Hur skattas film?
En av mina bloggläsare, Selma, bad mig att skriva om filmer som jag anser överskattade och underskattade. Det väckte en hel del funderingar hos mig.
Innan jag börjar vill jag först kommentera hur jag tänker kring dessa ord.
-Film. Något som borde vara självklart vad det är, men som faktiskt inte är ett så passande ord att använda för mitt intresse. Detta eftersom att gemene människas uppfattning av ordet film har en helt annan innebörd än min definition. Jag ska vidareutveckla.
När de flesta säger film, syftar de egentligen på film producerad i Hollywood under de senaste 20 åren, samt ett antal amerikanska klassiker. Jag är inte ironisk eller elitistisk här, utan det här är en språklig klassificering jag är övertygad om stämmer. Säger jag att jag är filmälskare till någon, uppfattar personen detta som att jag gillar amerikansk modern film.
Min definition av ”film”, eller vad det nu bör kallas, är snarare att jag är intresserad av att tolka och uppleva rörliga bilder från världens alla hörn ,alla tider och med olika konstnärliga grepp (där modern amerikansk film självklart ingår). För att detta ska bli tydligt brukar jag ofta säga att jag ”gillar Europeisk film”. Inte för att det är den enda sortens film jag gillar, utan att endast det förtydligandet gör att folk förstår att jag intresserar mig för film ur ett större perspektiv.
Vi kan jämföra med att läsa – där finns både begreppen böcker och litteratur. Den som vill förtydliga att hens intresse för att läsa är kulturellt betingat, kan precisera med att säga att den gillar litteratur.
Alltså – med film tänker jag på hela filmhistorien, ur en konstnärlig vinkel , vilket också påverkar hur jag ser på orden ”över/underskattad”.
Över-och-underskattad är enligt mig svåra ord att använda. Kan min uppfattning om filmkonsten verkligen användas som dom mot den rådande normen? Jo, självklart kan den det, och det är väl där jag finner begreppen nödvändiga.
En överskattad film anser jag är något som erkänns för att ha åstadkommit något mer än den faktiskt gjort. Ett verk som av något skäl lyfts fram, när den egentligen inte representerar något viktigt.
En underskattad film å andra sidan skulle jag säga oförtjänt har hamnat bortom rampljuset. Kanske på grund av västvärldscentrism, eller en viss norm av kulturanalys som råder. I alla fall en film som bör ha fått mer uppmärksamhet än.
Med det sagt, låt mig presentera ett urval av filmer och filmrörelser jag skulle benämna som över-och-underskattade. I det här inlägget börjar jag med den förstnämnda kategorin.
Överskattade:
Martin Scorsese – Om det är en vedertagen norm jag tröttnat på, är det den att Scorsese gjort många filmer av högt värde. Taxi Driver och Tjuren från Bronx – två fantastiska filmer – har gett honom en given plats i filmhistorien, och det räcker där. Men sen finns det de som vill gå längre. Som menar att majoriteten av hans filmografi är strålande. Detta är enligt mig helt obegripligt. Visst, ”Maffiabröder”, ”King of Comedy” och ”Kristi sista Frestelse” är alla bra. Men är de verk av en mästare? Det senaste decenniet har han med sin musa Leonardo Di Caprio dessutom helt tappat stinget, med färglösa filmer som ”Gangs of New York” och ”The Departed”.
Att en regissör en gång varit fantastisk rättfärdigar inte att hylla allt hen skapar.
Fight Club – En film enkom konstruerad utifrån ett överraskningsmoment, som tror att lite banal anarkism och dekadens ska göra den provokativ. Det är inte upprörande, bara fånigt.
Italiensk film efter 60-talet – Italien lyfts ofta fram som den främsta filmnationen i världen. Och en gång var de kanske det. 1945-1965 hade landet i syd en blomstrande filmindustri, först med Neorealismen (se ”Cykeltjuven” och ”Rom – Öppen Stad”), följt av storheter som Antonioni (”Äventyret”) och Fellini (”La Dolce Vita”).
Det konstiga är att den saliga uppfattningen om Italiens briljans har stannat kvar, trots att de helt och hållet levt på konservatism snarare än förnyelse. Ettore Scola, Giuseppe Tornatore, bröderna Taviani och Bernardo Bertolucci har alla vunnit prestigefyllda filmpriser och erkännanden med extremt bakåtsträvande verk. Ta bara Scolas ”Vi som älskade varann så mycket”, Bertoluccis ”1900” och Tornatores ”Cinema Paradiso”. Dessa filmers själva natur ligger i att nostalgiskt blicka tillbaka över en svunnen tid i Italiens historia. Till och med Fellini föll i samma fälla med ”Amarcord”.
Dessa filmer var gjorda helt i otakt med samtidens filmklimat. Föreställ vad som hände runtom i världen, med filmer som ”Gökboet”, ”Spegeln” och ”Aguirre – Guds Vrede”, filmer som gjorde något nytt. I Italien fann man bara mogna tomater, sentimentalitet, kvinnobröst och masturberande småpojkar.
De amerikanska ”klassikerna” - Jag ser USA som ett av världens bästa och mest inflytelserika filmländer. Jag har inga problem med att man således låter Nordamerika ta större plats när man pratar om världens bästa och viktigaste filmer. Vad jag däremot har problem med, är hur filmerna man hyllar ofta tenderar att vara de uråldriga megasuccéerna från 30, 40 och 50-talet, ofta mer för att de är så ”klassiska”, än filmiska mästerverk.
”Borta Med Vinden”, ”Ben-Hur” och ”Casablanca” är exempel på detta. Till skillnad från andra Hollywoodfilmer som hyllats lika mycket som dessa (”Citizen Kane” och ”Vertigo”), kan dessa inte skryta med att vara konstnärligt nydanande eller ens särskilt briljanta i sitt utförande. Visst, ”Ben-Hur” och ”Borta Med Vinden” har enorma scenerier och är långa i bredden. Men de är samtidigt bäddade i patriotism och anspelar på väldigt simpla känslor – romantik och hjältemod. ”Casablanca” rangordnas ofta som världens bästa film, mest för att man har en romantisk bild av alla repliker. En tight berättelse om andra världskriget? Ja. Det bästa som är möjligt att skapa med hjälp av bild och ljud? Tror inte det.
Problemet blir att dessa klassiker har en cementerad status som sällan omprövas. De är ju helt enkelt så ”definierande” att de bara måste vara bäst. Men jag tycker att de ofta brister som filmer, melodramatiska och inte särskilt visuellt hänförande.
Storbritannien – Usch, ingenting gör mig så frustrerad som faktumet att England ses som ett av världens största filmländer. VARFÖR?
Låt oss snabbt peka på vad som gjort att Storbritannien erfarit denna titel:
-Efterkrigstidens klassiker av David Lean och teamet Powell/Pressburger
-Diskbänksrealism, första vågen (60-talet)
-Diskbänksrealism, andra vågen (80-90-talet)
För att börja med David Lean – jag orkar inte med dig. Du har gjort långdragna, poänglösa historieskildringar som sömnpillret ”Bron över floden Kwai” och sega ”Doktor Zjivago”. Något psykologiskt djup har jag aldrig hittat hos dig, bara pladdriga engelsmän och filmtekniskt haveri.
Michael Powell och Emeric Pressburger är värre. ”A Matter of Life and Detah” och ”Svart Narcissuss” är praktexempel på er inkompetens, där ni med pinsamt starka penseldrag och självgod humor målar filmen.
Diskbänksrealismen, en eloge för att du opponerade dig mot ovanstående figurers verk, men faktum är att jag inte finner era vardagsskildringar med knarkande mammor och husvagnar som särskilt omtumlande. Politiska och starka förvisso, men till skillnad från den psykologiska realismen som går att finna i t.ex. bröderna Dardennes filmer, väljer ni (Ken Loach och Mike Leigh, jag kollar på er) att ösa på med fattigdom och misär, och förväntar er att det ska uppfattas som en stor konstnärlig prestation. Jag gillar att man går emot föreställningen om perfektionism, men då ska man göra det med en idé, inte genom att försöka dokumentera.
Jag vill dock avsluta med att ge en eloge åt Peter Greenaway, en sann auteur, som lyckas skildra Thatcherismens hemska ansikte tusen gånger bättre än all socialrealism i ”Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare”.
Nästa gång ska jag istället lyfta för att sänka filmer, vi ses då!
Kommentarer
Postat av: Anonym
Menar du att film måste gräva sig in i psykologiska och filosofiska frågor för att förbli intressant? Film tycker jag kan ge oss fler perspektiv än så.
"Men de är samtidigt bäddade i patriotism och anspelar på väldigt simpla känslor – romantik och hjältemod."
"Något psykologiskt djup har jag aldrig hittat hos dig, bara pladdriga engelsmän och filmtekniskt haveri."
Jag ber dig faktiskt försöka titta lite närmare ;)
Jag uppskattar att du definierar film och annat i början av texten, mycket bra.
Postat av: Anonym
Fortsättning:
Vad menar du med att patriotism och romantik är simpla känslor, om något är de starka. Eller så att säga ska man verkligen generalisera styrkan som en känsla kan ge. Den kan vara starkare för mig än för dig, är den svag då?
Vad definierar "psykologiskt djup"? Saknar du sedvanlig personlighets utveckling i filmen? Det kan ju faktiskt vara så att lasten har lagts på den historiska speglingen, där dramaturgins uppenbara regel lagts vid sidan?...
Svar:
Edvin Ek
Trackback
