NP - No problem?
"Då har ni 180 minuter på er"
180 minuter. Det är mycket tid. Ändå ökar pulsen, ändå pumpar adrenalinet, ändå flämtar man sig igenom hela den ödesdigra strpatsen. Med andra ord; nationella proven är i full gång nu.
Den här veckan har vi haft två nationella prov i Svenska, det första var läsförståelse och dagens skulle testa ens skrivförmåga. Även om jag tycker att nationella proven är bra, då de omfattande testar ens förmåga i ämnena, blir de i regel väldigt uphausade. Ingenting kan väl vara mer smärtsamt för oss arma tonåringar än att så tydligt få vår kunskap bedömd som med en sammanställning av resultaten från NP. Och mer kommer. Nästa vecka ska vi hålla ett muntligt föredrag om relationer, samt läsförståelse i Engelska. SOm om inte det vore nog kommer veckan därefter att fyllas av ett enormt NP i franska. Svettdropparna rinner...
Nåväl, det har gått rätt bra hitills. Kände mig rätt säker på läsförståelsen och skrev en fin text om ärlighet i relationer. Jag är ändock rädd inför de prövningar som komma skall. Ska vi beskriva franska revolutionen i passcomposé? Göra en analys av sociala förhållanden i engelska hus (på engelska)? Eller varför inte bara DÖ?
Okej, jag överdriver, rätt medvetet också. För även om jag är stressad och faller för djävulsbilden av de nationella proven, vet jag innerst inne att:
1.Jag är bra
Så pressen kan preskriberas! Keep on rollin', adieu!
180 minuter. Det är mycket tid. Ändå ökar pulsen, ändå pumpar adrenalinet, ändå flämtar man sig igenom hela den ödesdigra strpatsen. Med andra ord; nationella proven är i full gång nu.
Den här veckan har vi haft två nationella prov i Svenska, det första var läsförståelse och dagens skulle testa ens skrivförmåga. Även om jag tycker att nationella proven är bra, då de omfattande testar ens förmåga i ämnena, blir de i regel väldigt uphausade. Ingenting kan väl vara mer smärtsamt för oss arma tonåringar än att så tydligt få vår kunskap bedömd som med en sammanställning av resultaten från NP. Och mer kommer. Nästa vecka ska vi hålla ett muntligt föredrag om relationer, samt läsförståelse i Engelska. SOm om inte det vore nog kommer veckan därefter att fyllas av ett enormt NP i franska. Svettdropparna rinner...
Nåväl, det har gått rätt bra hitills. Kände mig rätt säker på läsförståelsen och skrev en fin text om ärlighet i relationer. Jag är ändock rädd inför de prövningar som komma skall. Ska vi beskriva franska revolutionen i passcomposé? Göra en analys av sociala förhållanden i engelska hus (på engelska)? Eller varför inte bara DÖ?
Okej, jag överdriver, rätt medvetet också. För även om jag är stressad och faller för djävulsbilden av de nationella proven, vet jag innerst inne att:
1.Jag är bra
2.Det kommer att gå bra
Så pressen kan preskriberas! Keep on rollin', adieu!
Give me a cup of charm
Yipppie-yippie-ya-ya-yeahj! Är klar med min månliga filmkrönika för 100% Östersund. Denna gången behandlade den stumfilmen och varför den är så tidlös. Tänker inte ge er någon försmak, faktiskt, men det summa summarum en både informativ och tänkvärd text om "the silent era".
And now for something completely different! Har märkt att jag inte bloggar nämnvärt mycket om musik. Detta kan tyckas besynnerligt, musik är trots allt mitt största intresse, efter film vill säga. Och nej, jag är inte typen som gillat "I Can't live without music" på Facebook, för att därefter lyssna på Coldplay, LMFAO, Westlife, Adele och Beyonce . Det är kontraproduktivt. Ungefär lika ambivalent är det när personer säger att de "lyssnar på all sorts musik". Detta betyder i regel det motsatta; att de bara lyssnar på trist uppbyggd popmusik, som är väldigt normal, ordinär, genomsnittlig och framför allt vanlig.
Nej, jag tillhör den sällsynta arten som faktiskt har ett självdrivet intresse för musik som konstform. Med andra ord är jag själv aktiv i vad jag vill lyssna på...Vilket jag inte kan påstå att man är om ens enda väg till musik är det som andra omkring en pratar om. Jag tror att denna självständighet är en förutsättning för att få en så kallad musiksmak. Hade jag inte letat upp och lyssnat in mig på olika sorters artister tror jag till exempel alrig att jag skulle få en riktig musiksmak.
Men nu har jag det. Och det jag tänkte fokusera på nu är bandet R.E.M.:s debutalbum. R.E.M. bildades 1980 och var under största delen av 80-talet del av college rock-rörelsen. Ursprunget till uttrycket var de alternativa radiostationerna i Nordamerika under 80-talet, där universitetselever som en subkultur körde mycket post-punk, skramlande gitarrpop och New Wave-musik. De var alltså väldigt alternativa under sina första år som band. De rönte senare större framgång med albumen "Green", "Out of Time" och "Automatic for the People". Vem har inte hört den, kanse lite väl smöriga, hitten "Losing My Religion"?
Nåväl, visst är dessa album bra, men jag kan inte låta bli att förbannad när folk lovordar denna period av bandets karriär så mycket. Det är välproducerat, känslosamt, med mycket stråkar och sorgsna texter. Men det tenderar också att dra åt det sentimentala och arena-rockiga.
Nej, R.E.M.:s definitiva mästerverk är "Murmur" från 1983. Om sångaren Michael Stipe och resten av gänget senare i karirären tenderade att vara ett ekologiskt U2, stod de med Murmur mer som ett kollektiv med mystisk, grubblande och inåtvändhet som signum. Musiken kan beskrivas som dimhöljd, då man verkligen får känslan att vara vilse i en skog utan att se något när man lyssnar.
Nu kanske ni antar att R.E.M. är någon musikalisk motsvarighet till "Bamse i Trollskogen", men där tror ni fel! Samtidigt som soundet ibland kan upplevas som lite mossigt, finns det samtidigt en extremt mycket skönhet och attityd över det. Michael Stipes extremt skumma texter sjungs ofta med vackra stämmor. Mike Mills basgång är häftig men avslappnad. Peter Bucks gitarr klingar sagolikt och låter nästan lite rasslande. Bill Berrys trumkomp är simpelt men med attityd. Kort sagt; det här är ett band som bemästrar flera spektrum samtidigt.
Man kan alltså beskriva Murmur som en skiva som är ljuv, udda, mossig, folkig, klirrande och cool på samma gång. För mig är det här 1983:s bästa skiva, med Philip Glass' soundtrack till "Koyaaniqasti" och Talking Heads "Speaking in Tongues" som utslagna konkurrenter. Jag älskar Murmur för att den inte talar om vad man ska känna. Det är verkligen som att gräva ner sig i en hög av löv under en stock; hur beskriver man den känslan? Glad? Sorglig? Nej, vissa saker kan faktiskt inte ens vi beskriva. Och jag är tacksam att R.E.M. lyckats fånga detta med sin alternativrock.
Efter skulle R.E.M. fånga många fler lyssnare och vara mer tydliga med vilken av smaklökarna de tillfredställer med sin musik. Men även om skivor som "Automatic for the People" förmodligen föredras på tallriken av majoriteten, kommer jag alltid att föredra den lite mer mångkryddade debuten. Vissa skulle kalla den fattig på smak och klia sig på huvudet. Jag nöjer mig med att ryckas med i förrvirringen.
"When I try I listen with my eyes"
I'm so far out, I'm too far in
Kycklingfjädrarna har blåst bort med den skoningslösa Jämtlandsvinden, äggen har ruttnat och påskkäringarna har blivit inlåsta för att såsmåningom brännas på bål, lagom till första maj. Kort sagt, påsken är över!
Ärligt talat hann jag inte få någon riktig ledighetskänsla av påsklovet, skolarbetet låg alltid bubblande under ytan och störde friden. Nåväl, sommarlovet börjar ändå om 6 veckor. Där snackar vi ledighetskänsla! (Till och med för en stressad parvel som mig).
Häromdagen var jag nära att börja gråta. Nej, det här är inget försök att framställa mig som en sån där känslig kille man bör tråna efter. Även om den naturliga följdeffekten såklart är att jag blir ett kärleksobjekt tack vare mitt känsloliv! Orsaken till tårkänslan kunde härledas till Wim Wenders film "Paris, Texas" från 1984. Filmen kretsar kring Travis som försöker anpassa sig till civilisationen efter att ha varit försvunnen i fyra år. Egentligen är hela filmen värd att gråta åt. Hela Travis svårighet med att anpassa sig till samhället är något som jag på sätt och vis kan relatera till.
Det som dock fick tårkanalerna att komma igång (nästan då!) var scenen där Travis möter sin före detta fru Jane; med ett envägsfönster emellan dem. Hon jobbar nämligen som strippa, där kunderna ser stripporna, medan de endast ser en spegelbild av sig själva. Med dessa förutsättningar utspelar sig en av världens vackraste filmscener. Travis pratar indirekt om relationen mellan dem. Det är verkligen hjärtskärande att se minen på Jane när hon stegvis inser vem det är. Bara av att tänka på scenen var tårarna alltså nära att komma...
Ikväll ledde jag SSU-mötet i Östersund. Var lite nervös, detta var nämligen första gången jag var ansvarig för ett möte...Det började med att jag gick till Victors lägenhet för att hämta nyckeln till lokalen. Väl där träffade jag även på Christian, som nyss återhämtat sig efter lång sjuktid. Det var tämligen roligt att se in i Victors lilla bonad, med kamerastativ, politiska & religiös litteratur (Katolska ordboken!) samt vinedrycker. Den udda kombinationen gav lägenheten lite av en Norman Bates-aura, det enda som saknades var lite uppstoppade djur!
Senare tog jag farväl av dessa två glasöognprydda ungkarlar för att strosa hem för lite lunch. Sen bar det av till SSU-lokalen. Det var lite nervöst som sagt. Men det gick suveränt! Deltog gjorde ett härligt gäng bestående av Emma, Linnea den yngre (Vår före detta ombudsman, aka Linnea den äldre, var nämligen icke närvarande!), Moa den yngre, Moa den äldre, Niklas, Erik och Andreas. Diskussionsämnet var utrikespolitik. Följde gjorde flera intressanta meningsutbyten om franska valet, Englands nedskärningar, Nordkoreas misslyckade raketuppskjutning och annat.
När Moa den äldre nämnde att ett kakpaket i SSU-lokalen hade dödat henne om hon var jordnötsallergiker, kontrade jag det med den inte särskilt succéfulla kommentaren att det vore diskriminerande mot JORDNÖTSMANNEN.
Floppskämtet till trots, var det en trevlig kväll.
Med detta tackar jag för mig. Länkar även en trevlig bild på SSU-gänget!
Ärligt talat hann jag inte få någon riktig ledighetskänsla av påsklovet, skolarbetet låg alltid bubblande under ytan och störde friden. Nåväl, sommarlovet börjar ändå om 6 veckor. Där snackar vi ledighetskänsla! (Till och med för en stressad parvel som mig).
Häromdagen var jag nära att börja gråta. Nej, det här är inget försök att framställa mig som en sån där känslig kille man bör tråna efter. Även om den naturliga följdeffekten såklart är att jag blir ett kärleksobjekt tack vare mitt känsloliv! Orsaken till tårkänslan kunde härledas till Wim Wenders film "Paris, Texas" från 1984. Filmen kretsar kring Travis som försöker anpassa sig till civilisationen efter att ha varit försvunnen i fyra år. Egentligen är hela filmen värd att gråta åt. Hela Travis svårighet med att anpassa sig till samhället är något som jag på sätt och vis kan relatera till.
Det som dock fick tårkanalerna att komma igång (nästan då!) var scenen där Travis möter sin före detta fru Jane; med ett envägsfönster emellan dem. Hon jobbar nämligen som strippa, där kunderna ser stripporna, medan de endast ser en spegelbild av sig själva. Med dessa förutsättningar utspelar sig en av världens vackraste filmscener. Travis pratar indirekt om relationen mellan dem. Det är verkligen hjärtskärande att se minen på Jane när hon stegvis inser vem det är. Bara av att tänka på scenen var tårarna alltså nära att komma...
Ikväll ledde jag SSU-mötet i Östersund. Var lite nervös, detta var nämligen första gången jag var ansvarig för ett möte...Det började med att jag gick till Victors lägenhet för att hämta nyckeln till lokalen. Väl där träffade jag även på Christian, som nyss återhämtat sig efter lång sjuktid. Det var tämligen roligt att se in i Victors lilla bonad, med kamerastativ, politiska & religiös litteratur (Katolska ordboken!) samt vinedrycker. Den udda kombinationen gav lägenheten lite av en Norman Bates-aura, det enda som saknades var lite uppstoppade djur!
Senare tog jag farväl av dessa två glasöognprydda ungkarlar för att strosa hem för lite lunch. Sen bar det av till SSU-lokalen. Det var lite nervöst som sagt. Men det gick suveränt! Deltog gjorde ett härligt gäng bestående av Emma, Linnea den yngre (Vår före detta ombudsman, aka Linnea den äldre, var nämligen icke närvarande!), Moa den yngre, Moa den äldre, Niklas, Erik och Andreas. Diskussionsämnet var utrikespolitik. Följde gjorde flera intressanta meningsutbyten om franska valet, Englands nedskärningar, Nordkoreas misslyckade raketuppskjutning och annat.
När Moa den äldre nämnde att ett kakpaket i SSU-lokalen hade dödat henne om hon var jordnötsallergiker, kontrade jag det med den inte särskilt succéfulla kommentaren att det vore diskriminerande mot JORDNÖTSMANNEN.
Floppskämtet till trots, var det en trevlig kväll.
Med detta tackar jag för mig. Länkar även en trevlig bild på SSU-gänget!
Det blev ingen påskhare i år...
...för den blev hänsynslöst mördad och serverad på restaurang, till samma barn som grät över att haren inte kom.
Påsken, detta firande av Jesu död och återuppståndelse, betyder för mig inte så mycket religiöst. Men ärligt talat, är det så originellt? Jag tror inte ens att Sveriges semi-kristna bryr sig om att det är si och så många år sedan västvärldens skäggige hjälte blev korsfäst.
Hur som helst, trots min klart ateistiska trosuppfattning, har denna påsken blivit tämligen traditionsenlig. Påskmiddag, Arvo Pärts bibliska körverk Passio och inte minst, besöka kyrkan för gudstjänst. SVT sände nämligen denna gudstjänst LIVE på morgonen, och min syster var med i kören! "Mahn klapphar inteh händerna när de ä långfreda'n" sa en gubbe med rättrådig stämma. Men hosta kunde de miljontals pensionärerna som samlats i kyrkan göra utan dåligt samvete!
Det var...helt okej, faktiskt. Man blandade tråkiga psalmstycken med Karl Jenkins "Stabat Mater". Roligt nog blev jag filmad ett flertal gånger. I sann dryg-anda ansträngde jag mig för att se låtsasreligiös ut (sitta med handen på hakan och kolla förstående).
Ingen som sett det på TV kommer ha fattat att det var ironiskt.
Jag har besökt Stockholm också. Jag, min ömsinta moder och oklanderlelrliga syster hann både kolla på "The Artist" (Som min kommande filmkrönika i 100% Östersund delvis kommer att behandla), besöka östasiatiska musét och höra Malena Ernman sjunga verk av Hendel. Dessutom hittade jag massvis med böcker och filmer, däribland:
-James Joyce pjäs Exiles
Är allmänt emot att stoltsera med att man konsumerat, det känns så vidrigt med tanke på hur jävligt och fattigt hundratusentals SVENSKAR har det just nu (kan det ha något att göra med alliansens grymma, samhällssegregerande politik att göra?). Men jag är så obeskrivligt nöjd över dessa fynd!
Idag kom jag hem från att ha varit med Moa Marken och hennes familj i deras stuga i Åre. Det blev mycket brittisk film och ironiskt dravel. Det var riktigt trevligt!
Känner för övrigt att mina senaste blogginlägg ibland tenderat att bli rätt allmäna beskrivningar av vad jag har gjort. Men det blir lätt så när man inte bloggat på ett par dagar. Väntar er frammåt mer ämnesspecialiserade blogginlägg om TÄNKVÄRDA SAKER! (Ledsen, jag vet inte hur man bäst snor vodka från farsan!)
Här är för övrigt vad jag lyssnat på mest den gångna veckan. Har blivit helt besatt av Sergei Rachmaninoffs andra pianokonsert, den påminner mig om allt vackert med världen, i skarp kontrast mot den obehagliga soulpop-musiken som frekvent spelades på hotellet jag huserade i under Stockholms-visiten. Med de ljuva tonerna tackar jag för mig.
Happy easter, meatster! Som så ofta, var det ett tag sedan jag skrivit här på bloggen. DET BETYDER ATT JAG HAR BLIVIT DEPRIMERAD! Nejdå, men det har ju trots allt varit påsk.
Påsken, detta firande av Jesu död och återuppståndelse, betyder för mig inte så mycket religiöst. Men ärligt talat, är det så originellt? Jag tror inte ens att Sveriges semi-kristna bryr sig om att det är si och så många år sedan västvärldens skäggige hjälte blev korsfäst.
Hur som helst, trots min klart ateistiska trosuppfattning, har denna påsken blivit tämligen traditionsenlig. Påskmiddag, Arvo Pärts bibliska körverk Passio och inte minst, besöka kyrkan för gudstjänst. SVT sände nämligen denna gudstjänst LIVE på morgonen, och min syster var med i kören! "Mahn klapphar inteh händerna när de ä långfreda'n" sa en gubbe med rättrådig stämma. Men hosta kunde de miljontals pensionärerna som samlats i kyrkan göra utan dåligt samvete!
Det var...helt okej, faktiskt. Man blandade tråkiga psalmstycken med Karl Jenkins "Stabat Mater". Roligt nog blev jag filmad ett flertal gånger. I sann dryg-anda ansträngde jag mig för att se låtsasreligiös ut (sitta med handen på hakan och kolla förstående).
Ingen som sett det på TV kommer ha fattat att det var ironiskt.
Jag har besökt Stockholm också. Jag, min ömsinta moder och oklanderlelrliga syster hann både kolla på "The Artist" (Som min kommande filmkrönika i 100% Östersund delvis kommer att behandla), besöka östasiatiska musét och höra Malena Ernman sjunga verk av Hendel. Dessutom hittade jag massvis med böcker och filmer, däribland:
-James Joyce pjäs Exiles
-En novellsamling med Thomas Mann
-En bok om Orson Welles
-Filmklassikern "Spelets Regler", rangordnas ofta som tidernas bästa film av kritiker
-Japans Historia, en bok om.......JAPANS HISTORIA!
Är allmänt emot att stoltsera med att man konsumerat, det känns så vidrigt med tanke på hur jävligt och fattigt hundratusentals SVENSKAR har det just nu (kan det ha något att göra med alliansens grymma, samhällssegregerande politik att göra?). Men jag är så obeskrivligt nöjd över dessa fynd!
Idag kom jag hem från att ha varit med Moa Marken och hennes familj i deras stuga i Åre. Det blev mycket brittisk film och ironiskt dravel. Det var riktigt trevligt!
Känner för övrigt att mina senaste blogginlägg ibland tenderat att bli rätt allmäna beskrivningar av vad jag har gjort. Men det blir lätt så när man inte bloggat på ett par dagar. Väntar er frammåt mer ämnesspecialiserade blogginlägg om TÄNKVÄRDA SAKER! (Ledsen, jag vet inte hur man bäst snor vodka från farsan!)
Här är för övrigt vad jag lyssnat på mest den gångna veckan. Har blivit helt besatt av Sergei Rachmaninoffs andra pianokonsert, den påminner mig om allt vackert med världen, i skarp kontrast mot den obehagliga soulpop-musiken som frekvent spelades på hotellet jag huserade i under Stockholms-visiten. Med de ljuva tonerna tackar jag för mig.
Kolla, en bild på Richard Wagner! Han var nationalist och antisemitist. Sverigedemokraterna säger säkert att de älskar hans politiska åskådning, dock tror jag knappast att de förstår ett dyft av hans musik. Oj, förlåt, vad fördomsfull jag var, SD älskar nog klassisk musik!
Om gud hade funnits, hade han varit sosse
"Skaffa dig ett liv!" lyder kristdemokraternas nya motto. Tydligen ska detta uppnås genom fler friskolor, "bättre företagsklimat" och fri arbetsmarknad. Jag skrattar högt, och tänker tillbaks över dagen och min konfrontation med KDU.
Kristdemokraternas ungdomsförbund hade nämligen åkt ända från StortStadenStockholm för att värva ungdomar. Och var hittar man flest ungdomar mitt på dagen i Östersund? Wargentinskolans ljuskorridor off course! Det var oundvikligt för de flesta elever, inklusive mig, att stöta på dessa förespråkare av religiös liberalism. Första gången gick jag förbi med Moa, och undvek kommunikation med dem (ja, även sossar kan klara sig utan diskussion ibland!). Vi var upptagna med att höra ungdomsgruppen prata om narkotikamissbruk. Detta i samband med att franskautbytet mellan Östersund och Frankrike slutade med att en fransman åkte dit för innehav av hasch!
Senare mötte vi upp med Niklas, som även han hade noterat att unga kristdemokrater härjade i skollokalerna. Ironiskt nog hade de försökt få honom att gå från att bli socialdemokrat till kristdemokrat. "De sa åt mig att jag skulle gå över på den vinnande sidan, men jag sa att jag redan var på den vinnande sidan". Härliga ord hörru!
Senare när jag och Linnea skulle gå genom ljuskorridoren, kunde jag inte låta bli att gå fram och argumentera med dårarna! Jag klargjorde min politiska ståndpunkt, som för er som inte fattat det redan, är av socialdemokratisk karaktär. Följde gjorde en diskussion som fick mig att vilja slita könet av muränor.
Den första frågan jag fick var varför jag var socialdemokrat. Jag svarade rätt självklart med att jag vill allas bästa och bryr mig om att allas lika värda och rätt till trygghet i samhället. Som respons fick jag att kristdemokraterna representerade just allas lika värde, men sade dessutom att socialdemokratin innebar att man inte fick sticka ut som människa.
Jag: "Det där är väl snarare kommunismen, sen tror jag dessutom inte att ett kapitalistsamhälle med en totalt fri marknad skulle göra att alla fick det bättre". Jag drog också paralleller till USA om hur just dessa ideal resulterat i ett katastrofalt samhälle med extrem social otrygghet.
Men tydligen var inte alls så fallet, dessutom påstod kristdemokraterna att socialdemokratin hade skapat problem i hela Europa (när jag påstådde det motsatta) och gav Storbritannien som ett exempel. Fattar inte, jag som trodde att Storbritannien haft en konservativ politisk historia!
Sen frågade jag om hur deras påstådda jämlikhet går ihop med att vara kritisk till homosexuellt äktenskap. De svarade med att de "vill skilja på stat och kyrka". VARFÖR BILDAR MAN DÅ ETT PARTI SOM JUST KOPPLAR SAMMAN STAT OCH KYRKA?! Tydligen var det de kristna värderingarna som var i huvudfokus. Jaha, så som socialdemokrat föraktar man de kristna värderingarna? Ironiskt, med tanke på att det finns hög aktivitet med kristna vänstermänniskor i vår nation!
Det som frustrerade mig mest var dock deras extrema oförmåga att faktiskt tala konkret politik. Visst, värderingar är viktigt, men när jag frågade om HUR de ville förändra samhället, fick jag bara något luddigt svar om att alla människor är lika värda. Jamen bra, tillskillnad från alla andra partier tycker ni att ALLA MÄNNISKOR ÄR LIKA VÄRDA, med den planen för att förändra samhället lär de bygga ett utopia!
Det hela slutade i att en av personerna i KDU sa att "den här diskussionen nog inte kommer leda någonvart". Kan det bero på att ni inte ger några direkta exempel på er politik kanske?! Men jag tackade med att jag "inte alls delar era värderingar" och fick svaret "Och det är okej". Tack för upplysningen att det är okej att jag inte är kristdemokrat!!!
Slutsatsen jag kan dra av detta är: Kristdemokraternas politik är poämglös och förvirrad. Jag är starkt emot hela alliansens politik, men moderaterna, folkpartiet och centern har i alla fall en tydlig politisk vision, med exempel på vad de vill och hur det ska gå till. Jag känner mig dock lite epic efter att i efterhand kollat på hemsidan. Tydligen var det några av KDU:s högst uppsatta som var där. Jag har alltså diskuterat med en kristdemokratisk motsvarighet av Elinor Eriksson eller Hanna Wagenius. Känner mig som en actionhjälte, som kämpat mot antagonisten i slutscenen av någon av "Die Hard"-filmerna.
Så KD, ta er åsikt om steriliseringstvång vid könsbyte och shove it up your ass!
"God made it easy!"
Kristdemokraternas ungdomsförbund hade nämligen åkt ända från StortStadenStockholm för att värva ungdomar. Och var hittar man flest ungdomar mitt på dagen i Östersund? Wargentinskolans ljuskorridor off course! Det var oundvikligt för de flesta elever, inklusive mig, att stöta på dessa förespråkare av religiös liberalism. Första gången gick jag förbi med Moa, och undvek kommunikation med dem (ja, även sossar kan klara sig utan diskussion ibland!). Vi var upptagna med att höra ungdomsgruppen prata om narkotikamissbruk. Detta i samband med att franskautbytet mellan Östersund och Frankrike slutade med att en fransman åkte dit för innehav av hasch!
Senare mötte vi upp med Niklas, som även han hade noterat att unga kristdemokrater härjade i skollokalerna. Ironiskt nog hade de försökt få honom att gå från att bli socialdemokrat till kristdemokrat. "De sa åt mig att jag skulle gå över på den vinnande sidan, men jag sa att jag redan var på den vinnande sidan". Härliga ord hörru!
Senare när jag och Linnea skulle gå genom ljuskorridoren, kunde jag inte låta bli att gå fram och argumentera med dårarna! Jag klargjorde min politiska ståndpunkt, som för er som inte fattat det redan, är av socialdemokratisk karaktär. Följde gjorde en diskussion som fick mig att vilja slita könet av muränor.
Den första frågan jag fick var varför jag var socialdemokrat. Jag svarade rätt självklart med att jag vill allas bästa och bryr mig om att allas lika värda och rätt till trygghet i samhället. Som respons fick jag att kristdemokraterna representerade just allas lika värde, men sade dessutom att socialdemokratin innebar att man inte fick sticka ut som människa.
Jag: "Det där är väl snarare kommunismen, sen tror jag dessutom inte att ett kapitalistsamhälle med en totalt fri marknad skulle göra att alla fick det bättre". Jag drog också paralleller till USA om hur just dessa ideal resulterat i ett katastrofalt samhälle med extrem social otrygghet.
Men tydligen var inte alls så fallet, dessutom påstod kristdemokraterna att socialdemokratin hade skapat problem i hela Europa (när jag påstådde det motsatta) och gav Storbritannien som ett exempel. Fattar inte, jag som trodde att Storbritannien haft en konservativ politisk historia!
Sen frågade jag om hur deras påstådda jämlikhet går ihop med att vara kritisk till homosexuellt äktenskap. De svarade med att de "vill skilja på stat och kyrka". VARFÖR BILDAR MAN DÅ ETT PARTI SOM JUST KOPPLAR SAMMAN STAT OCH KYRKA?! Tydligen var det de kristna värderingarna som var i huvudfokus. Jaha, så som socialdemokrat föraktar man de kristna värderingarna? Ironiskt, med tanke på att det finns hög aktivitet med kristna vänstermänniskor i vår nation!
Det som frustrerade mig mest var dock deras extrema oförmåga att faktiskt tala konkret politik. Visst, värderingar är viktigt, men när jag frågade om HUR de ville förändra samhället, fick jag bara något luddigt svar om att alla människor är lika värda. Jamen bra, tillskillnad från alla andra partier tycker ni att ALLA MÄNNISKOR ÄR LIKA VÄRDA, med den planen för att förändra samhället lär de bygga ett utopia!
Det hela slutade i att en av personerna i KDU sa att "den här diskussionen nog inte kommer leda någonvart". Kan det bero på att ni inte ger några direkta exempel på er politik kanske?! Men jag tackade med att jag "inte alls delar era värderingar" och fick svaret "Och det är okej". Tack för upplysningen att det är okej att jag inte är kristdemokrat!!!
Slutsatsen jag kan dra av detta är: Kristdemokraternas politik är poämglös och förvirrad. Jag är starkt emot hela alliansens politik, men moderaterna, folkpartiet och centern har i alla fall en tydlig politisk vision, med exempel på vad de vill och hur det ska gå till. Jag känner mig dock lite epic efter att i efterhand kollat på hemsidan. Tydligen var det några av KDU:s högst uppsatta som var där. Jag har alltså diskuterat med en kristdemokratisk motsvarighet av Elinor Eriksson eller Hanna Wagenius. Känner mig som en actionhjälte, som kämpat mot antagonisten i slutscenen av någon av "Die Hard"-filmerna.
Så KD, ta er åsikt om steriliseringstvång vid könsbyte och shove it up your ass!
"God made it easy!"
A good impression of myself
Påsklovet närmar sig. Idag har jag bara en lektion, och imorgon är det endast ett långt svenska-pass. Sen är det skärtorsdag, med en 6 timmars skoldag, och PANG så är ledigheten här. Salvation!!!!
På tal om påsken, är gult fult förresten? Har inte direkt fått stående innovationer för min gula skjorta jag haft på mig med jämna mellanrum de senaste månaderna. Det började när en i min klass trodde att den var gjord för mentalpatienter. Lite förvånat svarade jag något i stil med "att det väl är bra för mångfalden i klädesindustrin att man bär sånt".
Men det stannar inte där. Flera har anmärkt på hur det där MÅSTE vara en damskjorta. "Kolla bara på baksidan!" Har där gjort saken lite till en genusdebatt, och påstår att det inte finns några könsbaserade kläder, det är personkläder! Men vem bryr sig om detta, i en värld där tjejerna skrattar åt killarna som stojar?
Antiklimaxet i kommentarerna kring min skjorta måste dock vara Moa Markens kommentar. När jag, hon och Emma stod i en klädbutik och kollade, slank denna kommentaren ut:
"Den där skjortan ser ut som någonting man sätter på pensionärer efter att de har kissat på sig"
Där gick fucking droppen. Jag älskar min fula, feminina pensionärskiss-skjorta! FÖRSTÅR NI? Jag bryr mig inte om den rådande trenden, jag tänker fortsätta att bära klädesplagget ifråga, TILLS JAG DÖR.
Nu är det snart påsk. Vad är då bättre än att se ut som en patient från Säter? Mycket kanske, men de goda råden skippar jag till förmån för att nå ut med ett budskap; DET FINNS INGA DÅLIGA KLÄDER, BARA DÅLIGA MÄNNISKOR!
"Glad" påsk!
På tal om påsken, är gult fult förresten? Har inte direkt fått stående innovationer för min gula skjorta jag haft på mig med jämna mellanrum de senaste månaderna. Det började när en i min klass trodde att den var gjord för mentalpatienter. Lite förvånat svarade jag något i stil med "att det väl är bra för mångfalden i klädesindustrin att man bär sånt".
Men det stannar inte där. Flera har anmärkt på hur det där MÅSTE vara en damskjorta. "Kolla bara på baksidan!" Har där gjort saken lite till en genusdebatt, och påstår att det inte finns några könsbaserade kläder, det är personkläder! Men vem bryr sig om detta, i en värld där tjejerna skrattar åt killarna som stojar?
Antiklimaxet i kommentarerna kring min skjorta måste dock vara Moa Markens kommentar. När jag, hon och Emma stod i en klädbutik och kollade, slank denna kommentaren ut:
"Den där skjortan ser ut som någonting man sätter på pensionärer efter att de har kissat på sig"
Där gick fucking droppen. Jag älskar min fula, feminina pensionärskiss-skjorta! FÖRSTÅR NI? Jag bryr mig inte om den rådande trenden, jag tänker fortsätta att bära klädesplagget ifråga, TILLS JAG DÖR.
Nu är det snart påsk. Vad är då bättre än att se ut som en patient från Säter? Mycket kanske, men de goda råden skippar jag till förmån för att nå ut med ett budskap; DET FINNS INGA DÅLIGA KLÄDER, BARA DÅLIGA MÄNNISKOR!
"Glad" påsk!
Rosebud
Vad VILL världen mig? Vad vill jag mig? Min människosyn och ork har förtvinat senaste veckorna, likaså min produktivitet här. Men nu är jag tillbaka (tror jag), om än i mörbultat skick.
Snöflingorna dalar ner över staden som taget ur en Orson Welles-film. Jag vaknar. Det känns som att en transportbil har krockat inuti min kropp och passat på att spränga hela mitt själsliv. Rent motoriskt duschar jag, drar på mig min VU & Nico-tisha och slafsar i mig en skål flingor (eller är det sågspån?). Dead inside.
Goddagens, det var ett tag sedan! Jag har inte orkat skriva här på ett tag, på grund av flertalet aspekter. Tänker börja med slutet. Inte av bloggen då, men slutet av franskautbytet.
För förra söndagen tog det slut. Efter att i 10 dagar tagit hand om min franska tjej, satte hon och alla andra barn av demokrati och politik (ironiskt, med tanke på att min visste mindre om det franska valet än mig) sig i bussen, för att lämna Östersund för evigt. Det har varit en....turbulent upplevelse det här. Dels var det väldigt svårt att kommunicera med fransmännen, på grund av att de:
1.Hade förbannat svårt att förstå vad man sade. Nu pratar jag inte bara om den rena språkliga förmågan, utan också fakutmet att de inte sa till när de inte förstod. Responsen på det man sa blev således i 97% av fallen: Eeeeeeeeeeeeeeeeeh
2.Det gav ingen respons. Visst, jag förväntade mig ingen överextrovert person, men det kändes konstant som att det var ens eget ansvar att starta och hålla i gång det sociala spelet. Ni vet den där döda stämningen när ingen säger något, som man gör allt för att undvika? Sådana situationer uppstod hela tiden. Mest på grund av att fransmännen svarade "okay" eller "that's cool" på samtliga grejer man sade.
Dessutom uppstod det problem när någon jävla idiot sålde hasch till några av fransmännen. Vem fan säljer hasch till fransmän/köper hasch av svenskar i en utbytessituation? Förutom detta har jag dessutom förlorat extremt mycket pluggtid och är as we speak ett vrak med mentala problem lika stora som Patrick Bateman.
Men nu är det över, och jag är smärre lättad över att inte behöva leka Jämtlands-arrangör. Livet efter är dock inte så lätt det heller. I sann emo-anda har jag gått och fått spirituella problem. Men mer om det en annan gång!
Har insett fullt ut hur mycket jag älskar Tom Waits debutalbum "Closing Time". Den är ett soundtrack för alla samhällets outcasts. Den där A-lagarn som ligger i kyrkparken på lördagskvällen, hans eventuella sorgsna tankar; det är så Closing Time" låter. Den är sorgsen, jazzig, men tröstar ändå med sitt mörka vemod.
Nu ska jag se Palmcrantzskolan framföra Carl Orffs "Carmina Burana" på folkets hus. Det blir kul, har lyssnat på stycket typ 4 gånger sen igår och älskar dess mix av djävulsk epik och komik. Ingen sorgsen min nu, tänker jag. Ha rdock inte så bra disciplin på min hjärna...
Snöflingorna dalar ner över staden som taget ur en Orson Welles-film. Jag vaknar. Det känns som att en transportbil har krockat inuti min kropp och passat på att spränga hela mitt själsliv. Rent motoriskt duschar jag, drar på mig min VU & Nico-tisha och slafsar i mig en skål flingor (eller är det sågspån?). Dead inside.
Goddagens, det var ett tag sedan! Jag har inte orkat skriva här på ett tag, på grund av flertalet aspekter. Tänker börja med slutet. Inte av bloggen då, men slutet av franskautbytet.
För förra söndagen tog det slut. Efter att i 10 dagar tagit hand om min franska tjej, satte hon och alla andra barn av demokrati och politik (ironiskt, med tanke på att min visste mindre om det franska valet än mig) sig i bussen, för att lämna Östersund för evigt. Det har varit en....turbulent upplevelse det här. Dels var det väldigt svårt att kommunicera med fransmännen, på grund av att de:
1.Hade förbannat svårt att förstå vad man sade. Nu pratar jag inte bara om den rena språkliga förmågan, utan också fakutmet att de inte sa till när de inte förstod. Responsen på det man sa blev således i 97% av fallen: Eeeeeeeeeeeeeeeeeh
2.Det gav ingen respons. Visst, jag förväntade mig ingen överextrovert person, men det kändes konstant som att det var ens eget ansvar att starta och hålla i gång det sociala spelet. Ni vet den där döda stämningen när ingen säger något, som man gör allt för att undvika? Sådana situationer uppstod hela tiden. Mest på grund av att fransmännen svarade "okay" eller "that's cool" på samtliga grejer man sade.
Dessutom uppstod det problem när någon jävla idiot sålde hasch till några av fransmännen. Vem fan säljer hasch till fransmän/köper hasch av svenskar i en utbytessituation? Förutom detta har jag dessutom förlorat extremt mycket pluggtid och är as we speak ett vrak med mentala problem lika stora som Patrick Bateman.
Men nu är det över, och jag är smärre lättad över att inte behöva leka Jämtlands-arrangör. Livet efter är dock inte så lätt det heller. I sann emo-anda har jag gått och fått spirituella problem. Men mer om det en annan gång!
Har insett fullt ut hur mycket jag älskar Tom Waits debutalbum "Closing Time". Den är ett soundtrack för alla samhällets outcasts. Den där A-lagarn som ligger i kyrkparken på lördagskvällen, hans eventuella sorgsna tankar; det är så Closing Time" låter. Den är sorgsen, jazzig, men tröstar ändå med sitt mörka vemod.
Nu ska jag se Palmcrantzskolan framföra Carl Orffs "Carmina Burana" på folkets hus. Det blir kul, har lyssnat på stycket typ 4 gånger sen igår och älskar dess mix av djävulsk epik och komik. Ingen sorgsen min nu, tänker jag. Ha rdock inte så bra disciplin på min hjärna...
