Mannen som "älskade" kvinnor
Woody. För de flesta är detta namn tätt kopplat till cowboy-dockan i "Toy Story", en sympatisk hjälte (om än med viss rädsla för förändring) som alltid finns där för Buzz och övriga leksaker.
Om vi däremot lämnar barnfilmsvärlden för ett tag, finns det en annan Woody som har gjort ett stort avtryck i vår populärkultur. Mannen som med sina filmer badar i självömkan, pessimism och utläggningar om kultur. Ladies and gentlemen, det är den ständigt aktuelle regissören Woody Allen jag pratar om. Inte nog med att han 1977 vann Oscar för bästa film med "Annie Hall", han har även kommit att vara en röst i den amerikanska filmscenen under 80, 90, 00, och även 10-talet.
Woody Allen är dock inte bara känd som filmskapare, utan även för sitt osunda förhållningssätt till kvinnor. När han 1991 skiljdes med Mia Farrow, blev den 55-årige jazzgubben tillsammans med sin exfrus adoptivdotter Soon-Yi Previn, då 20 jordsnurr gammal.
Idag är Woody på tapeten igen, men den här gången gäller det något mycket allvarligare än gubbsjuka. Mia Farrows andra adoptivdotter, Dylan Farrow, skriver i ett öppet brev till New York Times om hur Allen utnyttjade henne sexuellt när hon var blott sju år gammal.
Woody Allen - excentrisk kulturpersonlighet, ångestfylld ateist och förmodad pedofil. Ändå är jag inte så förvånad, och vill i ett filmhistoriskt retrospektiv visa prov på värderingarna som etablerats i Allens filmer, som visar på vilken sunkig syn på kvinnor han har.
-Manhattan (1979)
Woody spelar 42-åriga Isaac Davies som dejtar en 17-årig student. Han ser inget problem i att han agerar lärare för henne, där han lever utifrån övertygelsen att kunna frälsa hennes unga, okunniga hjärna, och tvingar med henne på caféer med sina djupa vänner och diskuterar samtidskonst.
-Hannah och hennes systrar (1986)
Mästar-lärlingförhållandet mellan kvinnor och män är här pinsamt påtagligt, där Max Von Sydow spelar den svåre konstnärsmannen som håller rena föredrag om arkitektur och klassisk musik för Barbara Hershey. En entusiastisk Michael Caine, i filmen gift med hennes syster, inleder en otrohetsaffär, där även han försöker vinna Barbaras hjärta genom att tipsa om böcker och konst. Kvinnan är en tom bok, och det är mannens uppgift att fylla henne.
Lägg dessutom till att Woody Allens egna karaktär ältar hypokondri och dödsångest för sin kvinnliga kollega, där hennes roll endast finns till för att ställa ledande frågor som skapar spelrum för Woody att ta över ännu mer av dialogen. Detta är ett klassiskt grepp i Woody Allens filmer, och blir tydligt när man närstuderar hans kvinnliga biroller.
Och sist men inte minst - sensmoralen. Hannah (spelad av Mia Farrow) - som är stark, ansvarstagande och står på egna ben, får i en vedervärdig avslutning en uppläxning av Michael Caine just för att hon alltid är en pelare som tror att hon ska lösa alla problem. Mannens ilska mot den enda kvinnliga rollen i filmen som inte är kuvad av män.
-Harry bit för bit (1997)
Woody Allens karaktär använder sig flitigt av uttrycket "bitch", pratar sig salig om hur det bästa som finns är blowjobs av prostituerade. Mycket riktigt hyr den vite medelklassmannen en svart prostituerad i filmen. Han pratar ängsligt om hur hela universumet kommer att förvandlas till ett "svart hål". "Black hole? That's what I make a living from" är den prostituerade kvinnans svar.
Detta är den förmodligen mest egocentriska film som någonsin gjorts, att den dessutom är en homage till Bergmans "Smultronstället"gör mig bara ännu mer arg.
-Förälskad i Rom (2012)
I en episod ur denna film skildrar hur en manic pixie dream girl spelad av Ellen Page förför Jesse Eisenberg med lösryckta citat om litteratur och konst. En löjlig bild av kvinnan som ytlig fresterska presenteras, och Woody Allen cementerar sin roll som sexist i Hollywood.
Med allt detta sagt, är jag inte särskilt förvånad om Woody Allen har förgripit sig på barn. För det spelar ingen roll hur hög kulturell och social status man har, förhållningssättet till den andre formas inte av vad man är och upplever, utan hur man gör det. Jag kan inte låta bli att tänka på den obehaglige skurken i Fritz Langs 30-tals klassiker "M", där en barnamödare proklamerar att han inte kan hjälpa det. Jag tror att Woody känner ungefär på samma sätt, där han ser behovet av ungdom i sina sexuella bemästranden lika viktig som att alla hans filmer ska ha identiskt typsnitt på förtexterna.
En eloge ska han i alla fall ha - han döljer inte sina värderingar i sina filmer. De är än idag dokument om en kulturell, vit medelklass som har allt men samtidigt inte har något - däribland feministisk insikt.
Kommentarer
Postat av: anonyM
Jag håller till stor med del i din analys om Allens kvinnosyn och hans sunkiga tendenser i de filmer du nämner (samt hans rent ut sagt bedrövliga privatliv). Dock anser jag att han i många av sina filmer är en ganska bra kvinnoskildrare (ibland bättre än de mansskildringar han gör) då han gör dem till ganska komplexa människor, något få regissörer ur hans generation faktiskt lyckas med (Tänker främst på filmer där Mia Farrow och Diane Keaton har betydande roller). Filmer såsom Hannah och hennes systrar, Interiors och nu senast Blue Jasmine.
Men som sagt, även solen har sina mörka fläckar, och i Woodys fall är det kanske snarare att solförmörkelsen har sina strimmor av ljus.
Svar:
Edvin Ek
Postat av: Lars
Tycks som allt händer på en gång. http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article18284506.ab
Svar:
Edvin Ek
Trackback
