Vi ses igen!

Jag var på en konstutställning i Falun idag. Det som fatsnade var inte direkt konstverken, utan en lapp som hängde alldeles vid entrén. På flera rader stod det "Before I die I want to..." Meningen var att man skulle färdigställa meningen med sin egna tanke om vad man vill göra med sitt liv. Svar som "gifta sig", "rädda miljön" och "bekämpa cancer" var vanligt förekommande. Själv blev jag dock, trots det viktiga i dessa budskap, lite ställd. Är livet inte mer än att bilda familj och hoppas att allt blir fint och bra?

Hur hittar man livets sanna essens? Jag har sökt bland människor, filmer, miljöer, böcker, skivor, TV-spel. Genom filosofin, samhällsvetenskapen och psykologin. Genom allt detta har jag kommit långt på vägen. Men jag söker fortfarande.


Jakten på de där ögonblicken när något biter sig fast, och i bettet tar en tugga av en. Mötena som får dig att tappa hakan, fattningen, kontrollen och på kuppen skriva om din programmering med ett par tecken. Händelserna som innebär att du tvingas omdefiniera dig själv.


Jag bidrog själv med ett svar på "Before I die I want to..." Efter lite betänketid skrev jag med ett bestämt tag om kulspetspennan mitt budskap.


"Before I die I want to fuck myself over and over, all over again"


Antingen ser ni detta som den ultimata symbolen för självtillfredsställelse och narcissism - att vara så egenkär att man bara vill njuta av sin egen härlighet i någon absurd schizofren orgasm.


Det går också at tolka på ett annat sätt. Tanken att ge sig själv fingret, och överge sig själv. Om och om igen. Att aldrig fastna i ett ögonblick. Skriva om historien om sig själv.


Det är intressant att två så extrema motsatser kan tolkas in i samma mening. Och det säger rätt mycket om världen vi lever i.