvärd. Dock inte riiiktigt av samma klass som de två första, helt enkelt.
För er som inte varit uppdaterade på filmfronten de senaste månaderna, kan jag meddela att George Lucas gjort om filmens klimax. I scenen där kejsar Palpatine håller på att döda Luke Skywalker, ingriper Darth Vader genom att kasta Palpatine ner i dödsstjärnans avgrund. I både originalfilmen och den tekniskt uppdaterade versionen hör man bara Darth Vaders tysta andetag. I blu-ray versionen har man klippt in Darth Vaders "NOOOOOOOOOOO!" från "Star Wars Episod III: Revenge of the Sith".
Och nu har jag alltså själv vittnat denna förändning, denna demolering av ursprungsscenen. Min slutsats: Det var faktiskt inte så farligt. Det gjorde knappast filmen bättre, men då kejsar Palpatines dundrande blixtattacker och dramatisk musik ljuder samtidigt, blev det inte lika löljeväckande som jag hade trott.
Det är hur som helst tråkigt att George Lucas inte kan låta Star Wars-filmerna vara. Vad händer härnäst, kommer 3D-verisonerna som släpps 2017 innehålla Chewbacca som klär ut sig till en Jedi-riddare? Jag vågar inte ens gissa. Men denna förändring var dock inte lika dramatisk som man kan få för sig och jag rekommenderar alla som gillar film att kolla in Episod VI på blu-ray; även om jag vet att vissa ändå kommer att säga NOOOOOOOO!
Övriga saker jag kom att tänka på efter att ha sett om Return of the Jedi är:
1.Den datoranimerade sångduon som klipptsa in under musikframträdandet i Jabbas högkvarter känns så ofattbart malplacerat. En orange alien med pussmun som tar uppmärksamheten från den blåe orgelelefanten, vad fan är detta nu då?
2.Det är alltid lika härligt att se Leia strypa Jabba the Hutt, denna groteske jätteödla.
3.Chewbacca gör inte lika många ljud som i Episod V, vilket på sätt och vis är lite befriande...
4.Ewokerna är inte alls så dåliga som jag minns dem. Den här gången köper jag faktiskt att de spöar Storm Troopers, det är ju trots allt deras hemplanet. Men hur de kunnat förbereda två stockar fastspända i lianer för att ta kål på en AT-ST, det vete fanken....
5.Varför måste allt centrera kring Lukes relation till Dart Vader, borde han inte värdera sin dotter Leia lika mycket? Varför ombes Leia inte tränas upp till en Jedikrigare för att slåss mot rymdimperiet? Nej just det, Leia får nöja sig med att visas upp kedjad tillsammans med Jabba i rymdbikini. Fina könsideal Lucas!
6.Jag blir nästan lite besviken när filmen är slut. Jaha, rymdimperiet är störtat och alla Ewoks dansar som galningar; är allt bara chill nu? Det är nog därför The Empire Strikes Backs är min favorit av Star Wars-filmerna, man vet att karaktärerna mår skit och att det kommer att komma ännu mer skit. Känns lite mer spännande än att mysa i trädkojor...
Min slutsats är ändå att Episod VI faktiskt är en helt fantastisk film. Min 9-åriga lillasyster tyckte att detta var världens bästa film. Jag tycker också att den är älskvärd. Dock inte riiiktigt av samma klass som de två första, helt enkelt.
Ewokerna är ju betydligt bättre och skönare än jag minns dem. Snacka om comic relief!
