Svårt att skriva...
Har verkligen haft fullt upp den här veckan. Vi har ett franskautbyte i skolan, så jag har knappt kunnat spendera tid på att studera eller se på franska filmer (franska personer däremot, i plural!). Istället har huvudfokus legat på att tala så kallat frangliska med min franske bostadspartner, samt ett antal andra cellvarelser från Normandie.
Det är inlägget kan betraktas lite som ett par andetag innan jag ska ner och dyka igen, det där djupt flämtande flåset efter att ha kommit upp ur vattnet for real!
Hade idrottsprov på anatomi idag för övrigt, jag gjorde en habil prestation... Även om min koncentration under veckan mer legat på att förklara hur man går på stan än att kunna ett annat ord för "armböjare". Känner att det här provet verkligen reflekterar över stora ting, hur ska man liksom överleva utan att veta om svanskotan? Fast nu förkastar jag kunskap, det är inte bra. Men den här kunskapen känns för mig mest som okunskap. Kan det ha något med min negativa inställning till idrottsämnet måntro?
Imorgon blir det mer stress, mer press och mer av meret. Så jag dyker åter ner i poolen igen och väntas återkomma sisådär på måndag.
Audieu! (Oj vad cool jag är, jag citerar franska!!!)
Easy Livin'? A Hard Days Night!
Det där var ett citat från valfri översatt finsk under finska inbördeskriget, men det är tämligen irrelevant nu. Som Lee Ranaldo så fint sjunger i Sonic Youths låt Eric's Trip från 1988: "I can't see anything at all, all I see is me! That's clear enough, that's whats important, to see me". Ja, jag tycker det är hög tid för lite narcissism nu!
Nädå, men min blogg handlar trots allt i stor grad om mig, tänker därför inte motivera varför jag skriver om just mig. Skulle det vara roligare om jag skrev om....min gamla mattant? Kanske inte.
Annars har skolan flytit på rätt normalt, inget direkt anmärkningsvärt, förutom att vi har fått en ny idrottslärare. De flesta (typ alla) i min klass och för den delen de jag pratat med i två andra klasser, som hade min gamla idrottslärare, älskade honom. Själv var jag inte riktigt lika entusiastisk till hans sätt att högljutt skrika och skrämma en merparten av lektionstiden, men det är väl jag och min skruvade människosyn (ska människor vara ödmjuka och repsktfulla, vad säger du din idiot?!). Jag perosnligen tycker alltså det är skönt att den nya läraren verkar lite mer....chill. Ingen livsinspiratör kanske, men betydligt bättre än andra lärare jag haft i kursen ifråga.
Imorgon händer något alldeles speciellt. Då kommer nämligen en fransk tjej och ska bo hos mig i 10 dagar! Jag och min franskaklass är med på ett utbyte som innebär att en fransk klass från Normandie bor hos oss i 10 dagar, och vi bor hos dem i 10 dagar nästa termin. Det känns delvis lite nervöst, men framför allt tror jag att det blir kul att möta någon från en anna kultur, som faktiskt kan prata franska FLYTANDE och inte göra sig rolig över språket genom att prata om sniglar och baguetter under armen!
Gillar ni musik med sci-fi-tema förresten? Har blivit stormförtjust i Van Der Graaf Generators låt "Pioneers Over C". Nästan lite 2001/Solaris/Valfri annan cool existensialistisk rymdfilm över den, fast med tjutande saxofon istället då.
This Sporting Life...
Sportlovet har nu nått sitt slut. Likt en hal sojakorv (jag tänker inte dra metaforer om animaliska matprodukter! /Mr. Censur) har det gått från den ena änden till den andra och i en dundrande fart! Det känns ärligt talat rätt hårt att återvända till skollokalerna igen, mest för att jag blivit så bekväm med att fokusera min hjärnkapacitet på gamla filmer istället för på njurens uppbyggnad...
Men jag sörjer inte alltför hårt! Skolan, trots att de flesta ungdomar uttalar sig om hur skönt det vore att vara totalt lediga, är en väg till kunskap och att utvecklas som människa. Det är väl svårt att göra något mer givande än att utvecklas?
Såg "Sean Banan - Inuti Seanafrika" med trevligt sällskap igår. Komiskt, men inte så otippat, nog så var i princip hela publiken bestående av småbarn och deras föräldrar. Antar att alla dessa kidz har lärt sig massvis om kvinnan som en individ av denne rumpkomikers bakgrundsdansare! Nejmen jag förstår grejen! Sean Banan mixar kiss och bajshumor, barnsliga kommentarer och streetsmarta gester till ett perfekt kärleksobjekt för en "21st Century Schizoid Kid". Filmen var ingen "Gudfadern", men innehöll en rolig Johannes Brost som rasistisk svensk ambassadör i Afrika.
Idag kom min fader och lillasyster Jenny hem från att ha varit i Österrike en vecka. Skrattade väldigt gott över att syrran gav mig ett litet plastmurmeldjur (som mer såg ut som en björn) i ironiskt syfte, samt att pappa hängde en chokladmedalj med Carl den 16:e Gustav över mig...Monarki och plastvarelser, vad vore jag utan er?!
Klockan närmar sig midnatt och det är dags för mig att dra mig tillbaka (det betyder alltså att jag ska gå in i sömntillstånd), så jag önskar er alla en god natts sömn och länkar till en bild på sex desillusionerade borgare från Luis Buñuels film "Borgarklassens Diskreta Charm". Vad kan vara mer tryggt att somna till?
Som en kniv genom hjärtat
"Play me my song, here it comes again"
En besatthet som jag har för mig att jag inte tagit upp här på bloggen än (för jag har ju varit så ofattbart produktiv), är den jag har för Genesis. Ni vet, det där bandet som de flesta hört namnet på, men sällan hört någon låt av. Trots att Genesis är en av världens 20 bästsäljande artister någonsin, verkar det ha gått förbi de flesta människors sinnesuppfattning.
Och tur är väl delvis det. Genesis storsäljande album och hitlåtar är nämligen fullkomligt vidriga. Med Phil Collins som sångare torterade bandet en hel generation människor med låtar som denna. Det var fult klädda gubbar som gjorde irriterande poprock och skrattade hela vägen till banken efter att ha fått människor att betala för deras djävulskap till musik. Phil Collins solokarriär var inte bättre, med flera smöriga Disney-sånger på CV:t (exempel).
Nej, min besatthet har ingenting med denna turbulenta period att göra. Min kärlek till Genesis är för de album de gjorde under första halvan av 70-talet. På den här tiden var Phil Collins endast trummis, medan Peter Gabriel axlade rollen som bandets sångare och textförfattare. Svinlånga progrocklåtar med flöjtsolon, absurda texter och lite vimsighet stod på menyn.
När jag gick i 7:an var jag....well, jag var inte världens mest funktionella tonårskille. När de flesta klasskamrater ägnade sig åt sportaktiviteter och ungdomsslang, brukade jag mestadels döda timmarna genom att nörda TV-spel med neddragna persienner och fundera för mig själv. Även om jag inte kan påstå att jag var deprimerad, kände jag mig inte direkt som ett lyckopiller. Kanske var det för att jag kände mig rätt ensam i mitt sätt att tänka och vara.
Hursom helst så var denna period rätt jobbig. Jag var rätt negativ till sinnes och levde inuti mitt huvud rätt mycket. Det var någon gång under vårterminen i 7:an som jag stötte på Genesis för första gången. För mig sa namnet ingenting, vad var detta för sorts musik? Jag tyckte att titeln Dancing With the Moonlit Knight lät rätt cool, även om låten var fasansfullt lång (8 minuter). Så jag lyssnade...
Har ni någon gång varit med om en upplevelse där eran värld vänds upp och ner? Det här var en sådan upplevelse för mig. Från och med Peter Gabriels inledande a capella-röst var jag som i en ny värld. Jag visste helt allvarligt inte att musik kunde låta såhär. Det var vackert, gripande, dramatiskt....Det var ärligt
.
Från att knappt ha lyssnat på någon musik över huvudtaget (med undantag för Crazy Frog...), blev jag på ett par veckor förvandlad till en total musiknörd. Det fanns något fascinerande i den där musiken, totalt befriad från ytlighet. Jag fick reda på att genren Genesis tillhörde kallades progressiv rock, kreativ rock med influens från klassisk musik och med långa episka verk, som hade sin storhetsera under 70-talet. Efter detta upptäckte jag andra progressiva rockband, som King Crimson, Pink Floyd och Yes, band som än idag är några av mina absoluta favoriter.
Men allt detta började med Genesis! Det var soundtracket till mesta delen av min högstadietid. Trots att vardagslivet var rätt dystert, fann jag ny kraft i denna musik.
Idag är jag en lite mer epic person, kanske delvis för at tjag lyssnat på så epic musik. Även om inte alla håller med. Jag har ofta fått konstiga miner när jag exhalterat pumpat på The Musical Box på högsta volym. Min pappa sa en gång lite humoristiskt hur jobbigt introt till Firth of Fith är. Idag bad min syster mig frankt att STÄNGA AV The Knife. När jag frågade varför sa hon kort och gott: "Jag tycker helt enkelt att det låter dåligt".
Detta förblir ett mysterium för mig. Hur kan man inte gilla det här?! Men det viktigaste för mig är inte att omgivningen ska instämma till vad jag lyssnar på. I så fall hade jag antagligen suttit i en källarlokal med en folköl i handen och skakat armarna till LMFAO vid det här laget. Nej, överambitiös 70-talsrock med obskyra takter och mellotroner är och förblir min kärlek.
När allt kommer omkring, är inte musiken ett sätt att uppleva sin personlighet i ljud?
The watcher of the skies
We are only wanting freedom
Fast ska jag vara ärlig så har mitt lov i övrigt inte varit särskilt filmiskt eller spännande. Jag har praktiskt taget gjort allt i min makt för att göra denna sportens vecka så osportig som möjligt, vilket primärt inneburit att lyssna på LP-skivor, penetrera björnars skallben i "Red Dead Redemption" och försöka lära mig diverse vänsterpolitikers uttalanden.
Den enda genre som skulle matcha dessa scenarion vore väl något TV 5-program lett av Gry Forsell med målet att få ut nördar i skidbacken. Då jag dock inte vill medverka i banala underhållningsprogram låter jag den möjligheten vara. Gry Forsell skulle antagligen bara utsätta mig för något grymt mandomsprov.
"Nu ska Edvin Ek från Östersund få ragga för första gången, vi har satt ut tre tjejer på banan. Vi får hoppas att han väljer väl, en av dem kommer gå hela vägen med honom!".
Publiken skrattar, det här är ju en möjlighet för denne tönt att få någonting VÄRDEFULLT att minnas från tonåren! Jag skrattar inte. Jag vill ju hellre sitta här vid min musikhörna och luuuuukta på vinylerna!
Nej, Hovdeliftarna, okänsligt könsumgänge och melodifestivalen lämnar jag åt de inskränkta själarna i vårat land. Istället har jag haft nöjet att kolla på en hel del trevliga filmer. Den som lämnaste det starkaste intrycket var "Fogden Sansho" från 1954. Detta Japanska mästerverk i regi av Kenji Mizoguchi handlar om allt annat än ejakulationer och europop! I 1100-talets Japan får kvinnan Tamaki och hennes två bar Zushio och Anju se människans inneboende mörker, när hon och barnen blir kidnappade och separeras från varandra. Barnen blir sålda som slavar och modern Tamaki tvingas jobba som prostituerad. Hur kan människan vara så grym?
"Fogden Sansho" är en minst sagt sorglig berättelse, där en värld utan respekt för andra människor skildras. Slavdrivaren Sansho är en vidrig jävel, med utspretande skägg och vana att brännmärka sina slavar när de försöker fly. Samtidigt finns det hopp. Sanshos son, den godhjärtade Taro, blir förtvivlad över sin faders livssyn och stöttar barnen så gott han kan.
Denna film är framför allt fantastisk för att hela berättelsen utgår ifrån en extremt mänsklig synvinkel. "Utan barmhärtighet är människan inte längre mänsklig" säger fadern tilll barnen i början av filmen. Det är svårt att motstrida de orden, framför allt efter att ha sett filmen.
Trots att detta verk har flera år på nacken och skildrar en nästan 1000 år gammal värld, är den fortfarande aktuell. Under de senaste månaderna har jag hört alltifrån saker som att man inte behöver bry sig om folk från andra världsdelar, till att invandrare i Sverige står under de "ursvenska" invånarna. Det är i såna här stunder jag bara skulle vilja hålla upp ett finger högt i luften, hyscha min omgivning och lägga "Fogden Sansho" i deras famnar och skrika: "Gå HEM, SE FILMEN OCH GRUNNA ÖVER VAD DEN HAR ATT SÄGA!".
Tyvärr kan nog denna filmen vara lika meningslös som argument om medmänsklighet och jämlikhet. I slutändan är det något man måste lära sig själv, om det så är genom att se på Japansk film som att dansa till Björn Ranelid. Hoppas att du lär dig den läxan.
Being Jack Torrance
Problemet ifråga är att jag har SKRIVKRAMP. That's right, oförmågan att svänga sig med orden på ett önskvärt vis. Detta är något jag har konfornterat flera gånger den senaste tiden, mestadels beroende på stress, men kanske också (ve och fasa) på grund av att jag blivit mindre verbal och kreativ som individ.
Jag tror dock inte på att min hjärna gått bakåt i utvecklingen, jag vet att jag har en kärna av fantasi och magnifika formuleringar som ligger och väntar på mig. När ska de vakna?
Just nu håller jag på att skriva en filmkrönika om Sovjets filmindustri. "Vad TRÅÅÅHKIGT, kan du inte skriva om något kul, som Sean Banans nya film eller att supa?!" Nej gott folk, jag är tyvärr inte så oerhört rolig och fantastisk att jag tar mig an dessa ämnen! Dels för att Sean Banan är lika intelektuellt stimulerande som att lukta på sina egna fisar (det kanske han gör i filmen, skulle inte förvåna mig), samt att supande....Ja, det skulle inte direkt stimulera mina hjärnceller!
För er som inte hämtat höggaffeln för att avliva mig en gång för alla, tänker jag vidareutveckla det jag nyss kom in på. Ja, jag skriver alltså om Sovjets filmindustri, och det går inte alltför bra. Det kan bero på att jag fastnat med hur jag ska gå vidare (Sovjet är dumt, kommunismen hämmade konstnärerna, WHAT ELSE?!). Hur som helst känns det jobbigt med miljontals tankar flygande runt i ens hjärna, som INTE lyckas fastna i mitt Word Dokument. Om någon uppfinner en tankefångare, skicka den till mig, jag bjuder högst!
Jag har dock ändå inte helt gett upp hoppet. Är just nu inne i en "kommunist"-fas. Alltså, jag har inte blivit kommunist eller så, men jag tycker det är så otroligt fascinerande med de kommunistiska idealen, öststaternas styresskick och hela jävla grejset med hur kommunismen (alla skallo hava det lika) inte fungerar i praktiken. Jag torr att detta nyfunna intresse kan göra ett avtryck i min krönika, som trots allt handlar om hur filmskapare begränsades av USSR:s bestämda regler. Man förbjöd exempelvis "Ivan Den Förskräcklige II" från 1945, i 13 år, för att den kunde tolkas som att skildra staten som felbar. DET ÄR EN HISTORISK FILM FOR GODS SAKE!
Kanske är det kommunisterna som tagit sig in i mitt huvud och hindrar mig att vara kreativ? Nej, nu låter jag som USA under kalla kriget. Dags att gå tillbaka till verkligheten. Uppenbarligen klarad ejag av att skriva denna blogg, kanske har skrivkrampen släppts? Det är lite ironiskt, att jag skriver kreativt om att inte kunna skriva kreativt!
Med den ultimata ironin lämnar jag er åt att göra vad ni nu sysslar med under sportlovet, kanske halsa bärs och daska folk med handdukar? Nej, nu var jag nedsättande mot Norrlänningar, det var en generalisering! Men lite kul var det ändå, hihihihihi!
Fatal tragedi
Close your eyes and begin to relax. Take a deep breath, and let it out slowly…
Se inte det här blogginlägget (efter klagomål så använder jag uttrycket ”blogginlägg” och inte ”blogg” på…ja, den text du nu läser) som en exakt detaljerad beskrivning av det jag nu skall berätta. Och få inte för höga förväntningar, trots att man lätt kan tro att den kommande texten kommer nå episka proportioner. That’s just the way I write. Se istället det här som…..Äh, läs bara!
Temat är tragedier. Eller ja, kanske snarare små missöden. Det kanske också är att ta i…Nåväl, vi har alla olika preferenser, men faktat är fortfarande intakt!
Olyckligheten ifråga är att jag haft problem, utan att egentligen ha haft några problem. Århundradets paradox? Kanske det. Låt mig motivera vad jag nyss sade. Saken är den att jag varit lite som en grönsak den senaste tiden. Detta beror på flera saker, men huvudsakligen är det väl:
1.Skolan. Gymnasiet må vara roligt, men med det följer även många uppgifter. Egentligen är det väl inte arbetsbelastningen som varit jobbigast, utan hur jag pressat mig själv. Detta har lett till att jag kanske pushat lite väl hårt med vissa arbetsuppgifter. Problemet är det att jag vill komma in på psykologutbildning efter gymnasiet, för det måste man dock ha väldigt höga betyg (21-21.5). Detta är, med 2.5 meritpoäng inräknat, alltså 19 i snittbetyg. B ger 17,5 poäng och A 20. Då kan ni tänka er vad jag har att förhålla mig till…
2.Fritiden. Plugg och allmän ångest har gjort att jag på fritiden inte hunnit en tiondel av det jag vill göra. Tid jag velat ägna åt att läsa, skriva och se på film har istället gått åt till ingenting. På något konstigt sätt har tiden bara flugit iväg dag efter dag…
3.Mig själv. Jag känner att jag på senare tiden helt enkelt inte orkat köra mitt race. Detta kan härledas i att jag försökt behärska mina tankar och känslor. Tyvärr har detta bara lett till att andra har kört över mig. För mig är detta väldigt jobbigt, jag vill ju vara stolt och öppen med den jag är, det är dock inte så lätt som det låter.
Ja, det var väl det som var ces problèmes! Alla dessa stressfaktorer beror till största del på mig. Jag har helt enkelt inte ORKAT MED NÅGONTING! Inte orkat blogga, inte orkat bläddra igenom Paulo Coelho, inte orkat med någonting kort sagt. Detta står i skarp kontrast mot vad jag VILL. Detta kulminerade i att en av mina lärare kallade mig till samtal om att ”inte ha prestationsångest” och ”tagga ner”. Och jag antar att det finns en poäng i det…
Well well, nu har det gått ett par veckor sedan kulmen av min stressperiod och jag sitter lugnt och skriver till tonerna av Led Zeppelins trea. Det är ofattbart skönt med sportlov, äntligen kan jag göra det jag vill (vilket är allt utom att sporta, ironiskt nog). Men snart drar vardagen igång, med allt vad det innebär. Jag tror dock att jag är mer förberedd nu och kan ta tag i livet mer….levande.
Trots allt så ruttnar grönsaker fortare än människor.
