Vargtimmens kula
I sätet mellan den teatrala sorgen och det höstbuttra vemodet, sitter en mer blygsam släkting. Jag pratar om den där klumpen, den som aldrig brister ut i tårar eller skriker ut sina våndor. Den inåtvända nedstämdheten, den tomma avgrunden, som kommer krypande när mörkrets svallvågor av händer försöker slinka in genom fönsterlisterna.
Jag vet inte varför, men låter My Bloody Valentines sätta ton på mina känslor. Det är lätt för mig att i den bläcksvarta natten börja grunna, framför allt nuförtiden. Limbot mellan gymnasielivet och en oviss universitetsframtid har lett till många frågor för mig. Vem är jag? Vad ska jag fylla för syfte? Jag minns hur skönt det kändes att ha sista dagen av högstadiet avklarat, hur jag gick hem med vissheten om att det nu bara väntade nya äventyr.
Idag har jag inte drömmen lika tydlig. Jag vet att jag vill till Stockholm, men sen? Det är så mycket ovisshet, och känns nästan abstrakt att jag om ett halvår förmodligen är redo att ta mig an första dagen på den utbildning jag har valt.
Men just nu, försiktig rädsla. Egentligen är det ironiskt att det jag är i mest behov av är det jag fruktar mest. En omställning, att slutgiltigen ta ett steg ut i det okända, stå på helt egna ben. Någonstans är ju detta lockande. Egentligen finns allt jag vill i denna möjlighet.
Kanske är det vargtimmen som har satt sin skugga över mitt sinne? Sista låten på Loveless tog just slut. Och den här nattens känslospel med det.
Mega Man kan
Klarade ut Mega Man 2 idag. En 8-bitarsklassiker från 1988, tillika ett av de mest stilbildande plattformsspelen någonsin. Jag var själv inte där när konsolen NES dominerade vardagsrummen, så allt innan PS2 är för mig snarare en historisk tillbakablick än ett kärt återseende.
Jag kan väl säga som såhär: Mega Man 2 är på ett sätt löjligt, men på ett annat sätt beundransvärt.
Löjligt är det för att du är en blå gubbe som hoppar och skjuter på robotgrodor och fågelägg. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte se grundkonceptet som annat än en ytterst simpel sci-fi-kliché, utan att på något sätt behandla artificiell intelligens eller något liknande.
Beundransvärt är dock Mega Man 2 för att det med sin löljeväckande premiss skapar en hårresande interaktiv upplevelse. I kampen mot den onde Dr. Willy, måste du först besegra 8 stycken "Men" som han har gjort. Bosstriderna kan här alltså ses som en sorts kamp mot sig själv. Och vägen till duellanterna kittlar sinnena.
I mötet med Air Man tar du dig fram genom molnen på svävande plattformar, medan Bubble Man gömmer sig under havets botten skyddad av minor och jätteräkor. Belöningen för att bemästra dessa olika element och miljöer är att du vinner förmågan av varje Man du störtar. Efter att Metal Man har stupat kan du alltså själv skjuta kugghjul.
Detta koncept bygger på en form av empirisk övertygelse, där du måste erfara för att lära. Är du slug kan du även nyttja nyvunna förmågor mot fiender svaga för just den där värmestrålen.
Ett högt intressant koncept för ett så gammalt spel skulle jag säga, och till skillnad från modernare spelupplevelser får jag känslan att ödet ligger mer i mina händer. Detta eftersom att spelet är befriat från speltekniska hinder såsom dålig kamera eller otydliga instruktioner. Du har alltid förmågan att övervinna faran, vilket lägger ödet mer i dina händer.
Detta ansvar prövas väl i stimulerande utmaningar, såsom när du på tre små plattformar tar dig an en enorm eldsprutande drake. Allting är väldigt tight gjort, och blir aldrig utdraget, eftersom varje separat bana prövar olika förmågor och färdigheter.
Utifrån sin tids begränsningar är Mega Man 2 ett kraftprov på hur man skapar ett optimalt äventyr. Samtidigt som det rent tekniskt är extremt genomtänkt, har jag dock svårt att hitta designval som kan säga något mer. Det här är samtidigt ett spel gjort innan man såg spel som en möjlighet att göra något konstnärligt.
Därför är Mega Man 2 såklart mer ett Star Wars än det är en Blade Runner. Men dess utformning kan lära även dagens mer artistiska spelmakare, då form och innehåll trots allt går hand i hand.
Jag kan väl säga som såhär: Mega Man 2 är på ett sätt löjligt, men på ett annat sätt beundransvärt.
Löjligt är det för att du är en blå gubbe som hoppar och skjuter på robotgrodor och fågelägg. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte se grundkonceptet som annat än en ytterst simpel sci-fi-kliché, utan att på något sätt behandla artificiell intelligens eller något liknande.
Beundransvärt är dock Mega Man 2 för att det med sin löljeväckande premiss skapar en hårresande interaktiv upplevelse. I kampen mot den onde Dr. Willy, måste du först besegra 8 stycken "Men" som han har gjort. Bosstriderna kan här alltså ses som en sorts kamp mot sig själv. Och vägen till duellanterna kittlar sinnena.
I mötet med Air Man tar du dig fram genom molnen på svävande plattformar, medan Bubble Man gömmer sig under havets botten skyddad av minor och jätteräkor. Belöningen för att bemästra dessa olika element och miljöer är att du vinner förmågan av varje Man du störtar. Efter att Metal Man har stupat kan du alltså själv skjuta kugghjul.
Detta koncept bygger på en form av empirisk övertygelse, där du måste erfara för att lära. Är du slug kan du även nyttja nyvunna förmågor mot fiender svaga för just den där värmestrålen.
Ett högt intressant koncept för ett så gammalt spel skulle jag säga, och till skillnad från modernare spelupplevelser får jag känslan att ödet ligger mer i mina händer. Detta eftersom att spelet är befriat från speltekniska hinder såsom dålig kamera eller otydliga instruktioner. Du har alltid förmågan att övervinna faran, vilket lägger ödet mer i dina händer.
Detta ansvar prövas väl i stimulerande utmaningar, såsom när du på tre små plattformar tar dig an en enorm eldsprutande drake. Allting är väldigt tight gjort, och blir aldrig utdraget, eftersom varje separat bana prövar olika förmågor och färdigheter.
Utifrån sin tids begränsningar är Mega Man 2 ett kraftprov på hur man skapar ett optimalt äventyr. Samtidigt som det rent tekniskt är extremt genomtänkt, har jag dock svårt att hitta designval som kan säga något mer. Det här är samtidigt ett spel gjort innan man såg spel som en möjlighet att göra något konstnärligt.
Därför är Mega Man 2 såklart mer ett Star Wars än det är en Blade Runner. Men dess utformning kan lära även dagens mer artistiska spelmakare, då form och innehåll trots allt går hand i hand.
Hur skattas film?
En av mina bloggläsare, Selma, bad mig att skriva om filmer som jag anser överskattade och underskattade. Det väckte en hel del funderingar hos mig.
Innan jag börjar vill jag först kommentera hur jag tänker kring dessa ord.
-Film. Något som borde vara självklart vad det är, men som faktiskt inte är ett så passande ord att använda för mitt intresse. Detta eftersom att gemene människas uppfattning av ordet film har en helt annan innebörd än min definition. Jag ska vidareutveckla.
När de flesta säger film, syftar de egentligen på film producerad i Hollywood under de senaste 20 åren, samt ett antal amerikanska klassiker. Jag är inte ironisk eller elitistisk här, utan det här är en språklig klassificering jag är övertygad om stämmer. Säger jag att jag är filmälskare till någon, uppfattar personen detta som att jag gillar amerikansk modern film.
Min definition av ”film”, eller vad det nu bör kallas, är snarare att jag är intresserad av att tolka och uppleva rörliga bilder från världens alla hörn ,alla tider och med olika konstnärliga grepp (där modern amerikansk film självklart ingår). För att detta ska bli tydligt brukar jag ofta säga att jag ”gillar Europeisk film”. Inte för att det är den enda sortens film jag gillar, utan att endast det förtydligandet gör att folk förstår att jag intresserar mig för film ur ett större perspektiv.
Vi kan jämföra med att läsa – där finns både begreppen böcker och litteratur. Den som vill förtydliga att hens intresse för att läsa är kulturellt betingat, kan precisera med att säga att den gillar litteratur.
Alltså – med film tänker jag på hela filmhistorien, ur en konstnärlig vinkel , vilket också påverkar hur jag ser på orden ”över/underskattad”.
Över-och-underskattad är enligt mig svåra ord att använda. Kan min uppfattning om filmkonsten verkligen användas som dom mot den rådande normen? Jo, självklart kan den det, och det är väl där jag finner begreppen nödvändiga.
En överskattad film anser jag är något som erkänns för att ha åstadkommit något mer än den faktiskt gjort. Ett verk som av något skäl lyfts fram, när den egentligen inte representerar något viktigt.
En underskattad film å andra sidan skulle jag säga oförtjänt har hamnat bortom rampljuset. Kanske på grund av västvärldscentrism, eller en viss norm av kulturanalys som råder. I alla fall en film som bör ha fått mer uppmärksamhet än.
Med det sagt, låt mig presentera ett urval av filmer och filmrörelser jag skulle benämna som över-och-underskattade. I det här inlägget börjar jag med den förstnämnda kategorin.
Överskattade:
Martin Scorsese – Om det är en vedertagen norm jag tröttnat på, är det den att Scorsese gjort många filmer av högt värde. Taxi Driver och Tjuren från Bronx – två fantastiska filmer – har gett honom en given plats i filmhistorien, och det räcker där. Men sen finns det de som vill gå längre. Som menar att majoriteten av hans filmografi är strålande. Detta är enligt mig helt obegripligt. Visst, ”Maffiabröder”, ”King of Comedy” och ”Kristi sista Frestelse” är alla bra. Men är de verk av en mästare? Det senaste decenniet har han med sin musa Leonardo Di Caprio dessutom helt tappat stinget, med färglösa filmer som ”Gangs of New York” och ”The Departed”.
Att en regissör en gång varit fantastisk rättfärdigar inte att hylla allt hen skapar.
Fight Club – En film enkom konstruerad utifrån ett överraskningsmoment, som tror att lite banal anarkism och dekadens ska göra den provokativ. Det är inte upprörande, bara fånigt.
Italiensk film efter 60-talet – Italien lyfts ofta fram som den främsta filmnationen i världen. Och en gång var de kanske det. 1945-1965 hade landet i syd en blomstrande filmindustri, först med Neorealismen (se ”Cykeltjuven” och ”Rom – Öppen Stad”), följt av storheter som Antonioni (”Äventyret”) och Fellini (”La Dolce Vita”).
Det konstiga är att den saliga uppfattningen om Italiens briljans har stannat kvar, trots att de helt och hållet levt på konservatism snarare än förnyelse. Ettore Scola, Giuseppe Tornatore, bröderna Taviani och Bernardo Bertolucci har alla vunnit prestigefyllda filmpriser och erkännanden med extremt bakåtsträvande verk. Ta bara Scolas ”Vi som älskade varann så mycket”, Bertoluccis ”1900” och Tornatores ”Cinema Paradiso”. Dessa filmers själva natur ligger i att nostalgiskt blicka tillbaka över en svunnen tid i Italiens historia. Till och med Fellini föll i samma fälla med ”Amarcord”.
Dessa filmer var gjorda helt i otakt med samtidens filmklimat. Föreställ vad som hände runtom i världen, med filmer som ”Gökboet”, ”Spegeln” och ”Aguirre – Guds Vrede”, filmer som gjorde något nytt. I Italien fann man bara mogna tomater, sentimentalitet, kvinnobröst och masturberande småpojkar.
De amerikanska ”klassikerna” - Jag ser USA som ett av världens bästa och mest inflytelserika filmländer. Jag har inga problem med att man således låter Nordamerika ta större plats när man pratar om världens bästa och viktigaste filmer. Vad jag däremot har problem med, är hur filmerna man hyllar ofta tenderar att vara de uråldriga megasuccéerna från 30, 40 och 50-talet, ofta mer för att de är så ”klassiska”, än filmiska mästerverk.
”Borta Med Vinden”, ”Ben-Hur” och ”Casablanca” är exempel på detta. Till skillnad från andra Hollywoodfilmer som hyllats lika mycket som dessa (”Citizen Kane” och ”Vertigo”), kan dessa inte skryta med att vara konstnärligt nydanande eller ens särskilt briljanta i sitt utförande. Visst, ”Ben-Hur” och ”Borta Med Vinden” har enorma scenerier och är långa i bredden. Men de är samtidigt bäddade i patriotism och anspelar på väldigt simpla känslor – romantik och hjältemod. ”Casablanca” rangordnas ofta som världens bästa film, mest för att man har en romantisk bild av alla repliker. En tight berättelse om andra världskriget? Ja. Det bästa som är möjligt att skapa med hjälp av bild och ljud? Tror inte det.
Problemet blir att dessa klassiker har en cementerad status som sällan omprövas. De är ju helt enkelt så ”definierande” att de bara måste vara bäst. Men jag tycker att de ofta brister som filmer, melodramatiska och inte särskilt visuellt hänförande.
Storbritannien – Usch, ingenting gör mig så frustrerad som faktumet att England ses som ett av världens största filmländer. VARFÖR?
Låt oss snabbt peka på vad som gjort att Storbritannien erfarit denna titel:
-Efterkrigstidens klassiker av David Lean och teamet Powell/Pressburger
-Diskbänksrealism, första vågen (60-talet)
-Diskbänksrealism, andra vågen (80-90-talet)
För att börja med David Lean – jag orkar inte med dig. Du har gjort långdragna, poänglösa historieskildringar som sömnpillret ”Bron över floden Kwai” och sega ”Doktor Zjivago”. Något psykologiskt djup har jag aldrig hittat hos dig, bara pladdriga engelsmän och filmtekniskt haveri.
Michael Powell och Emeric Pressburger är värre. ”A Matter of Life and Detah” och ”Svart Narcissuss” är praktexempel på er inkompetens, där ni med pinsamt starka penseldrag och självgod humor målar filmen.
Diskbänksrealismen, en eloge för att du opponerade dig mot ovanstående figurers verk, men faktum är att jag inte finner era vardagsskildringar med knarkande mammor och husvagnar som särskilt omtumlande. Politiska och starka förvisso, men till skillnad från den psykologiska realismen som går att finna i t.ex. bröderna Dardennes filmer, väljer ni (Ken Loach och Mike Leigh, jag kollar på er) att ösa på med fattigdom och misär, och förväntar er att det ska uppfattas som en stor konstnärlig prestation. Jag gillar att man går emot föreställningen om perfektionism, men då ska man göra det med en idé, inte genom att försöka dokumentera.
Jag vill dock avsluta med att ge en eloge åt Peter Greenaway, en sann auteur, som lyckas skildra Thatcherismens hemska ansikte tusen gånger bättre än all socialrealism i ”Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare”.
Nästa gång ska jag istället lyfta för att sänka filmer, vi ses då!
Feminist javisst?
"Jag vill inte kalla mig feminist". Något jag hört många säga den senaste tiden, som i hög grad används av folk som ändå aktivt förespråkar jämställdhet.
Det är en fras som utgjort grunden till en hätsk debatt mellan de som kostar på sig att använda ordet feminist och inte. Kort sagt - en språklig debatt.
Något man bör ha i åtanke när man diskuterar detta är följande:
Samtidigt som 'feminist' är det språkligt bästa ordet att beskriva situationen i världen idag (se SAOL), är debatten kring ordet inte en ideologisk sådan.
Jag skulle själv säga att det handlar om en klassfråga - där privilegierade ungdomar med en gynnsam socioekonomisk ställning titulerar sig som feminister, och detta skrämmer många som inte delar samma förmånliga situation.
När kaxiga tonåringar med perfekt koll på feministlexikonet (hbtqlia, cis, postkolonialistisk feminism) häver ur sig arga tweets och blogginlägg riktat mot en 'okunnig massa', blir effekten att dessa white rich kids leker missionärer, vilket visar vilken enorm klassomedvetenhet som de flesta feminister idag hyser.
På papperet kanske de är vänster, men den elitistiska uppfattningen att alla som inte når upp till deras nivå är idioter, visar hur de inte har förståelse för att människor föds med olika förutsättningar till personlig utveckling.
För trots allt: en kille från en arbetarfamilj i Åsarna innehar ingen maktposition gentemot en högutbildad tjej i Linköping som studerar sociologi på universitet. Det rättfärdigar inte att denne kille på Twitter skulle skriva "orkar inte med feminismen", men förklaringen kan finnas i att han inte haft ett privilegierat liv serverat, där såna värderingar är en rimlig följd.
När allt kommer till kritan, kommer dumförklaring av människor som inte tytt sig till feminismen att göra de vänligare sinnade. Bör alla bli feminister? Javisst! Men att forcera fram bruket av ordet är att börja i fel ände. Att istället fokusera på VAD som behöver förändras och VARFÖR, det kommer att skapa fler feminister än ett ord någonsin kan förmå.
Love, Nintendo and cinema
Rubriken talar sitt tydliga språk, och sammanfattar rätt bra de senaste dagarna för min del.
Love - har blivit tillsammans med världens finaste flickvän. Vet ej om du läser detta Vera, men you have my heart and it's yours to keep!
Nintendo - Skaffat Nintendo 3DS inklusive fantastiska Super Mario 3D Land - visuell magi!
Cinema - Sett både "A Texas Love Story" och "Frost" på bio, där den förstnämnda var en finstämd söderhistoria och den sitsnämnda ett förvånansvärt insiktsfullt och roligt äventyr.
Keep on hustlin' and I see you folks another time!
Love - har blivit tillsammans med världens finaste flickvän. Vet ej om du läser detta Vera, men you have my heart and it's yours to keep!
Nintendo - Skaffat Nintendo 3DS inklusive fantastiska Super Mario 3D Land - visuell magi!
Cinema - Sett både "A Texas Love Story" och "Frost" på bio, där den förstnämnda var en finstämd söderhistoria och den sitsnämnda ett förvånansvärt insiktsfullt och roligt äventyr.
Keep on hustlin' and I see you folks another time!
Några saker om hen
-Hen är ingen höna
-Hen kommer inte nödvändigtvis att förbättra könsskillnader i samhället
-Hen kommer knappast utrota könsroller
-Hen är inte ett försök att asexualisera världen
-Hen är en språklig lösning på att beskriva en person av okänt kön. Det är helt enkelt mer språkligt passande att säga 'tänk dig en person som utbildar sig till polis, hen kan inte vara riktigt klok'.
-Hen har använts som ett verktyg för att uppmärksamma sexuell identitet, men behöver nödvändigtvis inte ha med hbtq att göra.
-Hen är ett bra sätt att motverka faktumet att man nästan regelbundet säger 'han' om en okänd person.
-Folk belyser problemet med hen, men belyser sällan problemet med att vi idag separerar pronomen utifrån kön. Notera att man inte säger "du" eller "dä", "jag" eller "jeg" beroende på kön.
-Hen underlättar byråkratiska skrifter där man ofta använder frasen "han eller hon"
-Ingen är tvingad till att använda hen, precis som man inte är tvingad att använda något ord
Du som är kritisk till hen, kanske bör ställa dig ett par frågor:
1.Vad är anledningen att jag motsätter mig språklig effektivisering?
2.På vilka grunder försvarar jag att ENDAST 'han' och 'hon' ska existera i språket? Är det rädsla för förändring? Rädsla för att tappa bort sina könsroller?
3.Ser jag könsroller som så viktiga att människor som motsätter sig dem gör något fel?
4.Vad anser jag är viktigast av tradition enligt gamla värdegrunder eller utveckling i takt med samtiden?
Jag använder idag fortfarande hon och han när jag beskriver män och kvinnor i min omgivning. Varför gör jag detta? Är det för att jag aktivt i meningen måste precisera personens kön? Jag gör ju inte samma sorts språklig skillnad mellan olika hudfärger, olika åldrar, olika sexualiteter?
Nej, det är för att det är en språklig norm, en norm som det kanske finns vissa skäl att ifrågasätta. Jag tycker att könsroller är ett större problem än kampen att motverka könsroller. Därför kommer jag inte bry mig om en person använder uttrycket han, hon eller hen.
Detta av en enkel anledning: någon gång i min barndom fick jag höra att det var insidan och personligheten som räknas. Jag tror nog att jag köper den sensmoralen.
-Hen kommer inte nödvändigtvis att förbättra könsskillnader i samhället
-Hen kommer knappast utrota könsroller
-Hen är inte ett försök att asexualisera världen
-Hen är en språklig lösning på att beskriva en person av okänt kön. Det är helt enkelt mer språkligt passande att säga 'tänk dig en person som utbildar sig till polis, hen kan inte vara riktigt klok'.
-Hen har använts som ett verktyg för att uppmärksamma sexuell identitet, men behöver nödvändigtvis inte ha med hbtq att göra.
-Hen är ett bra sätt att motverka faktumet att man nästan regelbundet säger 'han' om en okänd person.
-Folk belyser problemet med hen, men belyser sällan problemet med att vi idag separerar pronomen utifrån kön. Notera att man inte säger "du" eller "dä", "jag" eller "jeg" beroende på kön.
-Hen underlättar byråkratiska skrifter där man ofta använder frasen "han eller hon"
-Ingen är tvingad till att använda hen, precis som man inte är tvingad att använda något ord
Du som är kritisk till hen, kanske bör ställa dig ett par frågor:
1.Vad är anledningen att jag motsätter mig språklig effektivisering?
2.På vilka grunder försvarar jag att ENDAST 'han' och 'hon' ska existera i språket? Är det rädsla för förändring? Rädsla för att tappa bort sina könsroller?
3.Ser jag könsroller som så viktiga att människor som motsätter sig dem gör något fel?
4.Vad anser jag är viktigast av tradition enligt gamla värdegrunder eller utveckling i takt med samtiden?
Jag använder idag fortfarande hon och han när jag beskriver män och kvinnor i min omgivning. Varför gör jag detta? Är det för att jag aktivt i meningen måste precisera personens kön? Jag gör ju inte samma sorts språklig skillnad mellan olika hudfärger, olika åldrar, olika sexualiteter?
Nej, det är för att det är en språklig norm, en norm som det kanske finns vissa skäl att ifrågasätta. Jag tycker att könsroller är ett större problem än kampen att motverka könsroller. Därför kommer jag inte bry mig om en person använder uttrycket han, hon eller hen.
Detta av en enkel anledning: någon gång i min barndom fick jag höra att det var insidan och personligheten som räknas. Jag tror nog att jag köper den sensmoralen.
Living in the past
Jag har alltid tagit avstånd från nostalgi. Tycker att det är degenererande att vältra i sin barndoms skatter istället för att leta efter nya upplevelser. Det finns liksom inget skäl för mig att föda mig på den kultur som jag gjorde som pojkspoling. Digimon, Ratchet & Clank och Crazy Frog är trots allt inte vad som definierar mig nu.
Ändå har jag insett att jag är allt annat än entusiastisk inför kulturens framtid. Modern musik är för mig helt ointressant. Vad är liksom kulmen av den moderna musiken? Typ Arcade Fire? Jag har bestämt mig för att ge deras nya album en chans, men generellt tycker jag att de är rätt...intetsägande. Kanadensiska emos med fioler på ett ungefär. Istället är det nu bakåt jag blickar, Mozart, Debussy och Takemitsu intresserar mig betydligt mer än samtidens ljudbilder.
Samma sak gäller film. Jag hänger aktivt med i filmsvängarna, läser flitigt DN Kultur, ser både kritikerrosade filmer på Regina och mer populära alster på SF. Men oftast känner jag bara en tomhet när jag ställs inför ytterligare en politisk dokumentär eller ett bombastiskt Hollywood-drama. Istället är det genom att analysera äldre film jag verkligen får ut någonting konstnärligt av mitt intresse.
TV-spel är väl det enda intresse där nyfikenheten för det nya inte har stannat upp. As we speak är jag i slutetappen med att ha klarat 100% på "GTA 5" - 2013:s största kulturupplevelse för min del. Det liknar mer en mix av South Park och Maffiabröder än något djupsinnigt, men storheten i GTA 5 handlar om mer än dess berättelse. Det är trots allt en stad lika stor som centrala Manhattan jag släpps lös i. Jag har flytt från pumor i klippiga bergsområden cyklandes på en mountainbike. Jag har sprungit triatlon, smugglat marujana och gått med i en religiös sekt. Livet i Los Santos är inte så ensidigt som man kan tro.
Utöver GTA 5 har jag även börjat på The Last of Us - en zombieapokalyps med fokus på relationen mellan en ärrad man som förlorat sin dotter, och en föräldralös tonårstjej. Efter det står Josef Fares svenska spel "Brothers" på tur.
Det handlar inte om att jag är bortkommen i den samtida kulturvärlden, utan snarare trött på den. Och jag vill här skilja på nostalgi och att blicka bakåt - en nostalgiker tyr sig till sitt förflutna för att den är rädd för det nya. En som uppskattar äldre kultur behöver knappast göra det för att den är bakåtsträvande. Tvärtom är det kanske just vår kulturella historia som kan förgylla framtiden?
Ändå har jag insett att jag är allt annat än entusiastisk inför kulturens framtid. Modern musik är för mig helt ointressant. Vad är liksom kulmen av den moderna musiken? Typ Arcade Fire? Jag har bestämt mig för att ge deras nya album en chans, men generellt tycker jag att de är rätt...intetsägande. Kanadensiska emos med fioler på ett ungefär. Istället är det nu bakåt jag blickar, Mozart, Debussy och Takemitsu intresserar mig betydligt mer än samtidens ljudbilder.
Samma sak gäller film. Jag hänger aktivt med i filmsvängarna, läser flitigt DN Kultur, ser både kritikerrosade filmer på Regina och mer populära alster på SF. Men oftast känner jag bara en tomhet när jag ställs inför ytterligare en politisk dokumentär eller ett bombastiskt Hollywood-drama. Istället är det genom att analysera äldre film jag verkligen får ut någonting konstnärligt av mitt intresse.
TV-spel är väl det enda intresse där nyfikenheten för det nya inte har stannat upp. As we speak är jag i slutetappen med att ha klarat 100% på "GTA 5" - 2013:s största kulturupplevelse för min del. Det liknar mer en mix av South Park och Maffiabröder än något djupsinnigt, men storheten i GTA 5 handlar om mer än dess berättelse. Det är trots allt en stad lika stor som centrala Manhattan jag släpps lös i. Jag har flytt från pumor i klippiga bergsområden cyklandes på en mountainbike. Jag har sprungit triatlon, smugglat marujana och gått med i en religiös sekt. Livet i Los Santos är inte så ensidigt som man kan tro.
Utöver GTA 5 har jag även börjat på The Last of Us - en zombieapokalyps med fokus på relationen mellan en ärrad man som förlorat sin dotter, och en föräldralös tonårstjej. Efter det står Josef Fares svenska spel "Brothers" på tur.
Det handlar inte om att jag är bortkommen i den samtida kulturvärlden, utan snarare trött på den. Och jag vill här skilja på nostalgi och att blicka bakåt - en nostalgiker tyr sig till sitt förflutna för att den är rädd för det nya. En som uppskattar äldre kultur behöver knappast göra det för att den är bakåtsträvande. Tvärtom är det kanske just vår kulturella historia som kan förgylla framtiden?
Mannen som "älskade" kvinnor
Woody. För de flesta är detta namn tätt kopplat till cowboy-dockan i "Toy Story", en sympatisk hjälte (om än med viss rädsla för förändring) som alltid finns där för Buzz och övriga leksaker.
Om vi däremot lämnar barnfilmsvärlden för ett tag, finns det en annan Woody som har gjort ett stort avtryck i vår populärkultur. Mannen som med sina filmer badar i självömkan, pessimism och utläggningar om kultur. Ladies and gentlemen, det är den ständigt aktuelle regissören Woody Allen jag pratar om. Inte nog med att han 1977 vann Oscar för bästa film med "Annie Hall", han har även kommit att vara en röst i den amerikanska filmscenen under 80, 90, 00, och även 10-talet.
Woody Allen är dock inte bara känd som filmskapare, utan även för sitt osunda förhållningssätt till kvinnor. När han 1991 skiljdes med Mia Farrow, blev den 55-årige jazzgubben tillsammans med sin exfrus adoptivdotter Soon-Yi Previn, då 20 jordsnurr gammal.
Idag är Woody på tapeten igen, men den här gången gäller det något mycket allvarligare än gubbsjuka. Mia Farrows andra adoptivdotter, Dylan Farrow, skriver i ett öppet brev till New York Times om hur Allen utnyttjade henne sexuellt när hon var blott sju år gammal.
Woody Allen - excentrisk kulturpersonlighet, ångestfylld ateist och förmodad pedofil. Ändå är jag inte så förvånad, och vill i ett filmhistoriskt retrospektiv visa prov på värderingarna som etablerats i Allens filmer, som visar på vilken sunkig syn på kvinnor han har.
-Manhattan (1979)
Woody spelar 42-åriga Isaac Davies som dejtar en 17-årig student. Han ser inget problem i att han agerar lärare för henne, där han lever utifrån övertygelsen att kunna frälsa hennes unga, okunniga hjärna, och tvingar med henne på caféer med sina djupa vänner och diskuterar samtidskonst.
-Hannah och hennes systrar (1986)
Mästar-lärlingförhållandet mellan kvinnor och män är här pinsamt påtagligt, där Max Von Sydow spelar den svåre konstnärsmannen som håller rena föredrag om arkitektur och klassisk musik för Barbara Hershey. En entusiastisk Michael Caine, i filmen gift med hennes syster, inleder en otrohetsaffär, där även han försöker vinna Barbaras hjärta genom att tipsa om böcker och konst. Kvinnan är en tom bok, och det är mannens uppgift att fylla henne.
Lägg dessutom till att Woody Allens egna karaktär ältar hypokondri och dödsångest för sin kvinnliga kollega, där hennes roll endast finns till för att ställa ledande frågor som skapar spelrum för Woody att ta över ännu mer av dialogen. Detta är ett klassiskt grepp i Woody Allens filmer, och blir tydligt när man närstuderar hans kvinnliga biroller.
Och sist men inte minst - sensmoralen. Hannah (spelad av Mia Farrow) - som är stark, ansvarstagande och står på egna ben, får i en vedervärdig avslutning en uppläxning av Michael Caine just för att hon alltid är en pelare som tror att hon ska lösa alla problem. Mannens ilska mot den enda kvinnliga rollen i filmen som inte är kuvad av män.
-Harry bit för bit (1997)
Woody Allens karaktär använder sig flitigt av uttrycket "bitch", pratar sig salig om hur det bästa som finns är blowjobs av prostituerade. Mycket riktigt hyr den vite medelklassmannen en svart prostituerad i filmen. Han pratar ängsligt om hur hela universumet kommer att förvandlas till ett "svart hål". "Black hole? That's what I make a living from" är den prostituerade kvinnans svar.
Detta är den förmodligen mest egocentriska film som någonsin gjorts, att den dessutom är en homage till Bergmans "Smultronstället"gör mig bara ännu mer arg.
-Förälskad i Rom (2012)
I en episod ur denna film skildrar hur en manic pixie dream girl spelad av Ellen Page förför Jesse Eisenberg med lösryckta citat om litteratur och konst. En löjlig bild av kvinnan som ytlig fresterska presenteras, och Woody Allen cementerar sin roll som sexist i Hollywood.
Med allt detta sagt, är jag inte särskilt förvånad om Woody Allen har förgripit sig på barn. För det spelar ingen roll hur hög kulturell och social status man har, förhållningssättet till den andre formas inte av vad man är och upplever, utan hur man gör det. Jag kan inte låta bli att tänka på den obehaglige skurken i Fritz Langs 30-tals klassiker "M", där en barnamödare proklamerar att han inte kan hjälpa det. Jag tror att Woody känner ungefär på samma sätt, där han ser behovet av ungdom i sina sexuella bemästranden lika viktig som att alla hans filmer ska ha identiskt typsnitt på förtexterna.
En eloge ska han i alla fall ha - han döljer inte sina värderingar i sina filmer. De är än idag dokument om en kulturell, vit medelklass som har allt men samtidigt inte har något - däribland feministisk insikt.
Like a stone that can't roll
"You're invisible now, you have no secrets to conceal"
Bob Dylan har en vacker röst. Intressant nog anser många att han inte har en vacker röst. Här handlar det dock snarare om en konstruktion av en definition - låt mig utveckla. Folk har en bestämd definition av skönt och fult, bra och dåligt. Detta kan antingen ses som en sanning, eller så kan man betrakta det som en konstruktion man lever i. Jag betraktar det som en konstruktion.
En konstruktion där Van Halen anses ha bättre röst. En världsuppfattning som är totalt avlägsen från att betrakta något efter dess sanna värde - typ vad en röst har att säga och förmedla. Van Halen kan inte förmedla någonting. Han kan förmedla sexuella fantasier om sin skolfröken. Han kan omge sig av svulstiga och tomma ord. Men han kan inte med klarhet berätta om att "Teachers teach that learning waits" eller skapa ett suddigt, mystiskt scenario med hjärter knäckt i huvudrollen. How does it feel?
Jag är inte bara här för att prata om Bob Dylan. Jag är också här för att beklaga över min frånvaro under ett par månader här på bloggen där vi alltid ses (där fick jag utan tvekan till det!). Jag funderar mycket över hur jag ska kunna hålla igång bloggen. Skriva flera gånger i veckan.
Denna lösning kom fram: Jag kommer att överge min andra blogg, kagemusha.blogg.se. Att separera mitt filmintresse på en enskild blogg verkade från början vara en bra idé, men samtidigt tror jag att denna splittring inte är nödvändig. I bästa fall är en kombination av de inlägg jag skriver här blandat med min största passion - levande bilder - något som skulle leda till större variation i bloggen, samt fler inlägg. Se alltså fram emot att få en djupdykning i filmens värld!
Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om nu. Om problematiken kring våldtäktsdomar. Om GTA 5 och ett dussin andra spel. Om culture, om the individual, om the grand fucking thing called life.
Just nu håller jag på med att förbereda inför morgondagens redovisning om Jean Nouvel. Fransman, arkitekt, kanske snubben som kommer att bygga om slussen i Stockholm. Han står som en företrädare av det moderna i sin enorma fascination att använda sig av det moderna samhällets möjligheter inom byggnadskonsten. Varför inte liksom täcka en skyskrapa med 4500 LED-lampor som kan projicera i princip vilka bilder som helst med sina 16 miljoner färger? Samtidigt är Nouvel medveten om tradition och historia, tidigare nämnda byggnad, Torre Agbar, är faktiskt inspirerad av en bergstopp i Katalonien.
"The sun ain't yellow it's chicken". Färger är ingenting utan objekten och betraktaren som definierar dem, och den här textmassan är slut. På återseende människor, och glöm inte att människan blir till djur, om den inte har filosofi, tankar och kultur!
Bob Dylan har en vacker röst. Intressant nog anser många att han inte har en vacker röst. Här handlar det dock snarare om en konstruktion av en definition - låt mig utveckla. Folk har en bestämd definition av skönt och fult, bra och dåligt. Detta kan antingen ses som en sanning, eller så kan man betrakta det som en konstruktion man lever i. Jag betraktar det som en konstruktion.
En konstruktion där Van Halen anses ha bättre röst. En världsuppfattning som är totalt avlägsen från att betrakta något efter dess sanna värde - typ vad en röst har att säga och förmedla. Van Halen kan inte förmedla någonting. Han kan förmedla sexuella fantasier om sin skolfröken. Han kan omge sig av svulstiga och tomma ord. Men han kan inte med klarhet berätta om att "Teachers teach that learning waits" eller skapa ett suddigt, mystiskt scenario med hjärter knäckt i huvudrollen. How does it feel?
Jag är inte bara här för att prata om Bob Dylan. Jag är också här för att beklaga över min frånvaro under ett par månader här på bloggen där vi alltid ses (där fick jag utan tvekan till det!). Jag funderar mycket över hur jag ska kunna hålla igång bloggen. Skriva flera gånger i veckan.
Denna lösning kom fram: Jag kommer att överge min andra blogg, kagemusha.blogg.se. Att separera mitt filmintresse på en enskild blogg verkade från början vara en bra idé, men samtidigt tror jag att denna splittring inte är nödvändig. I bästa fall är en kombination av de inlägg jag skriver här blandat med min största passion - levande bilder - något som skulle leda till större variation i bloggen, samt fler inlägg. Se alltså fram emot att få en djupdykning i filmens värld!
Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om nu. Om problematiken kring våldtäktsdomar. Om GTA 5 och ett dussin andra spel. Om culture, om the individual, om the grand fucking thing called life.
Just nu håller jag på med att förbereda inför morgondagens redovisning om Jean Nouvel. Fransman, arkitekt, kanske snubben som kommer att bygga om slussen i Stockholm. Han står som en företrädare av det moderna i sin enorma fascination att använda sig av det moderna samhällets möjligheter inom byggnadskonsten. Varför inte liksom täcka en skyskrapa med 4500 LED-lampor som kan projicera i princip vilka bilder som helst med sina 16 miljoner färger? Samtidigt är Nouvel medveten om tradition och historia, tidigare nämnda byggnad, Torre Agbar, är faktiskt inspirerad av en bergstopp i Katalonien.
"The sun ain't yellow it's chicken". Färger är ingenting utan objekten och betraktaren som definierar dem, och den här textmassan är slut. På återseende människor, och glöm inte att människan blir till djur, om den inte har filosofi, tankar och kultur!
Ifråga om köplagarna
Kolla vad jag har köpt!
Vilka fina grejer
De kan tänkas till alla
Ett stjärnfall eller kanske en fallen ängel
Vad ska jag köpa?
En åsikt i rostfritt stål
Verkligt konstgjorda blommor
Blomstra min konstnärliga sida
Prishöjningar reas ut, i dollarsmittade tjut
Thomas Jefferson skjuter salut
Att vara eller icke vara, det är varans fara
Kapet, gapet, gapa efter mer det du ser ser du ner
Svart fredag, Jesus dog
Vann budgivningen, blev martyr
Kapitulera kapitalet, tala om avtalet i talet, siffror upp och siffror ner, sedeln ser och sedligt ler
Kolla vad jag har köpt!
Det är ingenting, tanken räknas
Beräknas
Pengar kan inte köpas
Köpet kan inte tänkas
Att vara rik på fattigdom är det finaste som finns, handla inte enligt handeln, handlingen minns
Vilka fina grejer
De kan tänkas till alla
Ett stjärnfall eller kanske en fallen ängel
Vad ska jag köpa?
En åsikt i rostfritt stål
Verkligt konstgjorda blommor
Blomstra min konstnärliga sida
Prishöjningar reas ut, i dollarsmittade tjut
Thomas Jefferson skjuter salut
Att vara eller icke vara, det är varans fara
Kapet, gapet, gapa efter mer det du ser ser du ner
Svart fredag, Jesus dog
Vann budgivningen, blev martyr
Kapitulera kapitalet, tala om avtalet i talet, siffror upp och siffror ner, sedeln ser och sedligt ler
Kolla vad jag har köpt!
Det är ingenting, tanken räknas
Beräknas
Pengar kan inte köpas
Köpet kan inte tänkas
Att vara rik på fattigdom är det finaste som finns, handla inte enligt handeln, handlingen minns
Winter Wonderland
Välkommen du vita fält, må du spridas över stad och landskap, och låt vinden följa dig vart du än väller fram!
Det är typ vinter på riktigt nu i Östersund. Blåsigt, snöigt och kallt. Det där med blåsten är det värsta, och något jag inte är sist med att kommentera inför varenda person jag träffat den senaste veckan.
Jag burkade se vintern som den bästa årstiden, mest för att den rättfärdigade att vara ohälsosamt mycket inne och se kopiösa mängder filmer. Idag, när jag kämpar med att få betyg som är konkurrenskraftiga i Stockholm och Uppsala, kommer vintern inte lika mycket som en tröst.
Ändå har november avslutats fint. Jag såg Bachs "Juloratoriet" framföras i Kristinekyrkan i Falun idag. Trumpeterna brakade loss i början för att markera det gudomliga, med en akustik som stavas kyrkoväggar á la 1600-tal. En stolt bassångare, nervös sopran och en hel kör sjöng in julen genom det vackra barockverket från 1734.
Den svårkontrollerade blixtfärden "Sonic Adventure" från 1998 och sällskapet av vännen Sofie är andra saker som präglat denna helg. Nu är jag redo att möta första advent.
Det är egentligen ironiskt att december ses som en sån fantastisk månad. Man väntar ivrigt allt som almanackan närmar sig den 24:e, trots att det enda som erbjuds är illvillig frost och sorg för de människor som firar julen ensam eller i plågat sällskap.
Men vi kan väl le, som tomten gör. Skratta lite bullrigt och glömma allt tråkigt. Kuta längs en vacker strandremsa och fly från en galen späckhuggare i Sonic Adventure istället, så får vintern ett annat ansikte.
Det är typ vinter på riktigt nu i Östersund. Blåsigt, snöigt och kallt. Det där med blåsten är det värsta, och något jag inte är sist med att kommentera inför varenda person jag träffat den senaste veckan.
Jag burkade se vintern som den bästa årstiden, mest för att den rättfärdigade att vara ohälsosamt mycket inne och se kopiösa mängder filmer. Idag, när jag kämpar med att få betyg som är konkurrenskraftiga i Stockholm och Uppsala, kommer vintern inte lika mycket som en tröst.
Ändå har november avslutats fint. Jag såg Bachs "Juloratoriet" framföras i Kristinekyrkan i Falun idag. Trumpeterna brakade loss i början för att markera det gudomliga, med en akustik som stavas kyrkoväggar á la 1600-tal. En stolt bassångare, nervös sopran och en hel kör sjöng in julen genom det vackra barockverket från 1734.
Den svårkontrollerade blixtfärden "Sonic Adventure" från 1998 och sällskapet av vännen Sofie är andra saker som präglat denna helg. Nu är jag redo att möta första advent.
Det är egentligen ironiskt att december ses som en sån fantastisk månad. Man väntar ivrigt allt som almanackan närmar sig den 24:e, trots att det enda som erbjuds är illvillig frost och sorg för de människor som firar julen ensam eller i plågat sällskap.
Men vi kan väl le, som tomten gör. Skratta lite bullrigt och glömma allt tråkigt. Kuta längs en vacker strandremsa och fly från en galen späckhuggare i Sonic Adventure istället, så får vintern ett annat ansikte.
Du är inte vad du är, du är vad du vill
"Blå är den varmaste färgen" går på bio i Östersund just nu. Jag gick och såg den med min vän Sofie. Tre timmar, fransk, om lesbisk kärlek. Det lät spännande.
Och spännande var det. Eftersom filmen tar tid på sig hinner man sätta in sig i hvudkaraktärerna Adéle och Emmas personligheter. Där den första delen handlar om att hitta en sexuell trygghet, visar den andra delen att allt knappast är bra bara för att man definierat sig själv. Adéle hamnar i en enormt traditionell kvinnoroll, då Emma är väldigt dominant och självupptagen. Det blir bara en av de som diskar och hörs.
Det är en film som får en att tänka mycket kring svårigheten i att upprätta jämlikhet i relationer. Det är också en intressant film i det att den skildrar människor av båda könen som inte är stereotyper.
Skyll det på den blåa, varma himlen om du så vill, men mycket av mina tankar de senaste dagarna har kretsat kring sexuell identitet, och hur man definierar sig själv. Det hela började med en diskussion i klassen om folks syn på sexualitet och förutfattade meningar, som sedan utvecklades till att handla om människans behov av att ha en sexualitet över huvudtaget.
Jag själv är extremt trött på all kategorisering. Inte bara manligt och kvinnligt, utan också hetero och homo. Att vi människor ens känner att vi måste ha en bestämd uppfattning om vilka vi tänder på, är i min mening helt absurd.
Man kan jämföra med andra saker utmärkande för en människa; typ dess intressen. Att jag är extremt intresserad av film är knappast något folk ser som något slutgiltigt och faktiskt med mig. Visst, det kanske är något man kopplar ihop med mig som person, men ingen kommer att bli förvånad om jag tre år senare fokuserat på typ konst istället, eller om jag ytterligare tre år fram i tiden föredrar arkitektur. Varför? För att samhällets syn på intressen inte är att man slaviskt ska välja en viss sida, utan som människa får välja vad man vill intressera sig för allt eftersom.
Tänk om samma inställning fanns kring sexualitet. Du föds, och får helt kravlöst ta de steg du vill. Vid 14 års ålder behöver du inte bestämma dig om du är intresserad av antingen kvinnor eller män.
Detta är det stora problemet jag finner med inte bara heterosexualitet (som med sin obehagliga normstatus i samhället är det huvudsakliga problemet, ska påpekas), utan även homo, bi och transsexualitet. Det sättet människor i fack, som de därefter förväntas utgå ifrån. Det upprätthåller också synen på kön som något väldigt viktigt hos en individ, något som ska påverka ens inställning gentemot personen ifråga.
Om alla skulle sluta slänga sig med olika epitet, hade det underlättat otroligt för exakt alla människors sex och kärleksliv. Människor som idag tillskriver sig en läggning som begränsar dem, skulle i ett queersamhälle inte behöva känna något hinder inför att mer förutsättningslöst älska.
Många anser att målet är ett samhälle där alla får ha vilken sexuell läggning de vill, men jag vill alltså problematisera den idén - sexuell läggning I SIG är per automatik något som hindrar fullständig sexuell frihet. Endast när en människa är en människa, och inte kan grupperas, som vi har nått mållinjen. Och den är inte i blått, utan i regnbågens alla färger.
Och spännande var det. Eftersom filmen tar tid på sig hinner man sätta in sig i hvudkaraktärerna Adéle och Emmas personligheter. Där den första delen handlar om att hitta en sexuell trygghet, visar den andra delen att allt knappast är bra bara för att man definierat sig själv. Adéle hamnar i en enormt traditionell kvinnoroll, då Emma är väldigt dominant och självupptagen. Det blir bara en av de som diskar och hörs.
Det är en film som får en att tänka mycket kring svårigheten i att upprätta jämlikhet i relationer. Det är också en intressant film i det att den skildrar människor av båda könen som inte är stereotyper.
Skyll det på den blåa, varma himlen om du så vill, men mycket av mina tankar de senaste dagarna har kretsat kring sexuell identitet, och hur man definierar sig själv. Det hela började med en diskussion i klassen om folks syn på sexualitet och förutfattade meningar, som sedan utvecklades till att handla om människans behov av att ha en sexualitet över huvudtaget.
Jag själv är extremt trött på all kategorisering. Inte bara manligt och kvinnligt, utan också hetero och homo. Att vi människor ens känner att vi måste ha en bestämd uppfattning om vilka vi tänder på, är i min mening helt absurd.
Man kan jämföra med andra saker utmärkande för en människa; typ dess intressen. Att jag är extremt intresserad av film är knappast något folk ser som något slutgiltigt och faktiskt med mig. Visst, det kanske är något man kopplar ihop med mig som person, men ingen kommer att bli förvånad om jag tre år senare fokuserat på typ konst istället, eller om jag ytterligare tre år fram i tiden föredrar arkitektur. Varför? För att samhällets syn på intressen inte är att man slaviskt ska välja en viss sida, utan som människa får välja vad man vill intressera sig för allt eftersom.
Tänk om samma inställning fanns kring sexualitet. Du föds, och får helt kravlöst ta de steg du vill. Vid 14 års ålder behöver du inte bestämma dig om du är intresserad av antingen kvinnor eller män.
Detta är det stora problemet jag finner med inte bara heterosexualitet (som med sin obehagliga normstatus i samhället är det huvudsakliga problemet, ska påpekas), utan även homo, bi och transsexualitet. Det sättet människor i fack, som de därefter förväntas utgå ifrån. Det upprätthåller också synen på kön som något väldigt viktigt hos en individ, något som ska påverka ens inställning gentemot personen ifråga.
Om alla skulle sluta slänga sig med olika epitet, hade det underlättat otroligt för exakt alla människors sex och kärleksliv. Människor som idag tillskriver sig en läggning som begränsar dem, skulle i ett queersamhälle inte behöva känna något hinder inför att mer förutsättningslöst älska.
Många anser att målet är ett samhälle där alla får ha vilken sexuell läggning de vill, men jag vill alltså problematisera den idén - sexuell läggning I SIG är per automatik något som hindrar fullständig sexuell frihet. Endast när en människa är en människa, och inte kan grupperas, som vi har nått mållinjen. Och den är inte i blått, utan i regnbågens alla färger.
A real human being
Människor är fascinerande varelser. Det mest fascinerande är hur merparten av oss i västvärlden tror sig leva civiliserat. Samhällsdugliga medborgare som förstår hur världen funkar.
Det är roligt, för jag ser ingen civilisation när jag går utanför dörren. Jag har så många gånger stött på tvåbenta varelser som till utseendet, och i viss mån sättet, är äkta människor. Men genom tiden har jag lärt mig att urskilja vilka som spelar och vilka som lever.
Det mest skrämmande med de som spelar, är att de i intressen, vardagssysslor och konversationsämnen ofta liknar vem som helst. Person x, bor i en trea, gillar tennis och kompisar, pratar ofta om plugg och relationer. Men i flera fall kan man märka att detta är ett skådespel, en täckmantel för att dölja det som vilar inombords; tomhet.
Det syns enklast i ögonen. Är man riktigt skicklig kan man genomborra någons pupiller i endast ett par sekunder för att märka vad som finns därinne. Tomma människor har följaktligen en tom blick, som om ögonen var två glänsande porslinskulor. Glasartat.
Även sättet folk pratar på, hur de lägger fram orden och med vilken ton de säger någonting, är avslöjande. De blir sällan upprörda, om det inte är på beställning för att bekräfta sin mänsklighet.
De här är de läskigaste varelserna jag vet, värre än Sverigedemokrater och rasister. Dessa människor har ofta varit med om skit i sitt liv, eller fått en ensidig bild av världen, som gör att de i missnöje går en hemsk väg. De är trasiga, men inte omänskliga. Om något är det exempel på tafatt, svag mänsklighet att gå en så feg väg som att hata folk efter etnicitet, sexualitet eller liknande. Dessa människor känner något. Inget bra, men de är engagerade i sin tillvaro, och kan därför föras på rätt väg igen.
Den tomma människan är det ingen mening att försöka någonting med. De behöver inte vara extra fördomsfulla eller hatiska, de finner ingen mening i sådant. De bryr sig inte om särskilt mycket. Dessa människor tror inte jag föds oempatiska och kalla, utan uppfostras i en tidsanda där man åsidosätter mänskliga värden för att lära barnet primitiva kunskaper om det praktiska i att leva; hur man pratar med andra människor, hur man sitter. Frågan varför ställs aldrig, det handlar inte om att fundera eller reflektera. Bara vara.
Dessa människor lämpar sig utförligt för byråkratin, det är trots allt byråkratin och människor som företräder detta förhållningssätt till livet som fostrat folk till den avtrubbning som behövs för ett sådant yrke.
Vår viktigaste uppgift i västvärlden idag handlar om att hindra sådana här människor från att kunna bli tomma. Inte genom att fylla dem med saker - tomheten slukar allting och tillintetgör det. Man måste få människor att bli varelser som finner mening i att ifrågasätta eller fundera över tillvaron. Ett filosofiskt förhållningssätt till livet är hörnpelaren i en civilisation, det som gör människor till människor.
För att klara detta måste vi förbättra så mycket. Skolan är viktigast, det är där man formas och får veta hur världen fungerar. Om inte lärarna kan göra eleverna till medvetna varelser, är det kört.
En film som handlar om detta, "Donnie Darko", rekommenderar jag starkt. Många tolkningar går att göra av detta udda High school-drama med en touch av sci-fi. Och en är kampen mellan intellektuellt leverne kontra systematisk inlärning.
Glöm inte att du är människa, och få andra att komma ihåg samma sak. Det är en den enda vägen att gå, då det är det enda alternativet som inte leder till likriktning.
Det är roligt, för jag ser ingen civilisation när jag går utanför dörren. Jag har så många gånger stött på tvåbenta varelser som till utseendet, och i viss mån sättet, är äkta människor. Men genom tiden har jag lärt mig att urskilja vilka som spelar och vilka som lever.
Det mest skrämmande med de som spelar, är att de i intressen, vardagssysslor och konversationsämnen ofta liknar vem som helst. Person x, bor i en trea, gillar tennis och kompisar, pratar ofta om plugg och relationer. Men i flera fall kan man märka att detta är ett skådespel, en täckmantel för att dölja det som vilar inombords; tomhet.
Det syns enklast i ögonen. Är man riktigt skicklig kan man genomborra någons pupiller i endast ett par sekunder för att märka vad som finns därinne. Tomma människor har följaktligen en tom blick, som om ögonen var två glänsande porslinskulor. Glasartat.
Även sättet folk pratar på, hur de lägger fram orden och med vilken ton de säger någonting, är avslöjande. De blir sällan upprörda, om det inte är på beställning för att bekräfta sin mänsklighet.
De här är de läskigaste varelserna jag vet, värre än Sverigedemokrater och rasister. Dessa människor har ofta varit med om skit i sitt liv, eller fått en ensidig bild av världen, som gör att de i missnöje går en hemsk väg. De är trasiga, men inte omänskliga. Om något är det exempel på tafatt, svag mänsklighet att gå en så feg väg som att hata folk efter etnicitet, sexualitet eller liknande. Dessa människor känner något. Inget bra, men de är engagerade i sin tillvaro, och kan därför föras på rätt väg igen.
Den tomma människan är det ingen mening att försöka någonting med. De behöver inte vara extra fördomsfulla eller hatiska, de finner ingen mening i sådant. De bryr sig inte om särskilt mycket. Dessa människor tror inte jag föds oempatiska och kalla, utan uppfostras i en tidsanda där man åsidosätter mänskliga värden för att lära barnet primitiva kunskaper om det praktiska i att leva; hur man pratar med andra människor, hur man sitter. Frågan varför ställs aldrig, det handlar inte om att fundera eller reflektera. Bara vara.
Dessa människor lämpar sig utförligt för byråkratin, det är trots allt byråkratin och människor som företräder detta förhållningssätt till livet som fostrat folk till den avtrubbning som behövs för ett sådant yrke.
Vår viktigaste uppgift i västvärlden idag handlar om att hindra sådana här människor från att kunna bli tomma. Inte genom att fylla dem med saker - tomheten slukar allting och tillintetgör det. Man måste få människor att bli varelser som finner mening i att ifrågasätta eller fundera över tillvaron. Ett filosofiskt förhållningssätt till livet är hörnpelaren i en civilisation, det som gör människor till människor.
För att klara detta måste vi förbättra så mycket. Skolan är viktigast, det är där man formas och får veta hur världen fungerar. Om inte lärarna kan göra eleverna till medvetna varelser, är det kört.
En film som handlar om detta, "Donnie Darko", rekommenderar jag starkt. Många tolkningar går att göra av detta udda High school-drama med en touch av sci-fi. Och en är kampen mellan intellektuellt leverne kontra systematisk inlärning.
Glöm inte att du är människa, och få andra att komma ihåg samma sak. Det är en den enda vägen att gå, då det är det enda alternativet som inte leder till likriktning.
I'm not a playboy, I'm not a poet
Jag lyssnar på The Go-Betweens "Sixteen Lovers Lane". Inte för att det är min favoritskiva, eller för att jag inte skulle kunna leva utan de modfällda jangle-poparna från Oceanien. Nej, det var den tradiga popromantiska idén att försöka illustrera och hantera mina känslor genom en lagom cool indieskiva som fick mig att sätta på första spåret, "Love goes on!". En nötblandning från marknaden för att tillfredsställa mina behov av att ha köpt något snaskigt ingår också här.
Konstigt nog funkar det.
"I tried to tell you
I can only say it when we're apart
About this storm inside of me
And how I miss your quiet, quiet heart"
Stora känslor inpressat i små röster och vemodigt klingande melodier. Vill jag identifiera mig med en viss state of mind, så är det dessutom lätt att tolka varje rad, varje ord, som om det har med mig själv att göra. Även om man ett år senare inte förstår hur man kunde vara så ljudblind.
Popmusiken behövs för just detta. För där popmusiken inte levererar rent musikaliskt, så kan den sköra känslan från band som "Jesus and Mary Chain", "Flaming Lips" eller "Teenage Fanclub" koncentrerat skildra både den rena glädjen och den djupa ångesten som vilar i allas kistor - även om vissa vill låtsas stå över dessa mer banala sinnesstämningar.
Man fångas av popen för att den fångar vår vackra och samtidigt skenbara västvärld. Eufori, svek, dekadens, otrohet, lycka, sorg. Det behöver inte vara i form av övertydliga texter, utan kommer snarare i en lätt poetisk form.
The Auteurs är den största popkärleken jag haft, och jag vet inte om jag kommer möta samma sak igen. Det här är helt enkelt så genomträngande som popen kan bli. I "Junk Shop Clothes". I "New French Girlfriend". I "Unsolved Child Murder". Sångaren Luke Haines har en svag röst, som kompenseras av hans mörka insikter om livet.
Jag ser inte popmusikerna som genier i vanlig mening. Ett geni pressar samtiden till bristningsgränsen med sitt skapande, eller närmar sig åtminstone med sin ambition något verkligt viktigt. Typ Johann Sebastian Bach och hans livslånga arbetsplikt att tjäna sin starka tro genom komponerande av musik. Eller Michelangelo Antonioni som med sina filmer fångade precis det där som genomsyrar hela efterkrigstiden.
Om popmusikerna är genier, så är det inte för att de är stora poeter eller intellektuella krafter att räkna med. Istället har de något annat att berätta om vår samtid, ofta enklare, men fortfarande starkt. Vilket gör det till en lika självklar sak att grotta ner sig i som Miles Davis jazzhistoria. Det är olika sidor av benstommen som utgör vår maskinella värld.
Popmusiken bör dock undvika att tro att den är viktigare än den är. Inget provocerar mig så mycket som när popartister skriker sanningar bortom deras fattning. Det klingar falskt. R.E.M.:s "Everybody Hurts" kan inte tas seriöst när fyra amerikanska ungkarlar vars vardag består av att turnera, dricka och spela kort står bakom verket.
Popmusiker kan hellre tala om det de vet, nämligen hur det är att leva som en liten varelse i en stor, svår värld.
"Visions of blue,
I'm angry, I'm wise.
And you, you're under cloudy skies."
16 Lovers-Lane börjar lida mot sitt slut. Tomteblosset slocknar snart.
Jag drar en suck, sätter på Grizzly Bears "Yellow House" för att återigen omslutas av melankoli i stämmor och i klang. "Can't you feel the knife?"
Snow Country
Den första snön kom i torsdags. Tafatt föll den ner på marken, för att i nästa ögonblick smälta bort. Om regnet är änglarnas tårar, vad är snön då? Änglarnas mjäll? Vintern är i alla fall det närmsta vi kommer det antika idealet - en värld sedd i vitt. Ironiskt nog är detta ett av historiens största missförstånd - grekerna och romarna hade färg på nästan alla tempel, fresker, statyer och byggnader. Men färgen hade flagnat av med tiden, och vi ville så gärna tro på att de, våra eviga förebilder, grundade denna stilperfektion medvetet. Men det är vi själva som kom på det. Alltså kan man säga att snön kommer närmare drömmen än man någonsin gjorde för två årtusenden sedan.
Jag välkomnade vintern med att titta på Tim Burtons makabra rysaräventyr "Sleepy Hollow" samma kväll. Komma in the mood for winter. I'm in the mood for winter, tradilalala. Det som ändå satt sinnesstämningen mest är Peter Watkins "Edvard Munch" från 1974, som jag såg förra veckan. Denna nära på fyra timmar långa biografi över den plågade expressionisten från Kristiania använder en dokumentär stil, där personer inblandade i konstnärens liv liksom blir intervjuade. Det är en fantastisk mix av låtsasreportage, konstnärliga sekvenser och sorgliga dialoger, med Munchs dagböcker som utgångspunkt. Identifierar mig mycket med filmen, på samma sätt som jag identifierar mig med Thomas Manns "Tonio Kröger" och "Döden i Venedig". Den fångar känslan av hur det är att leva, och fångar omgivningen. I alla fall som jag upplever den. Är tyvärr ej själv känd konstnär, men jag får väl jobba på det.
"Edvard Munch" är förmodligen en av de bästa filmer som gjorts, och möjligen min nya favoritfilm. Jag skakades om av att se den. Till skillnad från andra biografier så ger den en djupgående förståelse i vad som formar och utvecklar en person. Det är nästan skrämmande hur Watkins lyckas gå innanför skinnet på Munch, och vilken förståelse som här finns för samhällets strömningar och framför allt de virriga känslorna av ensamhet, kärlek, olycka och förtvivlan som formar en människa.
Snön kommer att falla vidare snart. Jag är rädd att jag kommer tro mig vandra genom 1800-talets Norge och gråta över världen. Men i bästa fall så är verklighet och fiktion helt skilda saker, som många så lätt vill ha det.
Jag välkomnade vintern med att titta på Tim Burtons makabra rysaräventyr "Sleepy Hollow" samma kväll. Komma in the mood for winter. I'm in the mood for winter, tradilalala. Det som ändå satt sinnesstämningen mest är Peter Watkins "Edvard Munch" från 1974, som jag såg förra veckan. Denna nära på fyra timmar långa biografi över den plågade expressionisten från Kristiania använder en dokumentär stil, där personer inblandade i konstnärens liv liksom blir intervjuade. Det är en fantastisk mix av låtsasreportage, konstnärliga sekvenser och sorgliga dialoger, med Munchs dagböcker som utgångspunkt. Identifierar mig mycket med filmen, på samma sätt som jag identifierar mig med Thomas Manns "Tonio Kröger" och "Döden i Venedig". Den fångar känslan av hur det är att leva, och fångar omgivningen. I alla fall som jag upplever den. Är tyvärr ej själv känd konstnär, men jag får väl jobba på det.
"Edvard Munch" är förmodligen en av de bästa filmer som gjorts, och möjligen min nya favoritfilm. Jag skakades om av att se den. Till skillnad från andra biografier så ger den en djupgående förståelse i vad som formar och utvecklar en person. Det är nästan skrämmande hur Watkins lyckas gå innanför skinnet på Munch, och vilken förståelse som här finns för samhällets strömningar och framför allt de virriga känslorna av ensamhet, kärlek, olycka och förtvivlan som formar en människa.
Snön kommer att falla vidare snart. Jag är rädd att jag kommer tro mig vandra genom 1800-talets Norge och gråta över världen. Men i bästa fall så är verklighet och fiktion helt skilda saker, som många så lätt vill ha det.
