Mega Man kan
Klarade ut Mega Man 2 idag. En 8-bitarsklassiker från 1988, tillika ett av de mest stilbildande plattformsspelen någonsin. Jag var själv inte där när konsolen NES dominerade vardagsrummen, så allt innan PS2 är för mig snarare en historisk tillbakablick än ett kärt återseende.
Jag kan väl säga som såhär: Mega Man 2 är på ett sätt löjligt, men på ett annat sätt beundransvärt.
Löjligt är det för att du är en blå gubbe som hoppar och skjuter på robotgrodor och fågelägg. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte se grundkonceptet som annat än en ytterst simpel sci-fi-kliché, utan att på något sätt behandla artificiell intelligens eller något liknande.
Beundransvärt är dock Mega Man 2 för att det med sin löljeväckande premiss skapar en hårresande interaktiv upplevelse. I kampen mot den onde Dr. Willy, måste du först besegra 8 stycken "Men" som han har gjort. Bosstriderna kan här alltså ses som en sorts kamp mot sig själv. Och vägen till duellanterna kittlar sinnena.
I mötet med Air Man tar du dig fram genom molnen på svävande plattformar, medan Bubble Man gömmer sig under havets botten skyddad av minor och jätteräkor. Belöningen för att bemästra dessa olika element och miljöer är att du vinner förmågan av varje Man du störtar. Efter att Metal Man har stupat kan du alltså själv skjuta kugghjul.
Detta koncept bygger på en form av empirisk övertygelse, där du måste erfara för att lära. Är du slug kan du även nyttja nyvunna förmågor mot fiender svaga för just den där värmestrålen.
Ett högt intressant koncept för ett så gammalt spel skulle jag säga, och till skillnad från modernare spelupplevelser får jag känslan att ödet ligger mer i mina händer. Detta eftersom att spelet är befriat från speltekniska hinder såsom dålig kamera eller otydliga instruktioner. Du har alltid förmågan att övervinna faran, vilket lägger ödet mer i dina händer.
Detta ansvar prövas väl i stimulerande utmaningar, såsom när du på tre små plattformar tar dig an en enorm eldsprutande drake. Allting är väldigt tight gjort, och blir aldrig utdraget, eftersom varje separat bana prövar olika förmågor och färdigheter.
Utifrån sin tids begränsningar är Mega Man 2 ett kraftprov på hur man skapar ett optimalt äventyr. Samtidigt som det rent tekniskt är extremt genomtänkt, har jag dock svårt att hitta designval som kan säga något mer. Det här är samtidigt ett spel gjort innan man såg spel som en möjlighet att göra något konstnärligt.
Därför är Mega Man 2 såklart mer ett Star Wars än det är en Blade Runner. Men dess utformning kan lära även dagens mer artistiska spelmakare, då form och innehåll trots allt går hand i hand.
Jag kan väl säga som såhär: Mega Man 2 är på ett sätt löjligt, men på ett annat sätt beundransvärt.
Löjligt är det för att du är en blå gubbe som hoppar och skjuter på robotgrodor och fågelägg. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte se grundkonceptet som annat än en ytterst simpel sci-fi-kliché, utan att på något sätt behandla artificiell intelligens eller något liknande.
Beundransvärt är dock Mega Man 2 för att det med sin löljeväckande premiss skapar en hårresande interaktiv upplevelse. I kampen mot den onde Dr. Willy, måste du först besegra 8 stycken "Men" som han har gjort. Bosstriderna kan här alltså ses som en sorts kamp mot sig själv. Och vägen till duellanterna kittlar sinnena.
I mötet med Air Man tar du dig fram genom molnen på svävande plattformar, medan Bubble Man gömmer sig under havets botten skyddad av minor och jätteräkor. Belöningen för att bemästra dessa olika element och miljöer är att du vinner förmågan av varje Man du störtar. Efter att Metal Man har stupat kan du alltså själv skjuta kugghjul.
Detta koncept bygger på en form av empirisk övertygelse, där du måste erfara för att lära. Är du slug kan du även nyttja nyvunna förmågor mot fiender svaga för just den där värmestrålen.
Ett högt intressant koncept för ett så gammalt spel skulle jag säga, och till skillnad från modernare spelupplevelser får jag känslan att ödet ligger mer i mina händer. Detta eftersom att spelet är befriat från speltekniska hinder såsom dålig kamera eller otydliga instruktioner. Du har alltid förmågan att övervinna faran, vilket lägger ödet mer i dina händer.
Detta ansvar prövas väl i stimulerande utmaningar, såsom när du på tre små plattformar tar dig an en enorm eldsprutande drake. Allting är väldigt tight gjort, och blir aldrig utdraget, eftersom varje separat bana prövar olika förmågor och färdigheter.
Utifrån sin tids begränsningar är Mega Man 2 ett kraftprov på hur man skapar ett optimalt äventyr. Samtidigt som det rent tekniskt är extremt genomtänkt, har jag dock svårt att hitta designval som kan säga något mer. Det här är samtidigt ett spel gjort innan man såg spel som en möjlighet att göra något konstnärligt.
Därför är Mega Man 2 såklart mer ett Star Wars än det är en Blade Runner. Men dess utformning kan lära även dagens mer artistiska spelmakare, då form och innehåll trots allt går hand i hand.
Hur skattas film?
En av mina bloggläsare, Selma, bad mig att skriva om filmer som jag anser överskattade och underskattade. Det väckte en hel del funderingar hos mig.
Innan jag börjar vill jag först kommentera hur jag tänker kring dessa ord.
-Film. Något som borde vara självklart vad det är, men som faktiskt inte är ett så passande ord att använda för mitt intresse. Detta eftersom att gemene människas uppfattning av ordet film har en helt annan innebörd än min definition. Jag ska vidareutveckla.
När de flesta säger film, syftar de egentligen på film producerad i Hollywood under de senaste 20 åren, samt ett antal amerikanska klassiker. Jag är inte ironisk eller elitistisk här, utan det här är en språklig klassificering jag är övertygad om stämmer. Säger jag att jag är filmälskare till någon, uppfattar personen detta som att jag gillar amerikansk modern film.
Min definition av ”film”, eller vad det nu bör kallas, är snarare att jag är intresserad av att tolka och uppleva rörliga bilder från världens alla hörn ,alla tider och med olika konstnärliga grepp (där modern amerikansk film självklart ingår). För att detta ska bli tydligt brukar jag ofta säga att jag ”gillar Europeisk film”. Inte för att det är den enda sortens film jag gillar, utan att endast det förtydligandet gör att folk förstår att jag intresserar mig för film ur ett större perspektiv.
Vi kan jämföra med att läsa – där finns både begreppen böcker och litteratur. Den som vill förtydliga att hens intresse för att läsa är kulturellt betingat, kan precisera med att säga att den gillar litteratur.
Alltså – med film tänker jag på hela filmhistorien, ur en konstnärlig vinkel , vilket också påverkar hur jag ser på orden ”över/underskattad”.
Över-och-underskattad är enligt mig svåra ord att använda. Kan min uppfattning om filmkonsten verkligen användas som dom mot den rådande normen? Jo, självklart kan den det, och det är väl där jag finner begreppen nödvändiga.
En överskattad film anser jag är något som erkänns för att ha åstadkommit något mer än den faktiskt gjort. Ett verk som av något skäl lyfts fram, när den egentligen inte representerar något viktigt.
En underskattad film å andra sidan skulle jag säga oförtjänt har hamnat bortom rampljuset. Kanske på grund av västvärldscentrism, eller en viss norm av kulturanalys som råder. I alla fall en film som bör ha fått mer uppmärksamhet än.
Med det sagt, låt mig presentera ett urval av filmer och filmrörelser jag skulle benämna som över-och-underskattade. I det här inlägget börjar jag med den förstnämnda kategorin.
Överskattade:
Martin Scorsese – Om det är en vedertagen norm jag tröttnat på, är det den att Scorsese gjort många filmer av högt värde. Taxi Driver och Tjuren från Bronx – två fantastiska filmer – har gett honom en given plats i filmhistorien, och det räcker där. Men sen finns det de som vill gå längre. Som menar att majoriteten av hans filmografi är strålande. Detta är enligt mig helt obegripligt. Visst, ”Maffiabröder”, ”King of Comedy” och ”Kristi sista Frestelse” är alla bra. Men är de verk av en mästare? Det senaste decenniet har han med sin musa Leonardo Di Caprio dessutom helt tappat stinget, med färglösa filmer som ”Gangs of New York” och ”The Departed”.
Att en regissör en gång varit fantastisk rättfärdigar inte att hylla allt hen skapar.
Fight Club – En film enkom konstruerad utifrån ett överraskningsmoment, som tror att lite banal anarkism och dekadens ska göra den provokativ. Det är inte upprörande, bara fånigt.
Italiensk film efter 60-talet – Italien lyfts ofta fram som den främsta filmnationen i världen. Och en gång var de kanske det. 1945-1965 hade landet i syd en blomstrande filmindustri, först med Neorealismen (se ”Cykeltjuven” och ”Rom – Öppen Stad”), följt av storheter som Antonioni (”Äventyret”) och Fellini (”La Dolce Vita”).
Det konstiga är att den saliga uppfattningen om Italiens briljans har stannat kvar, trots att de helt och hållet levt på konservatism snarare än förnyelse. Ettore Scola, Giuseppe Tornatore, bröderna Taviani och Bernardo Bertolucci har alla vunnit prestigefyllda filmpriser och erkännanden med extremt bakåtsträvande verk. Ta bara Scolas ”Vi som älskade varann så mycket”, Bertoluccis ”1900” och Tornatores ”Cinema Paradiso”. Dessa filmers själva natur ligger i att nostalgiskt blicka tillbaka över en svunnen tid i Italiens historia. Till och med Fellini föll i samma fälla med ”Amarcord”.
Dessa filmer var gjorda helt i otakt med samtidens filmklimat. Föreställ vad som hände runtom i världen, med filmer som ”Gökboet”, ”Spegeln” och ”Aguirre – Guds Vrede”, filmer som gjorde något nytt. I Italien fann man bara mogna tomater, sentimentalitet, kvinnobröst och masturberande småpojkar.
De amerikanska ”klassikerna” - Jag ser USA som ett av världens bästa och mest inflytelserika filmländer. Jag har inga problem med att man således låter Nordamerika ta större plats när man pratar om världens bästa och viktigaste filmer. Vad jag däremot har problem med, är hur filmerna man hyllar ofta tenderar att vara de uråldriga megasuccéerna från 30, 40 och 50-talet, ofta mer för att de är så ”klassiska”, än filmiska mästerverk.
”Borta Med Vinden”, ”Ben-Hur” och ”Casablanca” är exempel på detta. Till skillnad från andra Hollywoodfilmer som hyllats lika mycket som dessa (”Citizen Kane” och ”Vertigo”), kan dessa inte skryta med att vara konstnärligt nydanande eller ens särskilt briljanta i sitt utförande. Visst, ”Ben-Hur” och ”Borta Med Vinden” har enorma scenerier och är långa i bredden. Men de är samtidigt bäddade i patriotism och anspelar på väldigt simpla känslor – romantik och hjältemod. ”Casablanca” rangordnas ofta som världens bästa film, mest för att man har en romantisk bild av alla repliker. En tight berättelse om andra världskriget? Ja. Det bästa som är möjligt att skapa med hjälp av bild och ljud? Tror inte det.
Problemet blir att dessa klassiker har en cementerad status som sällan omprövas. De är ju helt enkelt så ”definierande” att de bara måste vara bäst. Men jag tycker att de ofta brister som filmer, melodramatiska och inte särskilt visuellt hänförande.
Storbritannien – Usch, ingenting gör mig så frustrerad som faktumet att England ses som ett av världens största filmländer. VARFÖR?
Låt oss snabbt peka på vad som gjort att Storbritannien erfarit denna titel:
-Efterkrigstidens klassiker av David Lean och teamet Powell/Pressburger
-Diskbänksrealism, första vågen (60-talet)
-Diskbänksrealism, andra vågen (80-90-talet)
För att börja med David Lean – jag orkar inte med dig. Du har gjort långdragna, poänglösa historieskildringar som sömnpillret ”Bron över floden Kwai” och sega ”Doktor Zjivago”. Något psykologiskt djup har jag aldrig hittat hos dig, bara pladdriga engelsmän och filmtekniskt haveri.
Michael Powell och Emeric Pressburger är värre. ”A Matter of Life and Detah” och ”Svart Narcissuss” är praktexempel på er inkompetens, där ni med pinsamt starka penseldrag och självgod humor målar filmen.
Diskbänksrealismen, en eloge för att du opponerade dig mot ovanstående figurers verk, men faktum är att jag inte finner era vardagsskildringar med knarkande mammor och husvagnar som särskilt omtumlande. Politiska och starka förvisso, men till skillnad från den psykologiska realismen som går att finna i t.ex. bröderna Dardennes filmer, väljer ni (Ken Loach och Mike Leigh, jag kollar på er) att ösa på med fattigdom och misär, och förväntar er att det ska uppfattas som en stor konstnärlig prestation. Jag gillar att man går emot föreställningen om perfektionism, men då ska man göra det med en idé, inte genom att försöka dokumentera.
Jag vill dock avsluta med att ge en eloge åt Peter Greenaway, en sann auteur, som lyckas skildra Thatcherismens hemska ansikte tusen gånger bättre än all socialrealism i ”Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare”.
Nästa gång ska jag istället lyfta för att sänka filmer, vi ses då!
Feminist javisst?
"Jag vill inte kalla mig feminist". Något jag hört många säga den senaste tiden, som i hög grad används av folk som ändå aktivt förespråkar jämställdhet.
Det är en fras som utgjort grunden till en hätsk debatt mellan de som kostar på sig att använda ordet feminist och inte. Kort sagt - en språklig debatt.
Något man bör ha i åtanke när man diskuterar detta är följande:
Samtidigt som 'feminist' är det språkligt bästa ordet att beskriva situationen i världen idag (se SAOL), är debatten kring ordet inte en ideologisk sådan.
Jag skulle själv säga att det handlar om en klassfråga - där privilegierade ungdomar med en gynnsam socioekonomisk ställning titulerar sig som feminister, och detta skrämmer många som inte delar samma förmånliga situation.
När kaxiga tonåringar med perfekt koll på feministlexikonet (hbtqlia, cis, postkolonialistisk feminism) häver ur sig arga tweets och blogginlägg riktat mot en 'okunnig massa', blir effekten att dessa white rich kids leker missionärer, vilket visar vilken enorm klassomedvetenhet som de flesta feminister idag hyser.
På papperet kanske de är vänster, men den elitistiska uppfattningen att alla som inte når upp till deras nivå är idioter, visar hur de inte har förståelse för att människor föds med olika förutsättningar till personlig utveckling.
För trots allt: en kille från en arbetarfamilj i Åsarna innehar ingen maktposition gentemot en högutbildad tjej i Linköping som studerar sociologi på universitet. Det rättfärdigar inte att denne kille på Twitter skulle skriva "orkar inte med feminismen", men förklaringen kan finnas i att han inte haft ett privilegierat liv serverat, där såna värderingar är en rimlig följd.
När allt kommer till kritan, kommer dumförklaring av människor som inte tytt sig till feminismen att göra de vänligare sinnade. Bör alla bli feminister? Javisst! Men att forcera fram bruket av ordet är att börja i fel ände. Att istället fokusera på VAD som behöver förändras och VARFÖR, det kommer att skapa fler feminister än ett ord någonsin kan förmå.
Love, Nintendo and cinema
Rubriken talar sitt tydliga språk, och sammanfattar rätt bra de senaste dagarna för min del.
Love - har blivit tillsammans med världens finaste flickvän. Vet ej om du läser detta Vera, men you have my heart and it's yours to keep!
Nintendo - Skaffat Nintendo 3DS inklusive fantastiska Super Mario 3D Land - visuell magi!
Cinema - Sett både "A Texas Love Story" och "Frost" på bio, där den förstnämnda var en finstämd söderhistoria och den sitsnämnda ett förvånansvärt insiktsfullt och roligt äventyr.
Keep on hustlin' and I see you folks another time!
Love - har blivit tillsammans med världens finaste flickvän. Vet ej om du läser detta Vera, men you have my heart and it's yours to keep!
Nintendo - Skaffat Nintendo 3DS inklusive fantastiska Super Mario 3D Land - visuell magi!
Cinema - Sett både "A Texas Love Story" och "Frost" på bio, där den förstnämnda var en finstämd söderhistoria och den sitsnämnda ett förvånansvärt insiktsfullt och roligt äventyr.
Keep on hustlin' and I see you folks another time!
Några saker om hen
-Hen är ingen höna
-Hen kommer inte nödvändigtvis att förbättra könsskillnader i samhället
-Hen kommer knappast utrota könsroller
-Hen är inte ett försök att asexualisera världen
-Hen är en språklig lösning på att beskriva en person av okänt kön. Det är helt enkelt mer språkligt passande att säga 'tänk dig en person som utbildar sig till polis, hen kan inte vara riktigt klok'.
-Hen har använts som ett verktyg för att uppmärksamma sexuell identitet, men behöver nödvändigtvis inte ha med hbtq att göra.
-Hen är ett bra sätt att motverka faktumet att man nästan regelbundet säger 'han' om en okänd person.
-Folk belyser problemet med hen, men belyser sällan problemet med att vi idag separerar pronomen utifrån kön. Notera att man inte säger "du" eller "dä", "jag" eller "jeg" beroende på kön.
-Hen underlättar byråkratiska skrifter där man ofta använder frasen "han eller hon"
-Ingen är tvingad till att använda hen, precis som man inte är tvingad att använda något ord
Du som är kritisk till hen, kanske bör ställa dig ett par frågor:
1.Vad är anledningen att jag motsätter mig språklig effektivisering?
2.På vilka grunder försvarar jag att ENDAST 'han' och 'hon' ska existera i språket? Är det rädsla för förändring? Rädsla för att tappa bort sina könsroller?
3.Ser jag könsroller som så viktiga att människor som motsätter sig dem gör något fel?
4.Vad anser jag är viktigast av tradition enligt gamla värdegrunder eller utveckling i takt med samtiden?
Jag använder idag fortfarande hon och han när jag beskriver män och kvinnor i min omgivning. Varför gör jag detta? Är det för att jag aktivt i meningen måste precisera personens kön? Jag gör ju inte samma sorts språklig skillnad mellan olika hudfärger, olika åldrar, olika sexualiteter?
Nej, det är för att det är en språklig norm, en norm som det kanske finns vissa skäl att ifrågasätta. Jag tycker att könsroller är ett större problem än kampen att motverka könsroller. Därför kommer jag inte bry mig om en person använder uttrycket han, hon eller hen.
Detta av en enkel anledning: någon gång i min barndom fick jag höra att det var insidan och personligheten som räknas. Jag tror nog att jag köper den sensmoralen.
-Hen kommer inte nödvändigtvis att förbättra könsskillnader i samhället
-Hen kommer knappast utrota könsroller
-Hen är inte ett försök att asexualisera världen
-Hen är en språklig lösning på att beskriva en person av okänt kön. Det är helt enkelt mer språkligt passande att säga 'tänk dig en person som utbildar sig till polis, hen kan inte vara riktigt klok'.
-Hen har använts som ett verktyg för att uppmärksamma sexuell identitet, men behöver nödvändigtvis inte ha med hbtq att göra.
-Hen är ett bra sätt att motverka faktumet att man nästan regelbundet säger 'han' om en okänd person.
-Folk belyser problemet med hen, men belyser sällan problemet med att vi idag separerar pronomen utifrån kön. Notera att man inte säger "du" eller "dä", "jag" eller "jeg" beroende på kön.
-Hen underlättar byråkratiska skrifter där man ofta använder frasen "han eller hon"
-Ingen är tvingad till att använda hen, precis som man inte är tvingad att använda något ord
Du som är kritisk till hen, kanske bör ställa dig ett par frågor:
1.Vad är anledningen att jag motsätter mig språklig effektivisering?
2.På vilka grunder försvarar jag att ENDAST 'han' och 'hon' ska existera i språket? Är det rädsla för förändring? Rädsla för att tappa bort sina könsroller?
3.Ser jag könsroller som så viktiga att människor som motsätter sig dem gör något fel?
4.Vad anser jag är viktigast av tradition enligt gamla värdegrunder eller utveckling i takt med samtiden?
Jag använder idag fortfarande hon och han när jag beskriver män och kvinnor i min omgivning. Varför gör jag detta? Är det för att jag aktivt i meningen måste precisera personens kön? Jag gör ju inte samma sorts språklig skillnad mellan olika hudfärger, olika åldrar, olika sexualiteter?
Nej, det är för att det är en språklig norm, en norm som det kanske finns vissa skäl att ifrågasätta. Jag tycker att könsroller är ett större problem än kampen att motverka könsroller. Därför kommer jag inte bry mig om en person använder uttrycket han, hon eller hen.
Detta av en enkel anledning: någon gång i min barndom fick jag höra att det var insidan och personligheten som räknas. Jag tror nog att jag köper den sensmoralen.
Living in the past
Jag har alltid tagit avstånd från nostalgi. Tycker att det är degenererande att vältra i sin barndoms skatter istället för att leta efter nya upplevelser. Det finns liksom inget skäl för mig att föda mig på den kultur som jag gjorde som pojkspoling. Digimon, Ratchet & Clank och Crazy Frog är trots allt inte vad som definierar mig nu.
Ändå har jag insett att jag är allt annat än entusiastisk inför kulturens framtid. Modern musik är för mig helt ointressant. Vad är liksom kulmen av den moderna musiken? Typ Arcade Fire? Jag har bestämt mig för att ge deras nya album en chans, men generellt tycker jag att de är rätt...intetsägande. Kanadensiska emos med fioler på ett ungefär. Istället är det nu bakåt jag blickar, Mozart, Debussy och Takemitsu intresserar mig betydligt mer än samtidens ljudbilder.
Samma sak gäller film. Jag hänger aktivt med i filmsvängarna, läser flitigt DN Kultur, ser både kritikerrosade filmer på Regina och mer populära alster på SF. Men oftast känner jag bara en tomhet när jag ställs inför ytterligare en politisk dokumentär eller ett bombastiskt Hollywood-drama. Istället är det genom att analysera äldre film jag verkligen får ut någonting konstnärligt av mitt intresse.
TV-spel är väl det enda intresse där nyfikenheten för det nya inte har stannat upp. As we speak är jag i slutetappen med att ha klarat 100% på "GTA 5" - 2013:s största kulturupplevelse för min del. Det liknar mer en mix av South Park och Maffiabröder än något djupsinnigt, men storheten i GTA 5 handlar om mer än dess berättelse. Det är trots allt en stad lika stor som centrala Manhattan jag släpps lös i. Jag har flytt från pumor i klippiga bergsområden cyklandes på en mountainbike. Jag har sprungit triatlon, smugglat marujana och gått med i en religiös sekt. Livet i Los Santos är inte så ensidigt som man kan tro.
Utöver GTA 5 har jag även börjat på The Last of Us - en zombieapokalyps med fokus på relationen mellan en ärrad man som förlorat sin dotter, och en föräldralös tonårstjej. Efter det står Josef Fares svenska spel "Brothers" på tur.
Det handlar inte om att jag är bortkommen i den samtida kulturvärlden, utan snarare trött på den. Och jag vill här skilja på nostalgi och att blicka bakåt - en nostalgiker tyr sig till sitt förflutna för att den är rädd för det nya. En som uppskattar äldre kultur behöver knappast göra det för att den är bakåtsträvande. Tvärtom är det kanske just vår kulturella historia som kan förgylla framtiden?
Ändå har jag insett att jag är allt annat än entusiastisk inför kulturens framtid. Modern musik är för mig helt ointressant. Vad är liksom kulmen av den moderna musiken? Typ Arcade Fire? Jag har bestämt mig för att ge deras nya album en chans, men generellt tycker jag att de är rätt...intetsägande. Kanadensiska emos med fioler på ett ungefär. Istället är det nu bakåt jag blickar, Mozart, Debussy och Takemitsu intresserar mig betydligt mer än samtidens ljudbilder.
Samma sak gäller film. Jag hänger aktivt med i filmsvängarna, läser flitigt DN Kultur, ser både kritikerrosade filmer på Regina och mer populära alster på SF. Men oftast känner jag bara en tomhet när jag ställs inför ytterligare en politisk dokumentär eller ett bombastiskt Hollywood-drama. Istället är det genom att analysera äldre film jag verkligen får ut någonting konstnärligt av mitt intresse.
TV-spel är väl det enda intresse där nyfikenheten för det nya inte har stannat upp. As we speak är jag i slutetappen med att ha klarat 100% på "GTA 5" - 2013:s största kulturupplevelse för min del. Det liknar mer en mix av South Park och Maffiabröder än något djupsinnigt, men storheten i GTA 5 handlar om mer än dess berättelse. Det är trots allt en stad lika stor som centrala Manhattan jag släpps lös i. Jag har flytt från pumor i klippiga bergsområden cyklandes på en mountainbike. Jag har sprungit triatlon, smugglat marujana och gått med i en religiös sekt. Livet i Los Santos är inte så ensidigt som man kan tro.
Utöver GTA 5 har jag även börjat på The Last of Us - en zombieapokalyps med fokus på relationen mellan en ärrad man som förlorat sin dotter, och en föräldralös tonårstjej. Efter det står Josef Fares svenska spel "Brothers" på tur.
Det handlar inte om att jag är bortkommen i den samtida kulturvärlden, utan snarare trött på den. Och jag vill här skilja på nostalgi och att blicka bakåt - en nostalgiker tyr sig till sitt förflutna för att den är rädd för det nya. En som uppskattar äldre kultur behöver knappast göra det för att den är bakåtsträvande. Tvärtom är det kanske just vår kulturella historia som kan förgylla framtiden?
Mannen som "älskade" kvinnor
Woody. För de flesta är detta namn tätt kopplat till cowboy-dockan i "Toy Story", en sympatisk hjälte (om än med viss rädsla för förändring) som alltid finns där för Buzz och övriga leksaker.
Om vi däremot lämnar barnfilmsvärlden för ett tag, finns det en annan Woody som har gjort ett stort avtryck i vår populärkultur. Mannen som med sina filmer badar i självömkan, pessimism och utläggningar om kultur. Ladies and gentlemen, det är den ständigt aktuelle regissören Woody Allen jag pratar om. Inte nog med att han 1977 vann Oscar för bästa film med "Annie Hall", han har även kommit att vara en röst i den amerikanska filmscenen under 80, 90, 00, och även 10-talet.
Woody Allen är dock inte bara känd som filmskapare, utan även för sitt osunda förhållningssätt till kvinnor. När han 1991 skiljdes med Mia Farrow, blev den 55-årige jazzgubben tillsammans med sin exfrus adoptivdotter Soon-Yi Previn, då 20 jordsnurr gammal.
Idag är Woody på tapeten igen, men den här gången gäller det något mycket allvarligare än gubbsjuka. Mia Farrows andra adoptivdotter, Dylan Farrow, skriver i ett öppet brev till New York Times om hur Allen utnyttjade henne sexuellt när hon var blott sju år gammal.
Woody Allen - excentrisk kulturpersonlighet, ångestfylld ateist och förmodad pedofil. Ändå är jag inte så förvånad, och vill i ett filmhistoriskt retrospektiv visa prov på värderingarna som etablerats i Allens filmer, som visar på vilken sunkig syn på kvinnor han har.
-Manhattan (1979)
Woody spelar 42-åriga Isaac Davies som dejtar en 17-årig student. Han ser inget problem i att han agerar lärare för henne, där han lever utifrån övertygelsen att kunna frälsa hennes unga, okunniga hjärna, och tvingar med henne på caféer med sina djupa vänner och diskuterar samtidskonst.
-Hannah och hennes systrar (1986)
Mästar-lärlingförhållandet mellan kvinnor och män är här pinsamt påtagligt, där Max Von Sydow spelar den svåre konstnärsmannen som håller rena föredrag om arkitektur och klassisk musik för Barbara Hershey. En entusiastisk Michael Caine, i filmen gift med hennes syster, inleder en otrohetsaffär, där även han försöker vinna Barbaras hjärta genom att tipsa om böcker och konst. Kvinnan är en tom bok, och det är mannens uppgift att fylla henne.
Lägg dessutom till att Woody Allens egna karaktär ältar hypokondri och dödsångest för sin kvinnliga kollega, där hennes roll endast finns till för att ställa ledande frågor som skapar spelrum för Woody att ta över ännu mer av dialogen. Detta är ett klassiskt grepp i Woody Allens filmer, och blir tydligt när man närstuderar hans kvinnliga biroller.
Och sist men inte minst - sensmoralen. Hannah (spelad av Mia Farrow) - som är stark, ansvarstagande och står på egna ben, får i en vedervärdig avslutning en uppläxning av Michael Caine just för att hon alltid är en pelare som tror att hon ska lösa alla problem. Mannens ilska mot den enda kvinnliga rollen i filmen som inte är kuvad av män.
-Harry bit för bit (1997)
Woody Allens karaktär använder sig flitigt av uttrycket "bitch", pratar sig salig om hur det bästa som finns är blowjobs av prostituerade. Mycket riktigt hyr den vite medelklassmannen en svart prostituerad i filmen. Han pratar ängsligt om hur hela universumet kommer att förvandlas till ett "svart hål". "Black hole? That's what I make a living from" är den prostituerade kvinnans svar.
Detta är den förmodligen mest egocentriska film som någonsin gjorts, att den dessutom är en homage till Bergmans "Smultronstället"gör mig bara ännu mer arg.
-Förälskad i Rom (2012)
I en episod ur denna film skildrar hur en manic pixie dream girl spelad av Ellen Page förför Jesse Eisenberg med lösryckta citat om litteratur och konst. En löjlig bild av kvinnan som ytlig fresterska presenteras, och Woody Allen cementerar sin roll som sexist i Hollywood.
Med allt detta sagt, är jag inte särskilt förvånad om Woody Allen har förgripit sig på barn. För det spelar ingen roll hur hög kulturell och social status man har, förhållningssättet till den andre formas inte av vad man är och upplever, utan hur man gör det. Jag kan inte låta bli att tänka på den obehaglige skurken i Fritz Langs 30-tals klassiker "M", där en barnamödare proklamerar att han inte kan hjälpa det. Jag tror att Woody känner ungefär på samma sätt, där han ser behovet av ungdom i sina sexuella bemästranden lika viktig som att alla hans filmer ska ha identiskt typsnitt på förtexterna.
En eloge ska han i alla fall ha - han döljer inte sina värderingar i sina filmer. De är än idag dokument om en kulturell, vit medelklass som har allt men samtidigt inte har något - däribland feministisk insikt.
