Fatal tragedi
Close your eyes and begin to relax. Take a deep breath, and let it out slowly…
Se inte det här blogginlägget (efter klagomål så använder jag uttrycket ”blogginlägg” och inte ”blogg” på…ja, den text du nu läser) som en exakt detaljerad beskrivning av det jag nu skall berätta. Och få inte för höga förväntningar, trots att man lätt kan tro att den kommande texten kommer nå episka proportioner. That’s just the way I write. Se istället det här som…..Äh, läs bara!
Temat är tragedier. Eller ja, kanske snarare små missöden. Det kanske också är att ta i…Nåväl, vi har alla olika preferenser, men faktat är fortfarande intakt!
Olyckligheten ifråga är att jag haft problem, utan att egentligen ha haft några problem. Århundradets paradox? Kanske det. Låt mig motivera vad jag nyss sade. Saken är den att jag varit lite som en grönsak den senaste tiden. Detta beror på flera saker, men huvudsakligen är det väl:
1.Skolan. Gymnasiet må vara roligt, men med det följer även många uppgifter. Egentligen är det väl inte arbetsbelastningen som varit jobbigast, utan hur jag pressat mig själv. Detta har lett till att jag kanske pushat lite väl hårt med vissa arbetsuppgifter. Problemet är det att jag vill komma in på psykologutbildning efter gymnasiet, för det måste man dock ha väldigt höga betyg (21-21.5). Detta är, med 2.5 meritpoäng inräknat, alltså 19 i snittbetyg. B ger 17,5 poäng och A 20. Då kan ni tänka er vad jag har att förhålla mig till…
2.Fritiden. Plugg och allmän ångest har gjort att jag på fritiden inte hunnit en tiondel av det jag vill göra. Tid jag velat ägna åt att läsa, skriva och se på film har istället gått åt till ingenting. På något konstigt sätt har tiden bara flugit iväg dag efter dag…
3.Mig själv. Jag känner att jag på senare tiden helt enkelt inte orkat köra mitt race. Detta kan härledas i att jag försökt behärska mina tankar och känslor. Tyvärr har detta bara lett till att andra har kört över mig. För mig är detta väldigt jobbigt, jag vill ju vara stolt och öppen med den jag är, det är dock inte så lätt som det låter.
Ja, det var väl det som var ces problèmes! Alla dessa stressfaktorer beror till största del på mig. Jag har helt enkelt inte ORKAT MED NÅGONTING! Inte orkat blogga, inte orkat bläddra igenom Paulo Coelho, inte orkat med någonting kort sagt. Detta står i skarp kontrast mot vad jag VILL. Detta kulminerade i att en av mina lärare kallade mig till samtal om att ”inte ha prestationsångest” och ”tagga ner”. Och jag antar att det finns en poäng i det…
Well well, nu har det gått ett par veckor sedan kulmen av min stressperiod och jag sitter lugnt och skriver till tonerna av Led Zeppelins trea. Det är ofattbart skönt med sportlov, äntligen kan jag göra det jag vill (vilket är allt utom att sporta, ironiskt nog). Men snart drar vardagen igång, med allt vad det innebär. Jag tror dock att jag är mer förberedd nu och kan ta tag i livet mer….levande.
Trots allt så ruttnar grönsaker fortare än människor.
