Vi ses igen!

Falun blev inte den magiska platsen jag hade föreställt mig. Det är nu knappt en månad sedan jag med flyttbil åkte de 40 milen som skiljer Jämtlands enda stad från Dalarnas största. Min familj kommer att starta helt nya liv där, med nya människor, nya saker att göra, nya ställen att hänga på. Pappa ska bara om några dagar börja jobba som filmpedagog i Dalarna, och båda mina systrar förbereder sig inför att börja sina nya skolor om ett par veckor. Själv gick jag inte in med samma självklara "här ska jag bo"-känsla, mycket för att Östersund fortfarande är hemmet där jag har allt som är mig; vänner och bekanta, speciella platser, minnen. Det är knappast i ett nostalgiskt skimmer jag ser på det hela. Detta är trots allt staden jag i flera år såg som min fiende. Det är först det senaste året jag slutit fred med Östersund, då jag mycket tydligare sett dess vackra sida och då jag själv blivit mer klarsynt. Kanske är det dels därför Falun inte längre känns som en skön tillflyktsort, då jag nu faktiskt vill vara i Östersund så mycket som möjligt.

 

Det finns mycket fint med Falun. Precis som Östersund är det en mysig småstad. Centrum är inte stort, men ändå finns det mesta man kan tänka sig vilja ha tillhands i form av mysiga fik och butiker. Det är framför allt en otroligt vacker stad, som på 1600-talet var Sveriges näststörsta efter Stockholm. Gamla, traditionella hus blandas med moderna byggnader, gräsplättar och träd sticker upp lite här och var, och i en å porlar vatten genom staden. Det finaste är ändå torget, med en stor kyrka som pricken över i:et. Även utanför själva stadskärnan finns mysiga stadsområden, inte minst översköna knoppen där min familj flyttat in. Jag kan knappt beskriva hur välmående man blir av att vandra omkring i knoppen. Skogar, kvarter med varmt färgade hus, kullar och stigar avbyter varandra titt som tätt.

 

Samtidigt känns Falun så....svårt att tränga igenom. Lite som att jag står på ett museum och beskådar någonting fint, det är där, men ändå inte för mig att vara en del av. Jag har nu spenderat ungefär tre veckor i staden, och trots diverse försök att hitta ett sammanhang, har jag bara blivit den ensamma, nyinflyttade killen. Och det är nog inte mer än så jag kommer att bli. Under mina promenader, cykelturer, konstbesök och shoppingrundor har jag lyckats få en bild av människorna i Falun. Jag har även sett att det finns människor för mig där. På torget gick jag förbi en trio med svartklädda indiebrudar som verkade ha ett jätteintressant samtal. Jag kände igen karaktärsdragen direkt; skärpa, attityd, mognad. Jag ville säga hej, följa med dem till något trevligt fik och bara prata. Men hur skulle jag kunna göra det? Det är inte människor jag känner, bara del av en utställning jag kollar på.

 

Är det verkligen såhär svårt att möta en stad på riktigt? För utan kontakter, människor att tycka om, irritera sig på, kära ner sig i, är ett samhälle ingenting, bara tomma, kalla byggnader.

 

Nu är det bara ett år kvar i staden jag håller av, och jag känner smärtsamt nog att jag nyss upptäckt dess fulla potential. Jag lyssnar lite på Arcade Fire och försöker sätta ton på tankar och känslor. Det funkar faktiskt rätt bra.