Den trötta kärleken
Söndag, jag har alltid haft svårt för söndagar...det spelar ingen roll att man är ledig, för mig känns det mest som en sista suck innan skolan börjar. Inte för att jag ogllar skolan, tvärtom, det är bara lite jobbigt att pluggressen smittar av sig på veckoslutet. Gäääääääsph! Har i alla fall sett till att få lite NO-arbete gjort, och har träffat mina gudföräldrar.
Well well, jag har ju inte direkt lidit idag. Såg nyss en fransk film från 70-talet, som är anledningen till rubriken. Filmen heter "Den första kärleken" och handlar om den 14-årige pojken Laurents intåg i vuxenvärlden. Vi får följa hans vardagsliv, med katolsk skolgång, alkohol, misslyckade flörtar och allt vad tonåren innebär. Filmen är förvånansvärt oglamourös för att vara gjord 1971 och tvekar inte att visa Laurents besök på en bordell, eller hans anskrämliga relation till sin moder.
Regissören Louis Malle gick själv på en katolsk skola som tonåring, och det känns som att filmen är lite av en nostalgisk tillbakablick över puberteten och det sexuella uppvaknandet. Detta på gott och ont. För trots att filmen rättframt vågar visa hur livet kan te sig för en ungdom, upplever jag den som en film sedd ur en väldigt manlig synvinkel.
Jag ifrågasätter inte att karaktärerna hinkar rödvin, eller att Laurent är nyfiken på det andra könet. Det som provocerar mig är hur Louis Malle fastnar i en maskulin norm där killar inte tänker på något annat än sex, och tjejer knappt bryr sig om hur de blir behandlade. Undantaget är skildringen av Laurent och hans mor, där man lägger in lite mer djup. Men det spelar ingen roll när samtliga andra karaktärer är stereotyper.
Jag ska förklara vad jag menar. Andra halvan av filmen utspelar sig på ett hälsohem, dit Laurent åker med sin mamma (och pappa, fast han är knappt där). Där träffar han en tjej som heter Hélené. Blygsamt, men stegvis lär han känna henne. Vid ett par tillfällen försöker han, men misslyckas med, att få henne i säng. Hon förklarar att hon vill vara kär i den hon gör det med. Mot slutet av filmen går han upp mitt på natten, vandrar till hennes rum och kysser henne så fort hon öppnar dörren. Provocerad, och chockad, säger hon åt honom att gå. Han frågar då vart Hélenés vän Daphné har sitt rum och går dit.
Nästa morgon får vi se att han spenderat natten med denna Daphné, utan att bry sig om Hélenés känslor. Senare smyger han upp till familjen, som kommer på honom med att inte ha sovit i rummet. Nu kommer konfrontationen, tänker jag.
Men nejdå. Hela familjen börjar skratta. Han är ju trots allt bara en ung grabb, varför ska man bry sig om man sårar en tjej som vill spara sin oskuld då? Killen väljer den lösaktiga tjejen, och har dessutom sex med sin mamma. Men vadå, det är ju bara tonåren, vem bryr sig?
Jag har inga problem med filmer som skildrar samvetslöshet, låg moral eller dylikt. Vad jag har problem med, är att få en stor jävla skrattsalva på mig, som om Louis Malle vill säga att allt detta är okej.
Jag rekommenderar er istället att se Louis Mallesbetydligt senare film "Vi ses igen barn". Även den är en film om tonåren. Den utspelar sig dock under andra världskriget, och har inget incestsex i filmen. Jag lovar.
Well well, jag har ju inte direkt lidit idag. Såg nyss en fransk film från 70-talet, som är anledningen till rubriken. Filmen heter "Den första kärleken" och handlar om den 14-årige pojken Laurents intåg i vuxenvärlden. Vi får följa hans vardagsliv, med katolsk skolgång, alkohol, misslyckade flörtar och allt vad tonåren innebär. Filmen är förvånansvärt oglamourös för att vara gjord 1971 och tvekar inte att visa Laurents besök på en bordell, eller hans anskrämliga relation till sin moder.
Regissören Louis Malle gick själv på en katolsk skola som tonåring, och det känns som att filmen är lite av en nostalgisk tillbakablick över puberteten och det sexuella uppvaknandet. Detta på gott och ont. För trots att filmen rättframt vågar visa hur livet kan te sig för en ungdom, upplever jag den som en film sedd ur en väldigt manlig synvinkel.
Jag ifrågasätter inte att karaktärerna hinkar rödvin, eller att Laurent är nyfiken på det andra könet. Det som provocerar mig är hur Louis Malle fastnar i en maskulin norm där killar inte tänker på något annat än sex, och tjejer knappt bryr sig om hur de blir behandlade. Undantaget är skildringen av Laurent och hans mor, där man lägger in lite mer djup. Men det spelar ingen roll när samtliga andra karaktärer är stereotyper.
Jag ska förklara vad jag menar. Andra halvan av filmen utspelar sig på ett hälsohem, dit Laurent åker med sin mamma (och pappa, fast han är knappt där). Där träffar han en tjej som heter Hélené. Blygsamt, men stegvis lär han känna henne. Vid ett par tillfällen försöker han, men misslyckas med, att få henne i säng. Hon förklarar att hon vill vara kär i den hon gör det med. Mot slutet av filmen går han upp mitt på natten, vandrar till hennes rum och kysser henne så fort hon öppnar dörren. Provocerad, och chockad, säger hon åt honom att gå. Han frågar då vart Hélenés vän Daphné har sitt rum och går dit.
Nästa morgon får vi se att han spenderat natten med denna Daphné, utan att bry sig om Hélenés känslor. Senare smyger han upp till familjen, som kommer på honom med att inte ha sovit i rummet. Nu kommer konfrontationen, tänker jag.
Men nejdå. Hela familjen börjar skratta. Han är ju trots allt bara en ung grabb, varför ska man bry sig om man sårar en tjej som vill spara sin oskuld då? Killen väljer den lösaktiga tjejen, och har dessutom sex med sin mamma. Men vadå, det är ju bara tonåren, vem bryr sig?
Jag har inga problem med filmer som skildrar samvetslöshet, låg moral eller dylikt. Vad jag har problem med, är att få en stor jävla skrattsalva på mig, som om Louis Malle vill säga att allt detta är okej.
Jag rekommenderar er istället att se Louis Mallesbetydligt senare film "Vi ses igen barn". Även den är en film om tonåren. Den utspelar sig dock under andra världskriget, och har inget incestsex i filmen. Jag lovar.
Ännu en manlig klichée på film; den glada horan som tycker om sitt jobb.
Kommentarer
Trackback
