Rosebud
Vad VILL världen mig? Vad vill jag mig? Min människosyn och ork har förtvinat senaste veckorna, likaså min produktivitet här. Men nu är jag tillbaka (tror jag), om än i mörbultat skick.
Snöflingorna dalar ner över staden som taget ur en Orson Welles-film. Jag vaknar. Det känns som att en transportbil har krockat inuti min kropp och passat på att spränga hela mitt själsliv. Rent motoriskt duschar jag, drar på mig min VU & Nico-tisha och slafsar i mig en skål flingor (eller är det sågspån?). Dead inside.
Goddagens, det var ett tag sedan! Jag har inte orkat skriva här på ett tag, på grund av flertalet aspekter. Tänker börja med slutet. Inte av bloggen då, men slutet av franskautbytet.
För förra söndagen tog det slut. Efter att i 10 dagar tagit hand om min franska tjej, satte hon och alla andra barn av demokrati och politik (ironiskt, med tanke på att min visste mindre om det franska valet än mig) sig i bussen, för att lämna Östersund för evigt. Det har varit en....turbulent upplevelse det här. Dels var det väldigt svårt att kommunicera med fransmännen, på grund av att de:
1.Hade förbannat svårt att förstå vad man sade. Nu pratar jag inte bara om den rena språkliga förmågan, utan också fakutmet att de inte sa till när de inte förstod. Responsen på det man sa blev således i 97% av fallen: Eeeeeeeeeeeeeeeeeh
2.Det gav ingen respons. Visst, jag förväntade mig ingen överextrovert person, men det kändes konstant som att det var ens eget ansvar att starta och hålla i gång det sociala spelet. Ni vet den där döda stämningen när ingen säger något, som man gör allt för att undvika? Sådana situationer uppstod hela tiden. Mest på grund av att fransmännen svarade "okay" eller "that's cool" på samtliga grejer man sade.
Dessutom uppstod det problem när någon jävla idiot sålde hasch till några av fransmännen. Vem fan säljer hasch till fransmän/köper hasch av svenskar i en utbytessituation? Förutom detta har jag dessutom förlorat extremt mycket pluggtid och är as we speak ett vrak med mentala problem lika stora som Patrick Bateman.
Men nu är det över, och jag är smärre lättad över att inte behöva leka Jämtlands-arrangör. Livet efter är dock inte så lätt det heller. I sann emo-anda har jag gått och fått spirituella problem. Men mer om det en annan gång!
Har insett fullt ut hur mycket jag älskar Tom Waits debutalbum "Closing Time". Den är ett soundtrack för alla samhällets outcasts. Den där A-lagarn som ligger i kyrkparken på lördagskvällen, hans eventuella sorgsna tankar; det är så Closing Time" låter. Den är sorgsen, jazzig, men tröstar ändå med sitt mörka vemod.
Nu ska jag se Palmcrantzskolan framföra Carl Orffs "Carmina Burana" på folkets hus. Det blir kul, har lyssnat på stycket typ 4 gånger sen igår och älskar dess mix av djävulsk epik och komik. Ingen sorgsen min nu, tänker jag. Ha rdock inte så bra disciplin på min hjärna...
Snöflingorna dalar ner över staden som taget ur en Orson Welles-film. Jag vaknar. Det känns som att en transportbil har krockat inuti min kropp och passat på att spränga hela mitt själsliv. Rent motoriskt duschar jag, drar på mig min VU & Nico-tisha och slafsar i mig en skål flingor (eller är det sågspån?). Dead inside.
Goddagens, det var ett tag sedan! Jag har inte orkat skriva här på ett tag, på grund av flertalet aspekter. Tänker börja med slutet. Inte av bloggen då, men slutet av franskautbytet.
För förra söndagen tog det slut. Efter att i 10 dagar tagit hand om min franska tjej, satte hon och alla andra barn av demokrati och politik (ironiskt, med tanke på att min visste mindre om det franska valet än mig) sig i bussen, för att lämna Östersund för evigt. Det har varit en....turbulent upplevelse det här. Dels var det väldigt svårt att kommunicera med fransmännen, på grund av att de:
1.Hade förbannat svårt att förstå vad man sade. Nu pratar jag inte bara om den rena språkliga förmågan, utan också fakutmet att de inte sa till när de inte förstod. Responsen på det man sa blev således i 97% av fallen: Eeeeeeeeeeeeeeeeeh
2.Det gav ingen respons. Visst, jag förväntade mig ingen överextrovert person, men det kändes konstant som att det var ens eget ansvar att starta och hålla i gång det sociala spelet. Ni vet den där döda stämningen när ingen säger något, som man gör allt för att undvika? Sådana situationer uppstod hela tiden. Mest på grund av att fransmännen svarade "okay" eller "that's cool" på samtliga grejer man sade.
Dessutom uppstod det problem när någon jävla idiot sålde hasch till några av fransmännen. Vem fan säljer hasch till fransmän/köper hasch av svenskar i en utbytessituation? Förutom detta har jag dessutom förlorat extremt mycket pluggtid och är as we speak ett vrak med mentala problem lika stora som Patrick Bateman.
Men nu är det över, och jag är smärre lättad över att inte behöva leka Jämtlands-arrangör. Livet efter är dock inte så lätt det heller. I sann emo-anda har jag gått och fått spirituella problem. Men mer om det en annan gång!
Har insett fullt ut hur mycket jag älskar Tom Waits debutalbum "Closing Time". Den är ett soundtrack för alla samhällets outcasts. Den där A-lagarn som ligger i kyrkparken på lördagskvällen, hans eventuella sorgsna tankar; det är så Closing Time" låter. Den är sorgsen, jazzig, men tröstar ändå med sitt mörka vemod.
Nu ska jag se Palmcrantzskolan framföra Carl Orffs "Carmina Burana" på folkets hus. Det blir kul, har lyssnat på stycket typ 4 gånger sen igår och älskar dess mix av djävulsk epik och komik. Ingen sorgsen min nu, tänker jag. Ha rdock inte så bra disciplin på min hjärna...
Kommentarer
Trackback
