Vi ses igen!

Det jag refererar till ovan är inget mindre än pingvinen Pingus traumatiska upplevelser i det bannlysta mardrömsavsnittet. Episoden där allt Pingu höll kärt försvann och lämnade honom ensam i sin utsatthet. Detta är nu jag.

 

Inte fullt lika dramatiskt då. I somras fick jag veta att min familj skulle flytta in i min mormorsmors gamla lägenhet. Jag har nu i ett decennium levt i en funkisvilla i snobbområdet Karlslund. Men trots att miljön inte direkt borde matcha min värdegrund, har jag stormtrivits. I denna lilla sockerbit till hus har jag känt mig säker i en värld där jag inte alltid känt mig hemma i. Lättnaden att alltid veta att mitt rum med progrock-vinyler, mitt vardagsrum med den svarta lädersoffan och köket med den utskjutande bänken fanns där. 

 

Även om jag inte har lika stora skäl att ha ångest över detta nu, en tid där jag tagit flera nya steg, så undgår inte känslan av separationsångest. Lignells Väg 33 har alltid funnits där för mig. Nu ska främlingar bada i mitt badkar, gå på min gräsmatta och sova i mitt kryp-in. Egentligen är detta en naturlig del av utvecklingen, men jag har då aldrig varit särskilt naturlig av mig!

 

Den nya lägenheten blir ok. Det är (uppenbarligen) inte lika stort som en villa, men att testa på en ny form av boende blir friskt. I backspegeln skymtar ändå den sköra sockerbiten, som nästan smälter sig själv av sina fällda tårar.

 

A Bittersweet life, kan man konstatera. Nåväl, nu får jag verkligen I PRAKTIKEN leva efter mottot att "där det finns hjärterum finns det skjärterum". 

 

Min klagan är snart över. Jag vet att det kan tyckas bortskämt att avfärda denna förändring. Så, bort med det bortskämda och fram med det framåtblickande.

 

Pingu vaknade trots allt ur sin mardröm, då bör nog jag också kunna det?