Give me a cup of charm
Yipppie-yippie-ya-ya-yeahj! Är klar med min månliga filmkrönika för 100% Östersund. Denna gången behandlade den stumfilmen och varför den är så tidlös. Tänker inte ge er någon försmak, faktiskt, men det summa summarum en både informativ och tänkvärd text om "the silent era".
And now for something completely different! Har märkt att jag inte bloggar nämnvärt mycket om musik. Detta kan tyckas besynnerligt, musik är trots allt mitt största intresse, efter film vill säga. Och nej, jag är inte typen som gillat "I Can't live without music" på Facebook, för att därefter lyssna på Coldplay, LMFAO, Westlife, Adele och Beyonce . Det är kontraproduktivt. Ungefär lika ambivalent är det när personer säger att de "lyssnar på all sorts musik". Detta betyder i regel det motsatta; att de bara lyssnar på trist uppbyggd popmusik, som är väldigt normal, ordinär, genomsnittlig och framför allt vanlig.
Nej, jag tillhör den sällsynta arten som faktiskt har ett självdrivet intresse för musik som konstform. Med andra ord är jag själv aktiv i vad jag vill lyssna på...Vilket jag inte kan påstå att man är om ens enda väg till musik är det som andra omkring en pratar om. Jag tror att denna självständighet är en förutsättning för att få en så kallad musiksmak. Hade jag inte letat upp och lyssnat in mig på olika sorters artister tror jag till exempel alrig att jag skulle få en riktig musiksmak.
Men nu har jag det. Och det jag tänkte fokusera på nu är bandet R.E.M.:s debutalbum. R.E.M. bildades 1980 och var under största delen av 80-talet del av college rock-rörelsen. Ursprunget till uttrycket var de alternativa radiostationerna i Nordamerika under 80-talet, där universitetselever som en subkultur körde mycket post-punk, skramlande gitarrpop och New Wave-musik. De var alltså väldigt alternativa under sina första år som band. De rönte senare större framgång med albumen "Green", "Out of Time" och "Automatic for the People". Vem har inte hört den, kanse lite väl smöriga, hitten "Losing My Religion"?
Nåväl, visst är dessa album bra, men jag kan inte låta bli att förbannad när folk lovordar denna period av bandets karriär så mycket. Det är välproducerat, känslosamt, med mycket stråkar och sorgsna texter. Men det tenderar också att dra åt det sentimentala och arena-rockiga.
Nej, R.E.M.:s definitiva mästerverk är "Murmur" från 1983. Om sångaren Michael Stipe och resten av gänget senare i karirären tenderade att vara ett ekologiskt U2, stod de med Murmur mer som ett kollektiv med mystisk, grubblande och inåtvändhet som signum. Musiken kan beskrivas som dimhöljd, då man verkligen får känslan att vara vilse i en skog utan att se något när man lyssnar.
Nu kanske ni antar att R.E.M. är någon musikalisk motsvarighet till "Bamse i Trollskogen", men där tror ni fel! Samtidigt som soundet ibland kan upplevas som lite mossigt, finns det samtidigt en extremt mycket skönhet och attityd över det. Michael Stipes extremt skumma texter sjungs ofta med vackra stämmor. Mike Mills basgång är häftig men avslappnad. Peter Bucks gitarr klingar sagolikt och låter nästan lite rasslande. Bill Berrys trumkomp är simpelt men med attityd. Kort sagt; det här är ett band som bemästrar flera spektrum samtidigt.
Man kan alltså beskriva Murmur som en skiva som är ljuv, udda, mossig, folkig, klirrande och cool på samma gång. För mig är det här 1983:s bästa skiva, med Philip Glass' soundtrack till "Koyaaniqasti" och Talking Heads "Speaking in Tongues" som utslagna konkurrenter. Jag älskar Murmur för att den inte talar om vad man ska känna. Det är verkligen som att gräva ner sig i en hög av löv under en stock; hur beskriver man den känslan? Glad? Sorglig? Nej, vissa saker kan faktiskt inte ens vi beskriva. Och jag är tacksam att R.E.M. lyckats fånga detta med sin alternativrock.
Efter skulle R.E.M. fånga många fler lyssnare och vara mer tydliga med vilken av smaklökarna de tillfredställer med sin musik. Men även om skivor som "Automatic for the People" förmodligen föredras på tallriken av majoriteten, kommer jag alltid att föredra den lite mer mångkryddade debuten. Vissa skulle kalla den fattig på smak och klia sig på huvudet. Jag nöjer mig med att ryckas med i förrvirringen.
