De 50 filmerna: 1.Spelets Regler
Under en självrannsakan i slutet av april kom jag till insikt om att jag, en filmnörd utan dess like, försummat några av tidernas största klassiker. Sommarlovet är snart här, och innan det är slut ska jag ha sett "De 50 filmerna". Först ut i ledet är den franska klassfarsen "Spelets Regler", som för sin 'bristande moral' bannlystes av franska regeringen och förstördes av nazisterna. I efterhand har filmen i Europa omvärderats som ett av de stora mästerverken och startskedet för det moderna filmspråket. 93 år senare, med ett Frankrike som nyss gått över till socialistiskt styre, har denna borgardriften fortfarande kraften att skrämmas tillbaks mot högerspökena?
1939 var inte bara början till andra världskriget, utan även året du Jean Renoir släppte sin besudlade sedekomedi. "Spelets Regler" sågs på sin tid som ett hårt angrepp mot de övre klasserna, och det är inte konstigt att förstå.
I filmens början får vi se hur journalister och åskådare som vilt närmar sig piloten André Jurieux; mannen som nyss slagit rekord över att flyga över atlanten. Samhället jublar, men André är väldigt besviken över att hans kärlek Christine inte kommit för att möta upp med honom. Christine, som sedan länge är gift med den vänstrerprasslande Robert, vill kompensera denna olägenhet med att bjuda in André till detta pars herrgård över helgen. Med ett dussin antal personer som deltar i tillställningen, verkar besöket till en början endast bestå av kaninjakt, ytligt prat och goda middagar. Men allt som vistelsen fortskrider, kommer både otrogenhet och klasskillnader upp till ytan. Kan societeten verkligen hålla sig till spelets regler?
Jag är vanligtvis inte mycket för komedier, särskilt inte med turbulenta fester, rumspringande och klacken högt i tak. Dock måste jag säga att jag är enormt imponerad av "Spelets Regler". Regissören Jean Renoir hade tidigare tacklat krigets fasor i sitt fånglägerdrama "Den Stora Illusionen" från två år tidigare. Även om Den Stora Illusionens tema av uppenbara skäl kan uppfattas som större och viktigare, skulle jag själv vilja påstå att Renoir i detta sitt senare banbrytande verk lyckas ta sig an ännu större teman. Där en krigsfilm lätt kan kännas daterad, undviker "Spelets Regler" skickligt att bli alltför präglad av sin samtid med att låta handlingen ta plats på ett ställe bortom kontakt med omvärlden. Avskild från aktuella konflikter och rådande samhälle, lyckas Renoir således skapa mallen för tidlöshet i film. För det här känns fortfarande fräscht, extremt fräscht.
Vad som imponerar mig mest i "Spelets Regler" är just hur dess utförande. Tidigare hade man aldrig riktigt tänkt på hur filmer ska stå sig i framtiden, och det gjorde kanske inte Renoir heller. Men oavsett tanken, så är resultatet just den perfekta förebilden för hur en film bör vara uttformad. Reglerna till spelet kan lika gärna tolkas som filmens demonstration av kameraarbete, dramaturgisk uppbyggnad, karaktärsgalleri och symbolik. Alla dessa kvalitér visas prov på i denna scen. Viktigt är att komma ihåg hur död filmen var på 30-talet. Det fanns ingen experimentlusta i filmerna, och de flesta skapelser var endast filmad teater. På sätt och vis kan man, enligt mig, säga att "Spelets Regler", som konstruktion, är den definitiva manifestationen av filmen som konstart. Detta för att den har allt; Skicklig klippning mellan situationer och karaktärer, en värld där bilderna talar lika mycket som personerna och sist men inte minst ett slut som knyter ihop allt det tidigare skickligt.
Vad som dock inte är lika fläckfritt som dess finess och struktur, är det egentliga innehållet. För även om filmens oljeduk är av guld, lyckas Renoir inte riktigt göra penseldrag som motsvarar standarden för konstverket och dess ramar. Vad jag menar är att även om hela spektaklet är en lektion i hur man gör film, lyckas temat och dialogerna inte beröra mig. Jag avgudar alltså filmen rent teoretiskt, men är mer tveksamt ställd inför den rent känslomässigt. Javisst, jag är sosse och älskar att se hur man driver med borgarklassens manér. Och ja, allting är nogrannt genomtänkt och ofta väldigt roligt. Men ibland känns det som att filmen skulle behöva lite mer själ, och inte bara stoltsera med alla dess goda egenskaper. Jag saknar kort och gott någon form av personlighet, som även om den finns i viss mån, går förlorad bland alla omtumlande kameraåkningar i salar och kök.
Summa summarum, "Spelets Regler" är en av de stora filmerna från 1900-talets första hälft, ett verk som ut ur ingenting kom på helt nya former och möjligheter för filmen som uttrycksmedel. Jag föredrar den dock mer som en modell, en stilmall, någonting att utgå ifrån, än som film i sig. Lite som en pistol. Den är mycket roligare att skjuta med, än att bli träffad av.
1939 var inte bara början till andra världskriget, utan även året du Jean Renoir släppte sin besudlade sedekomedi. "Spelets Regler" sågs på sin tid som ett hårt angrepp mot de övre klasserna, och det är inte konstigt att förstå.
I filmens början får vi se hur journalister och åskådare som vilt närmar sig piloten André Jurieux; mannen som nyss slagit rekord över att flyga över atlanten. Samhället jublar, men André är väldigt besviken över att hans kärlek Christine inte kommit för att möta upp med honom. Christine, som sedan länge är gift med den vänstrerprasslande Robert, vill kompensera denna olägenhet med att bjuda in André till detta pars herrgård över helgen. Med ett dussin antal personer som deltar i tillställningen, verkar besöket till en början endast bestå av kaninjakt, ytligt prat och goda middagar. Men allt som vistelsen fortskrider, kommer både otrogenhet och klasskillnader upp till ytan. Kan societeten verkligen hålla sig till spelets regler?
Jag är vanligtvis inte mycket för komedier, särskilt inte med turbulenta fester, rumspringande och klacken högt i tak. Dock måste jag säga att jag är enormt imponerad av "Spelets Regler". Regissören Jean Renoir hade tidigare tacklat krigets fasor i sitt fånglägerdrama "Den Stora Illusionen" från två år tidigare. Även om Den Stora Illusionens tema av uppenbara skäl kan uppfattas som större och viktigare, skulle jag själv vilja påstå att Renoir i detta sitt senare banbrytande verk lyckas ta sig an ännu större teman. Där en krigsfilm lätt kan kännas daterad, undviker "Spelets Regler" skickligt att bli alltför präglad av sin samtid med att låta handlingen ta plats på ett ställe bortom kontakt med omvärlden. Avskild från aktuella konflikter och rådande samhälle, lyckas Renoir således skapa mallen för tidlöshet i film. För det här känns fortfarande fräscht, extremt fräscht.
Vad som imponerar mig mest i "Spelets Regler" är just hur dess utförande. Tidigare hade man aldrig riktigt tänkt på hur filmer ska stå sig i framtiden, och det gjorde kanske inte Renoir heller. Men oavsett tanken, så är resultatet just den perfekta förebilden för hur en film bör vara uttformad. Reglerna till spelet kan lika gärna tolkas som filmens demonstration av kameraarbete, dramaturgisk uppbyggnad, karaktärsgalleri och symbolik. Alla dessa kvalitér visas prov på i denna scen. Viktigt är att komma ihåg hur död filmen var på 30-talet. Det fanns ingen experimentlusta i filmerna, och de flesta skapelser var endast filmad teater. På sätt och vis kan man, enligt mig, säga att "Spelets Regler", som konstruktion, är den definitiva manifestationen av filmen som konstart. Detta för att den har allt; Skicklig klippning mellan situationer och karaktärer, en värld där bilderna talar lika mycket som personerna och sist men inte minst ett slut som knyter ihop allt det tidigare skickligt.
Vad som dock inte är lika fläckfritt som dess finess och struktur, är det egentliga innehållet. För även om filmens oljeduk är av guld, lyckas Renoir inte riktigt göra penseldrag som motsvarar standarden för konstverket och dess ramar. Vad jag menar är att även om hela spektaklet är en lektion i hur man gör film, lyckas temat och dialogerna inte beröra mig. Jag avgudar alltså filmen rent teoretiskt, men är mer tveksamt ställd inför den rent känslomässigt. Javisst, jag är sosse och älskar att se hur man driver med borgarklassens manér. Och ja, allting är nogrannt genomtänkt och ofta väldigt roligt. Men ibland känns det som att filmen skulle behöva lite mer själ, och inte bara stoltsera med alla dess goda egenskaper. Jag saknar kort och gott någon form av personlighet, som även om den finns i viss mån, går förlorad bland alla omtumlande kameraåkningar i salar och kök.
Summa summarum, "Spelets Regler" är en av de stora filmerna från 1900-talets första hälft, ett verk som ut ur ingenting kom på helt nya former och möjligheter för filmen som uttrycksmedel. Jag föredrar den dock mer som en modell, en stilmall, någonting att utgå ifrån, än som film i sig. Lite som en pistol. Den är mycket roligare att skjuta med, än att bli träffad av.
"The awful thing about life is this; everybody has their reasons"
Kommentarer
Trackback
