We are only wanting freedom
Det var fullmåne idag. Moln omringade detta demoniska men ack så förföriska klot. Denna vy såg jag från Frösön, strosandes mot busshållplatsen. Detta påminde mig om hur livet ibland kan vara som en film.
Fast ska jag vara ärlig så har mitt lov i övrigt inte varit särskilt filmiskt eller spännande. Jag har praktiskt taget gjort allt i min makt för att göra denna sportens vecka så osportig som möjligt, vilket primärt inneburit att lyssna på LP-skivor, penetrera björnars skallben i "Red Dead Redemption" och försöka lära mig diverse vänsterpolitikers uttalanden.
Den enda genre som skulle matcha dessa scenarion vore väl något TV 5-program lett av Gry Forsell med målet att få ut nördar i skidbacken. Då jag dock inte vill medverka i banala underhållningsprogram låter jag den möjligheten vara. Gry Forsell skulle antagligen bara utsätta mig för något grymt mandomsprov.
"Nu ska Edvin Ek från Östersund få ragga för första gången, vi har satt ut tre tjejer på banan. Vi får hoppas att han väljer väl, en av dem kommer gå hela vägen med honom!".
Publiken skrattar, det här är ju en möjlighet för denne tönt att få någonting VÄRDEFULLT att minnas från tonåren! Jag skrattar inte. Jag vill ju hellre sitta här vid min musikhörna och luuuuukta på vinylerna!
Nej, Hovdeliftarna, okänsligt könsumgänge och melodifestivalen lämnar jag åt de inskränkta själarna i vårat land. Istället har jag haft nöjet att kolla på en hel del trevliga filmer. Den som lämnaste det starkaste intrycket var "Fogden Sansho" från 1954. Detta Japanska mästerverk i regi av Kenji Mizoguchi handlar om allt annat än ejakulationer och europop! I 1100-talets Japan får kvinnan Tamaki och hennes två bar Zushio och Anju se människans inneboende mörker, när hon och barnen blir kidnappade och separeras från varandra. Barnen blir sålda som slavar och modern Tamaki tvingas jobba som prostituerad. Hur kan människan vara så grym?
"Fogden Sansho" är en minst sagt sorglig berättelse, där en värld utan respekt för andra människor skildras. Slavdrivaren Sansho är en vidrig jävel, med utspretande skägg och vana att brännmärka sina slavar när de försöker fly. Samtidigt finns det hopp. Sanshos son, den godhjärtade Taro, blir förtvivlad över sin faders livssyn och stöttar barnen så gott han kan.
Denna film är framför allt fantastisk för att hela berättelsen utgår ifrån en extremt mänsklig synvinkel. "Utan barmhärtighet är människan inte längre mänsklig" säger fadern tilll barnen i början av filmen. Det är svårt att motstrida de orden, framför allt efter att ha sett filmen.
Trots att detta verk har flera år på nacken och skildrar en nästan 1000 år gammal värld, är den fortfarande aktuell. Under de senaste månaderna har jag hört alltifrån saker som att man inte behöver bry sig om folk från andra världsdelar, till att invandrare i Sverige står under de "ursvenska" invånarna. Det är i såna här stunder jag bara skulle vilja hålla upp ett finger högt i luften, hyscha min omgivning och lägga "Fogden Sansho" i deras famnar och skrika: "Gå HEM, SE FILMEN OCH GRUNNA ÖVER VAD DEN HAR ATT SÄGA!".
Tyvärr kan nog denna filmen vara lika meningslös som argument om medmänsklighet och jämlikhet. I slutändan är det något man måste lära sig själv, om det så är genom att se på Japansk film som att dansa till Björn Ranelid. Hoppas att du lär dig den läxan.
Fast ska jag vara ärlig så har mitt lov i övrigt inte varit särskilt filmiskt eller spännande. Jag har praktiskt taget gjort allt i min makt för att göra denna sportens vecka så osportig som möjligt, vilket primärt inneburit att lyssna på LP-skivor, penetrera björnars skallben i "Red Dead Redemption" och försöka lära mig diverse vänsterpolitikers uttalanden.
Den enda genre som skulle matcha dessa scenarion vore väl något TV 5-program lett av Gry Forsell med målet att få ut nördar i skidbacken. Då jag dock inte vill medverka i banala underhållningsprogram låter jag den möjligheten vara. Gry Forsell skulle antagligen bara utsätta mig för något grymt mandomsprov.
"Nu ska Edvin Ek från Östersund få ragga för första gången, vi har satt ut tre tjejer på banan. Vi får hoppas att han väljer väl, en av dem kommer gå hela vägen med honom!".
Publiken skrattar, det här är ju en möjlighet för denne tönt att få någonting VÄRDEFULLT att minnas från tonåren! Jag skrattar inte. Jag vill ju hellre sitta här vid min musikhörna och luuuuukta på vinylerna!
Nej, Hovdeliftarna, okänsligt könsumgänge och melodifestivalen lämnar jag åt de inskränkta själarna i vårat land. Istället har jag haft nöjet att kolla på en hel del trevliga filmer. Den som lämnaste det starkaste intrycket var "Fogden Sansho" från 1954. Detta Japanska mästerverk i regi av Kenji Mizoguchi handlar om allt annat än ejakulationer och europop! I 1100-talets Japan får kvinnan Tamaki och hennes två bar Zushio och Anju se människans inneboende mörker, när hon och barnen blir kidnappade och separeras från varandra. Barnen blir sålda som slavar och modern Tamaki tvingas jobba som prostituerad. Hur kan människan vara så grym?
"Fogden Sansho" är en minst sagt sorglig berättelse, där en värld utan respekt för andra människor skildras. Slavdrivaren Sansho är en vidrig jävel, med utspretande skägg och vana att brännmärka sina slavar när de försöker fly. Samtidigt finns det hopp. Sanshos son, den godhjärtade Taro, blir förtvivlad över sin faders livssyn och stöttar barnen så gott han kan.
Denna film är framför allt fantastisk för att hela berättelsen utgår ifrån en extremt mänsklig synvinkel. "Utan barmhärtighet är människan inte längre mänsklig" säger fadern tilll barnen i början av filmen. Det är svårt att motstrida de orden, framför allt efter att ha sett filmen.
Trots att detta verk har flera år på nacken och skildrar en nästan 1000 år gammal värld, är den fortfarande aktuell. Under de senaste månaderna har jag hört alltifrån saker som att man inte behöver bry sig om folk från andra världsdelar, till att invandrare i Sverige står under de "ursvenska" invånarna. Det är i såna här stunder jag bara skulle vilja hålla upp ett finger högt i luften, hyscha min omgivning och lägga "Fogden Sansho" i deras famnar och skrika: "Gå HEM, SE FILMEN OCH GRUNNA ÖVER VAD DEN HAR ATT SÄGA!".
Tyvärr kan nog denna filmen vara lika meningslös som argument om medmänsklighet och jämlikhet. I slutändan är det något man måste lära sig själv, om det så är genom att se på Japansk film som att dansa till Björn Ranelid. Hoppas att du lär dig den läxan.
"Stand up and fight, for you know we are right, we must strike at the lies that have spread like disease through our minds"
Kommentarer
Trackback
