Just Abandoned My-Self
Det var mycket som gjorde mig arg idag. Så var det. Det beror väl i och för sig på. Vad är mycket? Två saker gjorde mig arg idag, och ibland är det nog så mycket att hantera.
Högerregeringen, som fått flest röster i det Norska valet, kommer nu att samarbeta med Fremskrittpartiet. Ett parti som inte delar samma nazistiska bakgrund som Sverigedemokraterna. Ett parti som inte är fullt så fumliga som Sverigedemokraterna. Ett parti som, oavsett detta, utgår ifrån samma värdegrund. Värdegrunden att vissa människor är mindre lämpliga än andra att vara medborgare i ett land. Tanken att man skapar ett bättre samhälle genom att motarbeta det som är annorlunda. Om man med annorlunda menar människor som inte råkar ha samma kulturella bakgrund som infödda Norskar.
Rädsla. Samma rädsla som fick Anders Behring Breivik att för två år sedan mörda dussintals ungdomar. Fremskrittpartiet kommer inte att utföra ett terrordåd. Men drivkraften i skräck inför det obekanta är densamma, den som kostade oskyldigt blod på det där sommarlägret i Utöya. Nu är det bara blodiga tårar som rinner ner för alla som naivt trodde att Norge skulle ta avstånd från såna värderingar. Men högern kommer att samarbeta med Fremskrittpartiet.
I det här läget kan jag i alla fall finna tröst i Sverige. Fredrik Reinfeldt har inte en enda gång från det att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen kompromissat med dem. Han för kampen mot hatet med järnhand, och tvekar inte att gå på hårt när det behövs. Att alliansen driver en politik jag ställer mig emot i många avseenden är sen en annan sak, jag är i alla fall stolt över att högern i Sverige står upp för jämlikheten.
Någonting annat som gjorde (och ofta gör) mig frustrerad var när IQ-test började diskteras i klassen. Som tur är går jag i en klass där man tar fasta på mänskliga värden, och vet att människan är mer än ett mätbart värde. Det hindrar dock inte mig från att provoceras av IQ-testet som fenomen. Ett försök att definiera och klassificera människors intelligens. Att sätta värde på någon. Jag kan inte komma ifrån att tycka att det är obehagligt vilken genomslagskraft IQ har i samhället, då det ständigt tas upp. Personen x har såhär mycket i IQ. Jag kan bara sucka åt vetenskapens tafatthet i att tro att allt kan graderas. Hur ska ett IQ-test kunna säga någonting om intelligensen hos en vemodig polis med författardrömmar i Österrike, eller om en ung tjej från en japansk bergsby som fått klara sig själv efter att hennes föräldrar omkom i en olycka? Har man tro i människan så möter man den i all sin skönhet och skitighet, man kan se att intelligens inte bara handlar om hur lätt man räknar algebra eller hur många prestigefyllda böcker man har läst.
Som tur var gjorde den här dagen mig också glad. Framför allt när jag inser vilka bra och fina människor som finns omkring mig, som går att leka Phoenix Wright och diskutera "coola killars" failighet med. Jag tackar också Boris, som sätter ton på denna nattens fingerknattrande med albumet Pink. Metal som till skillnad från det mesta i samma genre har en cool attityd som genomsyrar musiken. Inga growlande mutanter här inte, bara tre tuffa japaner som med elegans drar in lyssnaren i en drösig värld. Åh, och skivans tre första låtar är ungefär allt jag kan begära av livet just nu.
Farewell.
Högerregeringen, som fått flest röster i det Norska valet, kommer nu att samarbeta med Fremskrittpartiet. Ett parti som inte delar samma nazistiska bakgrund som Sverigedemokraterna. Ett parti som inte är fullt så fumliga som Sverigedemokraterna. Ett parti som, oavsett detta, utgår ifrån samma värdegrund. Värdegrunden att vissa människor är mindre lämpliga än andra att vara medborgare i ett land. Tanken att man skapar ett bättre samhälle genom att motarbeta det som är annorlunda. Om man med annorlunda menar människor som inte råkar ha samma kulturella bakgrund som infödda Norskar.
Rädsla. Samma rädsla som fick Anders Behring Breivik att för två år sedan mörda dussintals ungdomar. Fremskrittpartiet kommer inte att utföra ett terrordåd. Men drivkraften i skräck inför det obekanta är densamma, den som kostade oskyldigt blod på det där sommarlägret i Utöya. Nu är det bara blodiga tårar som rinner ner för alla som naivt trodde att Norge skulle ta avstånd från såna värderingar. Men högern kommer att samarbeta med Fremskrittpartiet.
I det här läget kan jag i alla fall finna tröst i Sverige. Fredrik Reinfeldt har inte en enda gång från det att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen kompromissat med dem. Han för kampen mot hatet med järnhand, och tvekar inte att gå på hårt när det behövs. Att alliansen driver en politik jag ställer mig emot i många avseenden är sen en annan sak, jag är i alla fall stolt över att högern i Sverige står upp för jämlikheten.
Någonting annat som gjorde (och ofta gör) mig frustrerad var när IQ-test började diskteras i klassen. Som tur är går jag i en klass där man tar fasta på mänskliga värden, och vet att människan är mer än ett mätbart värde. Det hindrar dock inte mig från att provoceras av IQ-testet som fenomen. Ett försök att definiera och klassificera människors intelligens. Att sätta värde på någon. Jag kan inte komma ifrån att tycka att det är obehagligt vilken genomslagskraft IQ har i samhället, då det ständigt tas upp. Personen x har såhär mycket i IQ. Jag kan bara sucka åt vetenskapens tafatthet i att tro att allt kan graderas. Hur ska ett IQ-test kunna säga någonting om intelligensen hos en vemodig polis med författardrömmar i Österrike, eller om en ung tjej från en japansk bergsby som fått klara sig själv efter att hennes föräldrar omkom i en olycka? Har man tro i människan så möter man den i all sin skönhet och skitighet, man kan se att intelligens inte bara handlar om hur lätt man räknar algebra eller hur många prestigefyllda böcker man har läst.
Som tur var gjorde den här dagen mig också glad. Framför allt när jag inser vilka bra och fina människor som finns omkring mig, som går att leka Phoenix Wright och diskutera "coola killars" failighet med. Jag tackar också Boris, som sätter ton på denna nattens fingerknattrande med albumet Pink. Metal som till skillnad från det mesta i samma genre har en cool attityd som genomsyrar musiken. Inga growlande mutanter här inte, bara tre tuffa japaner som med elegans drar in lyssnaren i en drösig värld. Åh, och skivans tre första låtar är ungefär allt jag kan begära av livet just nu.
Farewell.
Kommentarer
Trackback
