Vargtimmens kula
I sätet mellan den teatrala sorgen och det höstbuttra vemodet, sitter en mer blygsam släkting. Jag pratar om den där klumpen, den som aldrig brister ut i tårar eller skriker ut sina våndor. Den inåtvända nedstämdheten, den tomma avgrunden, som kommer krypande när mörkrets svallvågor av händer försöker slinka in genom fönsterlisterna.
Jag vet inte varför, men låter My Bloody Valentines sätta ton på mina känslor. Det är lätt för mig att i den bläcksvarta natten börja grunna, framför allt nuförtiden. Limbot mellan gymnasielivet och en oviss universitetsframtid har lett till många frågor för mig. Vem är jag? Vad ska jag fylla för syfte? Jag minns hur skönt det kändes att ha sista dagen av högstadiet avklarat, hur jag gick hem med vissheten om att det nu bara väntade nya äventyr.
Idag har jag inte drömmen lika tydlig. Jag vet att jag vill till Stockholm, men sen? Det är så mycket ovisshet, och känns nästan abstrakt att jag om ett halvår förmodligen är redo att ta mig an första dagen på den utbildning jag har valt.
Men just nu, försiktig rädsla. Egentligen är det ironiskt att det jag är i mest behov av är det jag fruktar mest. En omställning, att slutgiltigen ta ett steg ut i det okända, stå på helt egna ben. Någonstans är ju detta lockande. Egentligen finns allt jag vill i denna möjlighet.
Kanske är det vargtimmen som har satt sin skugga över mitt sinne? Sista låten på Loveless tog just slut. Och den här nattens känslospel med det.
Kommentarer
Trackback
