Mina 200 favoritlåtar: Håll i hatten, tro inte på hypen
Tiden går, men listan består, och nu är topplaceringarna faktiskt inte så långt borta. Jag har dock på senaste tiden insett hur meningslöst rangordning av saker är. Jag menar, visst kan det finnas låtar som betytt mycket för mig, men hur ska jag kunna mäta mina upplevelser med något av typ Tom Waits eller Yes matematiskt? Olika artister, popdängor och stilar har tillsammans format mig, och att sätta värde på dessa med en siffra är egentligen helt poänglöst. Det är snarare alla låtarna jag skrivit om tillsammans som format den jag är, så se denna listan mer som en samling av fantastiska musikminnen. Continuing now.
60.The Auteurs – Show Girl
Total dekadens. Den här tragiska berättelsen om en svinig man som knarkar ner en strippdansös och gifter sig med henne är så depp som det kan bli.
59.Sly & The Family Stone – Just Like A Baby
En av få låtar som både fyller sin funktion som vaggvisa och bakgrundsmusik till slow love. Med ömsinthet mumlar Sly Stone en hymn till sin ”baby” (läs: pangbrud eller blöjbarn). Så ljuvt, och ändå så hett.
58.The Feelies – The Boy With the Perpetual Nervousness
Den här låten borde vara för cool för att kunna existera. För även om omslaget till skivan Crazy Rythms må se urtöntig ut, är detta definitionen av collegerockig fräckhet. Funkiga trumrytmer, apatiska stämning och groovy bas formar denna indiepärla.
”The boy next door is into bigger things, the boy next door is me”
57.Super Furry Animals – (Drawing) Rings Around the World
Som en psykedelisk leksaksfabrik tar den här rockaren lyssnaren med storm, genom att mixa ultrasöt tuggummipop med skumma rymdljud. Jag skulle lätt bli astronaut om jag fick höra den här låten när jag åker igenom atmosfären.
56.Magma - Hortz Fur Dëhn Stekëhn West
En rymdrockopera på låtsasspråket Kobaïanska – låter det cheesy. Kanske, men franska Magma blandar skickligt jazz, Carl Orff-körer och tunga trummor med känsla. Det här är ungefär så pampigt och fantasifullt musik kan bli.
55.James Brown – Lost Someone
Vilken smärta! Vilken äkta känsla! På livealbumet Live at the Apollo sätter James Brown fingret på allt vad soul innebär i en elva minuter lång inspelning av sin succésingel. Kårarna reser sig längs ryggen för varje sorgset skrik James skriker ut. En ”jag blev lämnad”-låt som verkligen ger känslan av avsaknad.
54.The Chills – Pink Frost
”I wanna stop crying, but she’s lying there dying”. Nya Zeeländarnas bitterljuva popvisa om bevittnandet av en älskads död träffar hjärtat med vemodigt gitarrplinkande.
53.Tom Waits – Hold On
Den gamle whiskeypoeten kan även i gamla dagar leverera, och det är tydligt i denna ballad från 1999. När livet känns som hårdast, när allt hopp är ute, då behöver man denna låt. Den hjärtskärande texten rymmer rader som ”With charcoal eyes and Monroe hips, she went and took that California trip. Egentligen borde den här låten vara mycket högre, men jag försöker att tona ner min crush med Tompan, därför får han glatt nöja sig med plats 53.
52.Daft Punk – One More Time
Housedängan som får alla andra partylåtar att blekna. Den naiva texten om att fira och dansa kan irritera till en början, men bit för bit inser man att budskapet inte behöver kompliceras; lev livet för i helvete! En gång till. Och en till.
51.Captain Beefheart & his Magic Band – Electricity
Det är sällan som blues kan låta hippt, men Captain Beefheart är ett undantag, och Electricity står sig än idag. Thereminen gör upplevelsen extra exotisk, det låter nästan som att en såg blandat in sig i bluesskalorna.
50.David Bowie – The Bewlay Brothers
En udda folkrock-visa som inte lika direkt griper tag i en som Bowies större klassiker, men som för mig varit en favorit ändå sedan jag första gången hörde Hunky Dory i början av högstadiet. Det är en mystisk och klurig Bowie som här slänger fram fras efter fras som fascinerar.
”It was midnight back o’ the kitchen door, like the grim face of the cathedral door”
49.The Kinks– The Village Green Preservation Society
En låt för alla Göran Högglunds därute, om hur allt var bättre i barndomen och hur viktigt det är att bevara fornminnen. Det konservativa temat kan ändå inte låta bli att framstå som charmigt i Ray Davies händer, då detta är 60-talets kanske bästa poplåt.
48.King Crimson – The Great Deceiver
I kontrast mot föregående låt är det här en grym uppgörelse med kapitalism och snobbliv på andras bekostnad. Det kaotiska blåsinstrumentintrot blandas friskt med tillbakalutad vers och en rykande avslutning med ett av Robert Fripps häftigaste solon.
”In the night he’s a star in the milky way, he’s a man of the world by the light of day”
47.Magazine – Motorcade
”Here comes the motorcade!”. Magazine visste hur man gjorde punk större än ett par aggresiva riff, och det märks tydligt här, med ett snyggt gitarrsolo och orgelliknande synth. Det här är episkt.
46.Peter Hammill – A Louse Is Not A Home
Bara den domedagsartade början med ett dovt piano antyder att detta blir en tung resa. Peter Hammill viker här ut alla sina känslor i ett anfall av saxofoner, tjut och flöjter. En låt för den öde ön.
45.Sonic Youth – Schizophrenia
Psykisk sjukdom har sällan gestaltats så bra i toner. Thurston Moores instabila sång i introt, det sjuka mellanspelet med en galen Kim Gordon och en festlig noise-avslutning à la dissonant ljudlandskap. Så mycket bättre än Fight Club.
44.Led Zeppelin – When the Levee Breaks
En afrikansk elefant. Ett fraktfartyg. Det är fortfarande inte lika tungt som denna avslutning på Led Zeppelins fjärde platta. Det burkiga ljudet, med Jimmy Pages skramliga elgitarr och Robert Plants ödesmättade sång, möter en som ett ton ren bly. Och när munspelet tar över showen är det bara att låta sig krossas av den bluesiga bergmassan.
43.Fela Kuti – Zombie
”Zombie do not go unless you tell him to go”. En av de starkaste politiska låtarna som gjorts, där Fela Kuti jämför Nigerias militärdiktatur med vandrande döda. Och han gör det med takt. Här blandas friskt afrikansk folkmusik, jazz och funky groove, till genren idag känd som afrobeat. Ett definitivt måste till demonstrationsspellistan.
42.Depeche Mode – Black Celebration
80-talets synthpop brukar oftast leda till associationer som dansbart, fånigt och lite bratigt. Depeche Mode krossar alla dessa fördomar mot synthen med detta; en låt med total avsaknad av ljusglimtar, hopp och glädje. ”Let’s have a black celebration, to celebrate the fact, that we’ve seen the back of another black day” sjunger Dave Gahan, ”Igen, igen” skriker jag, redo att åter omslutas av definitivt mörker.
41.Jethro Tull – Thick As A Brick (Part 1)
Jethro Tull tog progrocken till nya höjder när de 1972 släppte en skiva bestående av en enda låt. Vinylformatet omöjliggjorde dock att det 44 minuter långa mästerverket kunde spelas utan avbrott, därför får endast del ett av två en plats på denna lista. Den ironiska texten som ska föreställa en fiktiv pojkes krassa inställning gentemot mänskligheten rymmer både konstiga rim och träffsäkra poänger. Jethro Tulls folkmusikaliska sida får här också ta plats, där Ian Andersson med sin blockflöjt passionerat tar sig igenom denna rocksvit.
