Nattvakten reflekterar
A good impression of myself
På tal om påsken, är gult fult förresten? Har inte direkt fått stående innovationer för min gula skjorta jag haft på mig med jämna mellanrum de senaste månaderna. Det började när en i min klass trodde att den var gjord för mentalpatienter. Lite förvånat svarade jag något i stil med "att det väl är bra för mångfalden i klädesindustrin att man bär sånt".
Men det stannar inte där. Flera har anmärkt på hur det där MÅSTE vara en damskjorta. "Kolla bara på baksidan!" Har där gjort saken lite till en genusdebatt, och påstår att det inte finns några könsbaserade kläder, det är personkläder! Men vem bryr sig om detta, i en värld där tjejerna skrattar åt killarna som stojar?
Antiklimaxet i kommentarerna kring min skjorta måste dock vara Moa Markens kommentar. När jag, hon och Emma stod i en klädbutik och kollade, slank denna kommentaren ut:
"Den där skjortan ser ut som någonting man sätter på pensionärer efter att de har kissat på sig"
Där gick fucking droppen. Jag älskar min fula, feminina pensionärskiss-skjorta! FÖRSTÅR NI? Jag bryr mig inte om den rådande trenden, jag tänker fortsätta att bära klädesplagget ifråga, TILLS JAG DÖR.
Nu är det snart påsk. Vad är då bättre än att se ut som en patient från Säter? Mycket kanske, men de goda råden skippar jag till förmån för att nå ut med ett budskap; DET FINNS INGA DÅLIGA KLÄDER, BARA DÅLIGA MÄNNISKOR!
"Glad" påsk!
Rosebud
Snöflingorna dalar ner över staden som taget ur en Orson Welles-film. Jag vaknar. Det känns som att en transportbil har krockat inuti min kropp och passat på att spränga hela mitt själsliv. Rent motoriskt duschar jag, drar på mig min VU & Nico-tisha och slafsar i mig en skål flingor (eller är det sågspån?). Dead inside.
Goddagens, det var ett tag sedan! Jag har inte orkat skriva här på ett tag, på grund av flertalet aspekter. Tänker börja med slutet. Inte av bloggen då, men slutet av franskautbytet.
För förra söndagen tog det slut. Efter att i 10 dagar tagit hand om min franska tjej, satte hon och alla andra barn av demokrati och politik (ironiskt, med tanke på att min visste mindre om det franska valet än mig) sig i bussen, för att lämna Östersund för evigt. Det har varit en....turbulent upplevelse det här. Dels var det väldigt svårt att kommunicera med fransmännen, på grund av att de:
1.Hade förbannat svårt att förstå vad man sade. Nu pratar jag inte bara om den rena språkliga förmågan, utan också fakutmet att de inte sa till när de inte förstod. Responsen på det man sa blev således i 97% av fallen: Eeeeeeeeeeeeeeeeeh
2.Det gav ingen respons. Visst, jag förväntade mig ingen överextrovert person, men det kändes konstant som att det var ens eget ansvar att starta och hålla i gång det sociala spelet. Ni vet den där döda stämningen när ingen säger något, som man gör allt för att undvika? Sådana situationer uppstod hela tiden. Mest på grund av att fransmännen svarade "okay" eller "that's cool" på samtliga grejer man sade.
Dessutom uppstod det problem när någon jävla idiot sålde hasch till några av fransmännen. Vem fan säljer hasch till fransmän/köper hasch av svenskar i en utbytessituation? Förutom detta har jag dessutom förlorat extremt mycket pluggtid och är as we speak ett vrak med mentala problem lika stora som Patrick Bateman.
Men nu är det över, och jag är smärre lättad över att inte behöva leka Jämtlands-arrangör. Livet efter är dock inte så lätt det heller. I sann emo-anda har jag gått och fått spirituella problem. Men mer om det en annan gång!
Har insett fullt ut hur mycket jag älskar Tom Waits debutalbum "Closing Time". Den är ett soundtrack för alla samhällets outcasts. Den där A-lagarn som ligger i kyrkparken på lördagskvällen, hans eventuella sorgsna tankar; det är så Closing Time" låter. Den är sorgsen, jazzig, men tröstar ändå med sitt mörka vemod.
Nu ska jag se Palmcrantzskolan framföra Carl Orffs "Carmina Burana" på folkets hus. Det blir kul, har lyssnat på stycket typ 4 gånger sen igår och älskar dess mix av djävulsk epik och komik. Ingen sorgsen min nu, tänker jag. Ha rdock inte så bra disciplin på min hjärna...
Being Jack Torrance
Problemet ifråga är att jag har SKRIVKRAMP. That's right, oförmågan att svänga sig med orden på ett önskvärt vis. Detta är något jag har konfornterat flera gånger den senaste tiden, mestadels beroende på stress, men kanske också (ve och fasa) på grund av att jag blivit mindre verbal och kreativ som individ.
Jag tror dock inte på att min hjärna gått bakåt i utvecklingen, jag vet att jag har en kärna av fantasi och magnifika formuleringar som ligger och väntar på mig. När ska de vakna?
Just nu håller jag på att skriva en filmkrönika om Sovjets filmindustri. "Vad TRÅÅÅHKIGT, kan du inte skriva om något kul, som Sean Banans nya film eller att supa?!" Nej gott folk, jag är tyvärr inte så oerhört rolig och fantastisk att jag tar mig an dessa ämnen! Dels för att Sean Banan är lika intelektuellt stimulerande som att lukta på sina egna fisar (det kanske han gör i filmen, skulle inte förvåna mig), samt att supande....Ja, det skulle inte direkt stimulera mina hjärnceller!
För er som inte hämtat höggaffeln för att avliva mig en gång för alla, tänker jag vidareutveckla det jag nyss kom in på. Ja, jag skriver alltså om Sovjets filmindustri, och det går inte alltför bra. Det kan bero på att jag fastnat med hur jag ska gå vidare (Sovjet är dumt, kommunismen hämmade konstnärerna, WHAT ELSE?!). Hur som helst känns det jobbigt med miljontals tankar flygande runt i ens hjärna, som INTE lyckas fastna i mitt Word Dokument. Om någon uppfinner en tankefångare, skicka den till mig, jag bjuder högst!
Jag har dock ändå inte helt gett upp hoppet. Är just nu inne i en "kommunist"-fas. Alltså, jag har inte blivit kommunist eller så, men jag tycker det är så otroligt fascinerande med de kommunistiska idealen, öststaternas styresskick och hela jävla grejset med hur kommunismen (alla skallo hava det lika) inte fungerar i praktiken. Jag torr att detta nyfunna intresse kan göra ett avtryck i min krönika, som trots allt handlar om hur filmskapare begränsades av USSR:s bestämda regler. Man förbjöd exempelvis "Ivan Den Förskräcklige II" från 1945, i 13 år, för att den kunde tolkas som att skildra staten som felbar. DET ÄR EN HISTORISK FILM FOR GODS SAKE!
Kanske är det kommunisterna som tagit sig in i mitt huvud och hindrar mig att vara kreativ? Nej, nu låter jag som USA under kalla kriget. Dags att gå tillbaka till verkligheten. Uppenbarligen klarad ejag av att skriva denna blogg, kanske har skrivkrampen släppts? Det är lite ironiskt, att jag skriver kreativt om att inte kunna skriva kreativt!
Med den ultimata ironin lämnar jag er åt att göra vad ni nu sysslar med under sportlovet, kanske halsa bärs och daska folk med handdukar? Nej, nu var jag nedsättande mot Norrlänningar, det var en generalisering! Men lite kul var det ändå, hihihihihi!
Fatal tragedi
Close your eyes and begin to relax. Take a deep breath, and let it out slowly…
Se inte det här blogginlägget (efter klagomål så använder jag uttrycket ”blogginlägg” och inte ”blogg” på…ja, den text du nu läser) som en exakt detaljerad beskrivning av det jag nu skall berätta. Och få inte för höga förväntningar, trots att man lätt kan tro att den kommande texten kommer nå episka proportioner. That’s just the way I write. Se istället det här som…..Äh, läs bara!
Temat är tragedier. Eller ja, kanske snarare små missöden. Det kanske också är att ta i…Nåväl, vi har alla olika preferenser, men faktat är fortfarande intakt!
Olyckligheten ifråga är att jag haft problem, utan att egentligen ha haft några problem. Århundradets paradox? Kanske det. Låt mig motivera vad jag nyss sade. Saken är den att jag varit lite som en grönsak den senaste tiden. Detta beror på flera saker, men huvudsakligen är det väl:
1.Skolan. Gymnasiet må vara roligt, men med det följer även många uppgifter. Egentligen är det väl inte arbetsbelastningen som varit jobbigast, utan hur jag pressat mig själv. Detta har lett till att jag kanske pushat lite väl hårt med vissa arbetsuppgifter. Problemet är det att jag vill komma in på psykologutbildning efter gymnasiet, för det måste man dock ha väldigt höga betyg (21-21.5). Detta är, med 2.5 meritpoäng inräknat, alltså 19 i snittbetyg. B ger 17,5 poäng och A 20. Då kan ni tänka er vad jag har att förhålla mig till…
2.Fritiden. Plugg och allmän ångest har gjort att jag på fritiden inte hunnit en tiondel av det jag vill göra. Tid jag velat ägna åt att läsa, skriva och se på film har istället gått åt till ingenting. På något konstigt sätt har tiden bara flugit iväg dag efter dag…
3.Mig själv. Jag känner att jag på senare tiden helt enkelt inte orkat köra mitt race. Detta kan härledas i att jag försökt behärska mina tankar och känslor. Tyvärr har detta bara lett till att andra har kört över mig. För mig är detta väldigt jobbigt, jag vill ju vara stolt och öppen med den jag är, det är dock inte så lätt som det låter.
Ja, det var väl det som var ces problèmes! Alla dessa stressfaktorer beror till största del på mig. Jag har helt enkelt inte ORKAT MED NÅGONTING! Inte orkat blogga, inte orkat bläddra igenom Paulo Coelho, inte orkat med någonting kort sagt. Detta står i skarp kontrast mot vad jag VILL. Detta kulminerade i att en av mina lärare kallade mig till samtal om att ”inte ha prestationsångest” och ”tagga ner”. Och jag antar att det finns en poäng i det…
Well well, nu har det gått ett par veckor sedan kulmen av min stressperiod och jag sitter lugnt och skriver till tonerna av Led Zeppelins trea. Det är ofattbart skönt med sportlov, äntligen kan jag göra det jag vill (vilket är allt utom att sporta, ironiskt nog). Men snart drar vardagen igång, med allt vad det innebär. Jag tror dock att jag är mer förberedd nu och kan ta tag i livet mer….levande.
Trots allt så ruttnar grönsaker fortare än människor.
