Vi ses igen!

Som yngre strävade jag desperat efter att rymmas inom mansnormen. Mitt förakt för macho-kulturen var stort, och håller i sig än idag, men att ändå bli accepterad och respekterad i det patriarkala samhället var ändå alltid ett indirekt mål.

Egentligen är detta ironiskt. Jag har aldrig definierats eller uppfattas av min omgivning som en "fjolla" eller "bög", möjligtvis på grund av mitt djuprotade intresse av hormondränkta actionspel (som jag senare år rannsakat något). Kanske spelade faktumet in att jag gick på en rätt individualistisk grundskola i 10 år, som hade en högre toleransnivå än jag kan tänka mig på många andra högstadier.

Trots detta, kunde jag aldrig känna mig helt trygg i vår genusvärld. Detta eskalerade i tonåren, när jag inte längde bara kunde ses på som en gamer eller nörd. Jag blev väldigt principfast av mig, vissa skulle kanske kalla det moraltant, och tog tydligt avstånd från fördomar. Mina intressen utvecklades, och jag kände mig mer och mer malplacerad i mitt kön. I efterhand kan jag inte riktigt förstå varför just könet var problemet; "intelektuella" intressen och karaktärsdrag är det ju oftast männen som dominerar över i samhället ändå. Kolla bara en lista över de största författarna eller filosoferna; tänkande, djupsinniga MÄN. Men ändå utvecklade jag en ambivalent relation till mannen som kön, och samtidigt som jag osäkert vile bli sedd som en MAN, växte ett starkare behov. Detta behov var att distansera sig från mansnormen, avfärda mars och testosteron och allt vad det heter.

Detta håller i sig än idag. Nuförtiden kan jag ofta nästan ge mig själv inre pluspoäng när jag fnissar ljust eller slänger mig med något anglosaxiskt ord (typ adorable). Idag så log jag inombords när jag satte på Kate Bush i iPoden. Här går jag, man, och lyssnar glatt på "Hounds of Love".

Samtidigt inser jag mina begränsningar även på detta området. Ville jag helt och hållet störta mansnormen och räcka ett stort fuck you åt penisar och muskler, hade jag nog ännu mer desperat sökt efter saker som kan provocera. Bli transa, fejka homosexualitet, you name it. Jag behöver min dos av anti-maleness, men tror att det viktigaste i kampen mot genussamhället snarare är att skapa en personlighet som är oberoende av könsstrukturer.

På ett sätt kan jag därför uppleva att transsexuella är större slavar under könsnormerna än några andra. Genom att inte kunna leva med sin könstillhörighet, erkänner och accepterar man ett samhälle som definierar människor efter kön. Jag dömer ingen transsexuell, och förstår hur skadande det kan vara för en person som är otrygg med att leva upp till samhällets förväntningar på en man/kvinna. Allt jag försöker säga är att det är fruktansvärt att trycket på hur kvinnor och män ska bete sig är så stort, att man hellre byter kön och adapterar sig till det andra könets normer än att skita i vilket könsorgan man har och leva som den INDIVID man är. Återigen ser jag inget problem med transexualitet, jag menar bara att vi i ett samhälle där könen inte definierar oss inte skulle behöva att man anpassar sitt kön efter ens personlighet.

Även jag behöver arbeta med detta. Jag är varken någon muskelbyggare eller dragshow-artist, men lever i en värld där folk gärna vill bedöma personer utifrån hur de lyckas leva upp till en förväntad könsroll. Min förhoppning, och mitt mål, är nu varken att bli en karlakarl eller att gå emot den traditionella killen. Det är att stiga över könsbenämningarna, och uppfattas som en person.

Aideu mes copains!