Living in the past
Jag har alltid tagit avstånd från nostalgi. Tycker att det är degenererande att vältra i sin barndoms skatter istället för att leta efter nya upplevelser. Det finns liksom inget skäl för mig att föda mig på den kultur som jag gjorde som pojkspoling. Digimon, Ratchet & Clank och Crazy Frog är trots allt inte vad som definierar mig nu.
Ändå har jag insett att jag är allt annat än entusiastisk inför kulturens framtid. Modern musik är för mig helt ointressant. Vad är liksom kulmen av den moderna musiken? Typ Arcade Fire? Jag har bestämt mig för att ge deras nya album en chans, men generellt tycker jag att de är rätt...intetsägande. Kanadensiska emos med fioler på ett ungefär. Istället är det nu bakåt jag blickar, Mozart, Debussy och Takemitsu intresserar mig betydligt mer än samtidens ljudbilder.
Samma sak gäller film. Jag hänger aktivt med i filmsvängarna, läser flitigt DN Kultur, ser både kritikerrosade filmer på Regina och mer populära alster på SF. Men oftast känner jag bara en tomhet när jag ställs inför ytterligare en politisk dokumentär eller ett bombastiskt Hollywood-drama. Istället är det genom att analysera äldre film jag verkligen får ut någonting konstnärligt av mitt intresse.
TV-spel är väl det enda intresse där nyfikenheten för det nya inte har stannat upp. As we speak är jag i slutetappen med att ha klarat 100% på "GTA 5" - 2013:s största kulturupplevelse för min del. Det liknar mer en mix av South Park och Maffiabröder än något djupsinnigt, men storheten i GTA 5 handlar om mer än dess berättelse. Det är trots allt en stad lika stor som centrala Manhattan jag släpps lös i. Jag har flytt från pumor i klippiga bergsområden cyklandes på en mountainbike. Jag har sprungit triatlon, smugglat marujana och gått med i en religiös sekt. Livet i Los Santos är inte så ensidigt som man kan tro.
Utöver GTA 5 har jag även börjat på The Last of Us - en zombieapokalyps med fokus på relationen mellan en ärrad man som förlorat sin dotter, och en föräldralös tonårstjej. Efter det står Josef Fares svenska spel "Brothers" på tur.
Det handlar inte om att jag är bortkommen i den samtida kulturvärlden, utan snarare trött på den. Och jag vill här skilja på nostalgi och att blicka bakåt - en nostalgiker tyr sig till sitt förflutna för att den är rädd för det nya. En som uppskattar äldre kultur behöver knappast göra det för att den är bakåtsträvande. Tvärtom är det kanske just vår kulturella historia som kan förgylla framtiden?
Ändå har jag insett att jag är allt annat än entusiastisk inför kulturens framtid. Modern musik är för mig helt ointressant. Vad är liksom kulmen av den moderna musiken? Typ Arcade Fire? Jag har bestämt mig för att ge deras nya album en chans, men generellt tycker jag att de är rätt...intetsägande. Kanadensiska emos med fioler på ett ungefär. Istället är det nu bakåt jag blickar, Mozart, Debussy och Takemitsu intresserar mig betydligt mer än samtidens ljudbilder.
Samma sak gäller film. Jag hänger aktivt med i filmsvängarna, läser flitigt DN Kultur, ser både kritikerrosade filmer på Regina och mer populära alster på SF. Men oftast känner jag bara en tomhet när jag ställs inför ytterligare en politisk dokumentär eller ett bombastiskt Hollywood-drama. Istället är det genom att analysera äldre film jag verkligen får ut någonting konstnärligt av mitt intresse.
TV-spel är väl det enda intresse där nyfikenheten för det nya inte har stannat upp. As we speak är jag i slutetappen med att ha klarat 100% på "GTA 5" - 2013:s största kulturupplevelse för min del. Det liknar mer en mix av South Park och Maffiabröder än något djupsinnigt, men storheten i GTA 5 handlar om mer än dess berättelse. Det är trots allt en stad lika stor som centrala Manhattan jag släpps lös i. Jag har flytt från pumor i klippiga bergsområden cyklandes på en mountainbike. Jag har sprungit triatlon, smugglat marujana och gått med i en religiös sekt. Livet i Los Santos är inte så ensidigt som man kan tro.
Utöver GTA 5 har jag även börjat på The Last of Us - en zombieapokalyps med fokus på relationen mellan en ärrad man som förlorat sin dotter, och en föräldralös tonårstjej. Efter det står Josef Fares svenska spel "Brothers" på tur.
Det handlar inte om att jag är bortkommen i den samtida kulturvärlden, utan snarare trött på den. Och jag vill här skilja på nostalgi och att blicka bakåt - en nostalgiker tyr sig till sitt förflutna för att den är rädd för det nya. En som uppskattar äldre kultur behöver knappast göra det för att den är bakåtsträvande. Tvärtom är det kanske just vår kulturella historia som kan förgylla framtiden?
Kommentarer
Postat av: Digitalt
Att kalla Arcade fire intetsägande, är en bedömning som enligt mig är klandervärd. Att du sedan blickar till den klassiska musiken är absurt. Visst de är viktiga ståndpunkter i musiken, men ska vi verkligen dra paralleller mellan Arcade fire och dessa?
När det gäller filmen så vill jag gärna veta vad som tycks fattas där? Hur kryddar man upp dagens film?
Förövrigt så tycker jag att du kan har en linjär tankegång ibland. Det är inte bara Kanadensiska emos bakom fiolerna.
Det är mer en liten Edvin som som vaknar sju på morgonen för att titta på det nya Digimon avsnittet. Om inte barndomen vad definierar oss egentligen?
Svar:
Edvin Ek
Postat av: J.Mercator
Det glädjer mig verkligen att du sätter ord på mina tankar,har själv varit i likartade tankegångar den senaste tiden.
Svar:
Edvin Ek
Trackback
