Vi ses igen!

Mina armar hänger likt sega ormar. Efter ett intensivt idrottspass med en studerande från Mittuniversitetet igår verkar hela min kropp ha bestämt sig för att verka, kanske också antyda att mer träning är på sin plats? Mina försvarsmekanismer bestämmer sig för att jag ändå är awesome, och att min fysiska lamhet kompenseras av att jag är cool som lyssnar på TV On the Radio och Curtis Mayfield. 

 

Vi har börjat med existensialism på filosofikursen. Ni vet, det där lilla känt som att finnas till, och ansvaret som kommer med det. Jag utforskade redan detta förra sommaren när jag läste Jean-Paul Sartres "Äcklet", men det är nu intresset börjat på riktigt. Vid första anblick tyckte jag att existensialism mest kändes som en förebild till nyliberalismen, med betoningen på att man har ansvar för sina egna handlingar och val. Men efter att ha dykt djupare in, inser jag att existensialismens tankar har en hel del vett i sig.

 

I existensialismen föregår existensen essensen för människans del. Enkelt förklarat; dina egenskaper är inte förutbestämda (som hos typ en lampa eller en dvärghamster), utan du har möjligheten att utvecklas. Med detta följer ångest, då man vet att allt som händer ligger i ens egna händer. 

 

Samtidigt kan jag tycka att det då är paradoxalt hur få som faktiskt lever fritt. Ta bara mig - fick jag leva fritt skulle jag inte slösa timmar med att hjärndött slösurfa på min iPhone. Däremot har jag i Sartres namn försökt åstadkomma något - jag har i en vecka levt sockerfritt. Eller något liknande i alla fall...

 

För en vecka sedan bestämde jag mig för att det var nog - INGET mer snask, INGA mer slentrianmässiga fikaköp på skolan, kort sagt - SLUTA UPP MED SOCKRET. Men redan när min lillasyster ett par dagar efter bakat en morotskaka insåg jag att man rent socialt inte kan tacka nej till vissa godbitar. Men annars har min sockerdisciplin hållit väl; jag har inte köpt någonting onyttigt på över 200 timmar. Är jag en fri människa eller kommer jag att låta essensen gå före existensen? Tiden får avvisa.

 

Jag har börjat kolla på Dexter igen. Stannade efter säsong 3, vet inte varför riktigt. Nu har jag hursomhelst tagit mig igenom nästan hela säsong 4, med viss skepsism. För samtidigt som jag älskar själva Dexter Morgan och hans svårigheter att förstå världen, märker jag flera VÄLDIGT stereotypa och patriarkala element. För det första - ALLA TJEJER MÅSTE VERKLIGEN VISAS HALVNAKNA. Alltifrån journalisttjejen som bröstmasserar Quinn, till Debra som även hon måste dra av tröjan - och då inför Masuka som glatt kommenterar detta. Att Rita dessutom är tidernas mest färglösa och simplifierade fru gör det inte bättre. Hennes american wife-stil får klockorna att stanna, och de komplexa känslor hon emellanåt visar skall endast bagatelliseras som "kvinnotjafs". Att Debra också blir besatt av Frank när han kommer tillbaka, visar vidare hur serien framställer kvinnor som totalt självuppoffrande och accepterande för mäns oförätter. Debra kan liksom inte motså Franks charm, TROTS ATT HAN FÖRSVUNNIT I TVÅ ÅR UTAN ATT TA KONTAKT OCH ÄR 40 ÅR GAMMAL. Jag ser ingen ung kille i serien som dejtar en pensionerad tant?! 

 

Sen verkar det som att ALLA kvinnokaraktärer ska dras med vita kränkta män. La Guerta måste ursäkta Angel för att hon offentliggör deras relation när han vill göra den hemlig (män och deras privata leksaker vettu...). Quinn verkar inte heller tåla en utskällning av Debra, och även om Frank spelar cool tycks Debra extremt mån om att inte "såra" honom. SPOILER: Att det sen blir Debras livsuppgift att hitta Franks mördare, gör att även seriens lik tycks kränkta, och vill att kvinnan ska återgälda dem.

 

Dexter är verkligen BARA Dexter - A-L-L-A andra suger. (Jag gillar Debra, men hon MÅSTE sluta bete sig som en minion åt männen på stationen). Dexters kolleger om några bör lära sig av existensialismens idéer.

 

So long people!