Vi ses igen!

Människor är fascinerande varelser. Det mest fascinerande är hur merparten av oss i västvärlden tror sig leva civiliserat. Samhällsdugliga medborgare som förstår hur världen funkar.

Det är roligt, för jag ser ingen civilisation när jag går utanför dörren. Jag har så många gånger stött på tvåbenta varelser som till utseendet, och i viss mån sättet, är äkta människor. Men genom tiden har jag lärt mig att urskilja vilka som spelar och vilka som lever.

Det mest skrämmande med de som spelar, är att de i intressen, vardagssysslor och konversationsämnen ofta liknar vem som helst. Person x, bor i en trea, gillar tennis och kompisar, pratar ofta om plugg och relationer. Men i flera fall kan man märka att detta är ett skådespel, en täckmantel för att dölja det som vilar inombords; tomhet.

Det syns enklast i ögonen. Är man riktigt skicklig kan man genomborra någons pupiller i endast ett par sekunder för att märka vad som finns därinne. Tomma människor har följaktligen en tom blick, som om ögonen var två glänsande porslinskulor. Glasartat.

Även sättet folk pratar på, hur de lägger fram orden och med vilken ton de säger någonting, är avslöjande. De blir sällan upprörda, om det inte är på beställning för att bekräfta sin mänsklighet.

De här är de läskigaste varelserna jag vet, värre än Sverigedemokrater och rasister. Dessa människor har ofta varit med om skit i sitt liv, eller fått en ensidig bild av världen, som gör att de i missnöje går en hemsk väg. De är trasiga, men inte omänskliga. Om något är det exempel på tafatt, svag mänsklighet att gå en så feg väg som att hata folk efter etnicitet, sexualitet eller liknande. Dessa människor känner något. Inget bra, men de är engagerade i sin tillvaro, och kan därför föras på rätt väg igen.

Den tomma människan är det ingen mening att försöka någonting med. De behöver inte vara extra fördomsfulla eller hatiska, de finner ingen mening i sådant. De bryr sig inte om särskilt mycket. Dessa människor tror inte jag föds oempatiska och kalla, utan uppfostras i en tidsanda där man åsidosätter mänskliga värden för att lära barnet primitiva kunskaper om det praktiska i att leva; hur man pratar med andra människor, hur man sitter. Frågan varför ställs aldrig, det handlar inte om att fundera eller reflektera. Bara vara.

Dessa människor lämpar sig utförligt för byråkratin, det är trots allt byråkratin och människor som företräder detta förhållningssätt till livet som fostrat folk till den avtrubbning som behövs för ett sådant yrke.

Vår viktigaste uppgift i västvärlden idag handlar om att hindra sådana här människor från att kunna bli tomma. Inte genom att fylla dem med saker - tomheten slukar allting och tillintetgör det. Man måste få människor att bli varelser som finner mening i att ifrågasätta eller fundera över tillvaron. Ett filosofiskt förhållningssätt till livet är hörnpelaren i en civilisation, det som gör människor till människor.

För att klara detta måste vi förbättra så mycket. Skolan är viktigast, det är där man formas och får veta hur världen fungerar. Om inte lärarna kan göra eleverna till medvetna varelser, är det kört.

En film som handlar om detta, "Donnie Darko", rekommenderar jag starkt. Många tolkningar går att göra av detta udda High school-drama med en touch av sci-fi. Och en är kampen mellan intellektuellt leverne kontra systematisk inlärning.

Glöm inte att du är människa, och få andra att komma ihåg samma sak. Det är en den enda vägen att gå, då det är det enda alternativet som inte leder till likriktning.