Vi ses igen!

Det har nu gått två veckor sedan skolan började. Ett nytt år, som trots att det nyss börjat känns så....begränsande i sin korthet. Jag menar, det är 9 månader jag har på mig att göra allt som jag vill under min gymnasietid. Sen vet jag att livet fortsätter. Jag är ingen nostalgiker och ser gladeligen fram emot allt vad världen kan erbjuda för en nybliven student. Det är mer att det skrämmer mig hur jag ska kunna njuta fullt ut av det här. Det finns saker jag så gärna vill uppleva, som jag ännu inte vet om de kommer att bli sanning. Snarare än en mållinje jag vill korsa, är det mer som en regnskog jag är ivrig att utforska. 

TV-spelsmusik är ett ämne som fascinerar mig väldigt nu. Då menar jag inte några specifika soundtracks eller låtar, utan konceptet kring musik utformat kring en kulturform så speciell som TV-spelet. Det ställer många frågor om musikens roll och plats i ett sammanhang, och öppnar rum för nya områden inom musiken som uttrycksform. Många som tänker på TV-spelsmusik associerar till klassiska Mario-melodier eller kanske Tettris ledmotiv. Vad som jag tycker är intressant är hur redan sån här gammal spelmusik lade grunden för ett nytt förhållningssätt till musik i allmänt. Tidigare skulle musiken antingen stå för sig själv eller sätta ton på en film/ett konstverk. Med TV-spel krävs av musiken något innan detta ej tidigare beprövat; en levande identitet. Det handlar om slingor och ljud som ska matcha en interaktiv upplevelse. På så vis har spelmusiken steg för steg blivit alltmer komplex i hur den gestaltar själva spelet. Det är idag en vedertagen grund i speldramaturgi och speldesign, vilket kan ses i spel som "Deus Ex", där musiken anpassas efter om man är oupptäckt eller avslöjad.

I framtiden kommer spelmusiken att kunna utvecklas ytterligare, precis som TV-spelet självt. Jag tror att vi bara sett början för hur denna subkategori inom musiken har tett sig.

Natten är inte ung, den är gammal, och därför tänker jag inte skriva mer nu. Jag slutar med att tipsa om några om inte annat intressanta stycken TV-spelsmusik:

-Streets of Rage 2; Stage 1. Trots att det släpptes så tidigt som 1992 är förvånansvärt tidlöst. Fantastisk musik som lyfte3r upp spelupplevelsen något enormt.

-Final Fantasy VII; One-Winged Angel. Ett av de mest ikoniska musikstycken som någonsin skrivits till ett spel. Den här furiösa mixen av Requiem-dramatiska körer och dissonant electro lyckas övertygande skapa den domedagskänsla som präglar slutstriden mot Sephiroth.

-Portal 2; Machiavellian Bach. En preludie av Bach på chembalo blandas med distade elektroniska ljud. En ultimat mix av sofistikering och mörk distans som präglar detta spels svarta humor och intelligenta spelmekanik.

-Super Mario 64; Bowser Final Theme. Efter att i timmar ha utforskat tredimensionell design av högsta kreativitet, avslutas detta mästerverk till tonerna av en orgel. Inte direkt vad man förväntar sig efter all lekfull musik i resten av spelet. Och just därför blir det väldigt effektfullt.