Vi ses igen!

För 10 veckor sedan trodde jag att jag hade så mycket mer tid att spendera innan 3:an skulle dra igång. Jag vet, det låter jättelöjligt, och som jag konstaterade när jag pratade med en poolare idag är detta nästan lite 40-årskris. Men tiden rinner verkligen iväg.

 

Sommarlovet har för mig inneburit lite av en övergångsperiod. Det största är helt klart att min familj flyttat 40 mil från Östersund, till iydllen Falun. För en idyll är ändå vad det är, med dess ultimata mysfaktor och behagliga utbud för att vara en småstad. Ändå har jag inte lyckats komma in i staden rent naturligt än, mest för att det är svårt att hitta ett sätt att lära känna någon när man inte går i skola eller jobbar där. I all min stillhet har jag ändå under de veckor jag varit där i sommar fått en fin avslutning på det klassiska familjelivet, för att nu bo mer själv i lägenheten i Östersund.

 

Sen har sommaren också varit lite av en inre resa. Usch, låter som en spirituell guru nu, men kom tyvärr inte på något mindre ostigt att komma med. Vad jag menar är att jag ifrågasatt mycket av mitt tidigare jag, vilka val jag har gjort, vad jag tidigare har accepterat och tillåtit, och hur jag faktiskt passivt låtit vissa saker ske. Genom att i Falun varit fri från det sammanhang jag vanligtvis har, har jag kunnat observera mig själv utan avbrott eller att vara inne i allting. Det har varit väldigt nyttigt, och min förhoppning är att kunna avsluta sista året i gymnasiet mer på ett sätt jag vill.

 

Varvat med Dalarnas trygga landskap har sommaren även tillbringats med vänner. Det har både innefattat trivsamma fikastunder, nattliga konversatione och biobesök.

 

Jag är även glad att under sommaren mer bekvämt hittat tillbaks till kulturen på ett sätt som jag känner mig hemma i. Ett sammanhang där engagemang ersatt högmod och elitism, där jag kan uppslukas totalt av "Final Fantasy VII":s vackra rollspelsvärld, hänföras av popgenialiteten som heter Broken Social Scene, dyka ner i Rysslands matiga litteraturhistoria och självklart kolla på massvis med film. En nästan fulländad skildring av feminismens vikt i samhället fann jag i "Jeanne Dielman" från 1975. Fascination för hur blockbustern kan berätta något viktigt levererades i "The Lone Ranger". Allt det irrationella och diffusa som kan göra människor till skilda öar visade Godard prov på med enorm kraft i mästerverket "Föraktet".

 

3:an kan fan få börja nu.