Vi ses igen!

Klarade ut Mega Man 2 idag. En 8-bitarsklassiker från 1988, tillika ett av de mest stilbildande plattformsspelen någonsin. Jag var själv inte där när konsolen NES dominerade vardagsrummen, så allt innan PS2 är för mig snarare en historisk tillbakablick än ett kärt återseende.

Jag kan väl säga som såhär: Mega Man 2 är på ett sätt löjligt, men på ett annat sätt beundransvärt.

Löjligt är det för att du är en blå gubbe som hoppar och skjuter på robotgrodor och fågelägg. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte se grundkonceptet som annat än en ytterst simpel sci-fi-kliché, utan att på något sätt behandla artificiell intelligens eller något liknande.

Beundransvärt är dock Mega Man 2 för att det med sin löljeväckande premiss skapar en hårresande interaktiv upplevelse. I kampen mot den onde Dr. Willy, måste du först besegra 8 stycken "Men" som han har gjort. Bosstriderna kan här alltså ses som en sorts kamp mot sig själv. Och vägen till duellanterna kittlar sinnena.

I mötet med Air Man tar du dig fram genom molnen på svävande plattformar, medan Bubble Man gömmer sig under havets botten skyddad av minor och jätteräkor. Belöningen för att bemästra dessa olika element och miljöer är att du vinner förmågan av varje Man du störtar. Efter att Metal Man har stupat kan du alltså själv skjuta kugghjul.

Detta koncept bygger på en form av empirisk övertygelse, där du måste erfara för att lära. Är du slug kan du även nyttja nyvunna förmågor mot fiender svaga för just den där värmestrålen.

Ett högt intressant koncept för ett så gammalt spel skulle jag säga, och till skillnad från modernare spelupplevelser får jag känslan att ödet ligger mer i mina händer. Detta eftersom att spelet är befriat från speltekniska hinder såsom dålig kamera eller otydliga instruktioner. Du har alltid förmågan att övervinna faran, vilket lägger ödet mer i dina händer.

Detta ansvar prövas väl i stimulerande utmaningar, såsom när du på tre små plattformar tar dig an en enorm eldsprutande drake. Allting är väldigt tight gjort, och blir aldrig utdraget, eftersom varje separat bana prövar olika förmågor och färdigheter.

Utifrån sin tids begränsningar är Mega Man 2 ett kraftprov på hur man skapar ett optimalt äventyr. Samtidigt som det rent tekniskt är extremt genomtänkt, har jag dock svårt att hitta designval som kan säga något mer. Det här är samtidigt ett spel gjort innan man såg spel som en möjlighet att göra något konstnärligt.

Därför är Mega Man 2 såklart mer ett Star Wars än det är en Blade Runner. Men dess utformning kan lära även dagens mer artistiska spelmakare, då form och innehåll trots allt går hand i hand.