Vi ses igen!

"Blå är den varmaste färgen" går på bio i Östersund just nu. Jag gick och såg den med min vän Sofie. Tre timmar, fransk, om lesbisk kärlek. Det lät spännande.

Och spännande var det. Eftersom filmen tar tid på sig hinner man sätta in sig i hvudkaraktärerna Adéle och Emmas personligheter. Där den första delen handlar om att hitta en sexuell trygghet, visar den andra delen att allt knappast är bra bara för att man definierat sig själv. Adéle hamnar i en enormt traditionell kvinnoroll, då Emma är väldigt dominant och självupptagen. Det blir bara en av de som diskar och hörs.

Det är en film som får en att tänka mycket kring svårigheten i att upprätta jämlikhet i relationer. Det är också en intressant film i det att den skildrar människor av båda könen som inte är stereotyper.

Skyll det på den blåa, varma himlen om du så vill, men mycket av mina tankar de senaste dagarna har kretsat kring sexuell identitet, och hur man definierar sig själv. Det hela började med en diskussion i klassen om folks syn på sexualitet och förutfattade meningar, som sedan utvecklades till att handla om människans behov av att ha en sexualitet över huvudtaget.

Jag själv är extremt trött på all kategorisering. Inte bara manligt och kvinnligt, utan också hetero och homo. Att vi människor ens känner att vi måste ha en bestämd uppfattning om vilka vi tänder på, är i min mening helt absurd.

Man kan jämföra med andra saker utmärkande för en människa; typ dess intressen. Att jag är extremt intresserad av film är knappast något folk ser som något slutgiltigt och faktiskt med mig. Visst, det kanske är något man kopplar ihop med mig som person, men ingen kommer att bli förvånad om jag tre år senare fokuserat på typ konst istället, eller om jag ytterligare tre år fram i tiden föredrar arkitektur. Varför? För att samhällets syn på intressen inte är att man slaviskt ska välja en viss sida, utan som människa får välja vad man vill intressera sig för allt eftersom.

Tänk om samma inställning fanns kring sexualitet. Du föds, och får helt kravlöst ta de steg du vill. Vid 14 års ålder behöver du inte bestämma dig om du är intresserad av antingen kvinnor eller män.

Detta är det stora problemet jag finner med inte bara heterosexualitet (som med sin obehagliga normstatus i samhället är det huvudsakliga problemet, ska påpekas), utan även homo, bi och transsexualitet. Det sättet människor i fack, som de därefter förväntas utgå ifrån. Det upprätthåller också synen på kön som något väldigt viktigt hos en individ, något som ska påverka ens inställning gentemot personen ifråga.

Om alla skulle sluta slänga sig med olika epitet, hade det underlättat otroligt för exakt alla människors sex och kärleksliv. Människor som idag tillskriver sig en läggning som begränsar dem, skulle i ett queersamhälle inte behöva känna något hinder inför att mer förutsättningslöst älska.

Många anser att målet är ett samhälle där alla får ha vilken sexuell läggning de vill, men jag vill alltså problematisera den idén - sexuell läggning I SIG är per automatik något som hindrar fullständig sexuell frihet. Endast när en människa är en människa, och inte kan grupperas, som vi har nått mållinjen. Och den är inte i blått, utan i regnbågens alla färger.