Vi ses igen!

Jag älskar Dalarna. Jag älskar de små byarna, som ibland osar nedgång och förfall men charmar med skönhet och gamla trähus. Jag älskar dialekterna, alltifrån falsettgången i Mora till barskheten i Orsamålet. Men mest älskar jag Falun. Staden, och sammanhanget där. På ett sätt är det mitt definitiva hem, samtidigt är jag främmande i min anonymitet. Jag känner Falun, men i Falun känner (nästan) ingen mig. Att smygspana på hipsters i galleri Falan, att promenera längs ån, att cykla upp mot Lugnet med dess skogar, parkeringar och idrottsplaner.

Jag älskar till och med att sitta på buss i sju timmar, med den trygga lilla gubben från Älvdalen som chaffuör. Han pratar alltid med den lille pojken som åker mellan Sveg och Orsa. De sätter alltid in en extrabuss på fredagarna. Det är många som delar min resa neråt Jämtland. Och vidare. Invandrare som hoppar av i Svenstavik och Åsarna. Enbarnsmorsan som pratar gamla folkhögskoleminnen i telefon på vägen från Mora till Falun.

Det är en speciell känsla det där. Att vara här och där, på väg. Lite mitt emellan. Upp och ner, trippandes mellan landskapen. Ens familj lever nu sin vardag 40 mil ifrån där jag lever min. Därför är det alltid lika fint att träffa på mina småsyrror, vara med när de pekar och berättar om var och en på deras klassfoton. Baka amerikanska pannkakor med kakao i. Hjälpa till att fixa Daft Punk-ringsignal åt minstingen.

Det har nu gått en månad sen jag började skolan igen. Det kommer att pågå i nio månader till, sen är det slut. Och tills dess kan jag acceptera - och faktiskt njuta - av att leva i två världar samtidigt. En värld i staden där jag växt upp, som uppfylls av skolan och vännerna. En annan värld i staden där familjen växer och gror.

You get the best of both worlds, som Miley Cyrus skulle ha sagt.